För ett drygt år sedan avskaffades det kårobligatorium som under lång tid garanterat verksamhet och en hållbar finansiering för Sveriges studentkårer. Studentkårerna står inför en helt ny situation där medlemsrekrytering utgör grunden för en fortsatt verksamhet. Stockholms studentkårers centralorganisation, SSCO, har därför numera samma förutsättningar som andra ungdomsorganisationer i länet. Studenter har, precis som barn och unga, ofta en begränsad ekonomisk möjlighet att betala för den viktiga verksamhet som de ideella organisationerna bedriver.
Stockholmsregionen benämns allt oftare en kunskapsregion, med undermeningen att regionens utveckling beror på kunskapstillförseln i densamma. Men en region är ingen kunskapsregion utan en stark regional studentröst.
SSCO är i dag den rösten. Vi representerar 80.000 studenter och vår verksamhet bygger dels på service riktad till studenter, dels på regional medverkan i de frågor och processer som är relevanta för Stockholms studenter. Vi sitter i olika utvecklingsorgan i landstinget och arbetar kontinuerligt för en bättre bostadsmarknad i Stockholm. Målet för vår verksamhet är: Stockholm ska bli ett kunskapsnav i internationell toppklass.
I och med kårobligatoriets avskaffande vände sig SSCO till landstinget och sökte ekonomiskt stöd från kulturnämnden i form av ett verksamhetsbidrag för ungdomsorganisationer. Ett stöd som vi var berättigade till genom de regler som då existerade. Kulturnämnden svarade med att ändra regelsystemet för att stänga SSCO ute.
Vi tog i ett tidigt skede kontakt med de ansvariga politikerna i landstinget, främst landstingsrådet Anna Starbrink (FP). Från första dagen har SSCO, i sin dialog med landstinget, varit tydliga med att man inte vill gå in som bidragstagare på andra organisationers bekostnad. Vi har i stället föreslagit alternativa lösningar på vår ekonomiska situation. Exempelvis har vi tittat på olika typer av trappstegsmodeller som gör att vi, med många medlemmar, inte får ett orimligt stort stöd jämfört med organisationer med färre medlemmar. Vi har även föreslagit en helt separat bidragspott ämnad för regionala studentorganisationer. Vidare har vi sagt att det vore rimligt att utöka hela potten, så att ingen ungdomsorganisation får mindre stöd än vad den får i dag.
Till vår förvåning har majoriteten i kulturnämnden inte varit öppen för kompromisser. Starbrink har från första början varit tydlig med att hon inte ville ge studentrörelsen ekonomiskt stöd, trots kårobligatoriets avskaffande. De ansvariga politikerna har provat flera metoder för att ändra på reglerna så att vi inte längre kunde passa in under kriterierna för att få ekonomiskt stöd. Genom en ändring av procentantalet för medlemmarna i åldersspannet 6–25 år lyckades det till slut.
Att landstingets kulturnämnd går in och tycker till om enskilda organisationers verksamheter trots att de uppfyller de allmänna kriterierna är märkligt och olämpligt. Det har aldrig skett tidigare, och det tyder på en politisk klåfingrighet som både är orättvis och missriktad. Att man dessutom ändrar kriterier för ansökan efter sista ansökningsdag och efter en bristande remissrunda är ytterligare ett tecken på att syftet har varit att stänga specifika organisationer ute.
Konsekvenserna riskerar att bli en huvudstad helt utan en regional studentröst. SSCO har i dagsläget, på grund av kårobligatoriets avskaffande, ett underskott på nästan 2 miljoner kronor. Risken finns att vi på sikt måste avveckla hela vår verksamhet. Det skulle innebära att regionens 80.000 studenter inte har en regional samarbetsorganisation och att regionens beslutsfattare inte heller har en given samtalspart i frågor som rör studenter. Men beslutet innebär även att andra organisationer stängs ute och antagligen måste lägga ned sin verksamhet. Ett exempel på en sådan organisation är Musik- och kulturföreningarnas samarbetsorganisation.
Sedan landstingsborgarrådet Anna Starbrink tillträdde har hon gjort det klart att hon inte vill ha med studentorganisationer att göra. Hon har drivit en politik som går ut på att spela ut olika ungdomsorganisationer, med knappa resurser, mot varandra. Att konsekvenserna av hennes politik blir att viktiga regionala ungdomsorganisationer kan komma att behöva avveckla sin verksamhet verkar hon inte bry sig om. Det är dags för majoriteten i landstinget att tänka om, allt annat vore ett hån mot Stockholmsregionens 80.000 studenter och ett hot mot Stockholms utveckling som kunskapsregion.
Lina Glans, ordförande Stockholms studentkårers centralorganisation.