Varför ska det vara så svårt för människor att förstå att Slussen är en viktig transportknutpunkt, frågar Jerker Söderlind i sitt inlägg på DN.se/stockholmsdebatt (17/6). Svaret är enkelt: det beror på att Slussen ligger i Stockholm och det enda stockholmare bryr sig om är utseendet, skriver arkitekten Johan Johansson.
Stockholm är en av världens mest självmedvetna städer. Som en Narkissos, fångad av sin egen spegelbild i Riddarfjärden, tröttnar staden aldrig på att putsa på sitt eget utseende. Det finns alltid någonting som kan förskönas ytterligare eller läggas till rätta. Stadens självbild baseras på föreställningen att Stockholm är världens vackraste huvudstad. Och det är varken våldsbrott, kravaller, segregation, arbetslöshet eller trafikproblem som upprör stockholmarna mest: det enda som verkligen chockerar stadens invånare är fulhet.
Därför är det fullständigt logiskt att de flesta stadsbyggnadsdiskussioner i Stockholm tar avstamp i hur staden ser ut. Det är stadens silhuett och stadsbilden som väcker stockholmarnas engagemang. Och i diskussionerna om Slussen förenas både förespråkare och motståndare i en gemensam grundsyn, att det är stadens bildmässiga och visuella kvaliteter som ska läggas till grund för utformningen.
De som kritiserar dagens utformning av Slussen hävdar att den är ful, motorvägslik och hårt trafikerad, och att den inte tar tillvara utsikten över vattnet. De som kritiserar förslaget till omgestaltning hävdar att det kommer att bli fult, motorvägslikt och hårt trafikerat, och att det inte tar tillvara utsikten över vattnet.
Åsikterna går isär, men det är hela tiden det synliga och den omedelbara upplevelsen av staden som bildar utgångspunkt för diskussionerna. Och därigenom hamnar alla andra frågor i skymundan.
Utöver kraven på att snabbt kunna tömma Mälaren på stora mängder vatten och att slussa mindre båtar mellan Mälaren och Saltsjön är Slussens främsta och mest grundläggande uppgift att fungera som förbindelse mellan Södermalm och Gamla stan. Man skulle därför kunna tro att framkomligheten för både gående, cyklister och motorfordon är det mest centrala i planeringen. Men den nya trafiklösningen har vuxit fram ur en idé om att maximera de synliga vattenytorna, inte för att göra det så bekvämt och smidigt som möjligt att röra sig mellan Gamla stan och Södermalm. Utformningen bestäms utifrån olika estetiska anspråk, vilket verkar stämma väl med den folkliga opinionen.
Att Slussen knyter samman två stadsdelar får nämligen konsekvenser som många ser som besvärande. Framför allt handlar det om fordonstrafiken, som de flesta vill slippa helt; idealet vore förmodligen om Slussen blev bilfri. Men det finns också en djup misstänksamhet mot förflyttningar överhuvudtaget. Att människor passerar Slussen utan att stanna upp uppfattas som ett problem. I stället borde Slussen vara ett mål i sig, och en mötesplats.
Detta avståndstagande från alla former av förflyttningar har sin grund i den specifikt stockholmska synen på staden: stockholmarna ser sin stad som ett njutningsmedel, snarare än någonting som underlättar vardagen och arbetslivet. Staden avnjuts bäst från ett cafébord, och den produktiva tillvaron får inrymmas någon annanstans, där den inte stör upplevelsen av Mälardrottningens skönhet.
Stockholmarna vill inte att Slussen ska vara en trafikknutpunkt. Målet är en krav- och konfliktfri miljö för konsumtion och lediga stunder, där ingen arbetar, där ingen har bråttom och där alla snabba förflyttningar har förlagts utom synhåll eller avskaffats helt och hållet. En stad med pittoreska vyer, historiskt intressanta byggnader och trivsamma serveringar, men utan stress eller störande trafik. Det är en vision som utan problem låter sig förenas med både handelns och trafikplaneringens önskemål: å ena sidan att koncentrera stora flöden av fotgängare till klart definierade konsumtionskorridorer, å andra sidan att koncentrera all fordonstrafik till lika tydligt definierade trafikkorridorer.
Och det är med all sannolikhet så det kommer att bli, oavsett om det just nu aktuella förslaget till omgestaltning av Slussen genomförs eller inte. Området mellan Södermalmstorg och Gamla stan kommer successivt att transformeras till en miljö som överensstämmer bättre än i dag med stockholmarnas preferenser, en miljö som påminner mer om hamnen i Vaxholm eller Nyköping än om de centrala delarna av en stor stad. En plats där alla de störningar som kommer av ett normalt stadsliv är undanröjda, där det är stadsbildens skönhet som skapar mening och innehåll, och där framtiden finns i historien. Kort sagt, ett Nordens Venedig.
Johan Johansson
arkitekt MSA och tidigare redaktör för tidskriften MAMA, Magasin för Modern Arkitektur