Det går en skröna bland Stockholms planerare och arkitekter: förslaget till ett flytande badhus på Riddarfjärden lanserades egentligen bara för att konferensanläggningen Stockholm Waterfront skulle kunna baxas igenom utan kändisuppror, fackeltåg och insändarstormar. I välbehövlig medieskugga kunde Stockholms politiker få till ett viktigt bygge utan pompösa arkitekttävlingar och självutnämnda uttolkare av ”folkets egentliga vilja” av den typ som tidigare bara florerade under det vänstervridna 1960-talet.
Att arkitekturen på detta bygge, vars stålpinnar min mamma länge trodde var tillfälliga byggnadsställningar, svårligen motsvarar den definition på en arkitektur i världsklass som handelskammarens vd Maria Rankka nyligen framförde på en konferens om cityutveckling ”… som man får positiv gåshud av och får besökarna att slita upp sina kameror”, det är en bisak. Det är bra att huset blev byggt eftersom funktionen behövdes. En mer kommersiell och turismtillvänd politikergeneration kan i sinom tid ordna en arkitekturtävling med uppgiften att förse Waterfronts anonyma kexpaketsdesign med fasader som gör sig bra på vykort av typen ”I Love Sthlm”. Stadshusets nya grannkomplex är ju i dagsläget lättare att associera med Darth Waders andningsmask i Star Warsfilmerna än Kärlek, Stockholm, Jämställdhet, Pippi Långstrump, Nobelpriset, Bellman, Abba, Strindberg och Capital of Scandinavia.
Tyvärr har Stockholms politiker inte utnyttjat den senaste periodens världskrigsrubriker om risken för snubbel i trappor vid Slussen för att baxa igenom ett antal välbehövliga riktiga stadsmiljöer för den folkökning som bäst illustreras av orden ”två fulla SL-bussar per dag”.
Faktum är följande. Stadens utmärkta Översiktsplan, Promenadstaden, säger att vi ska sluta bygga isolerade öar separerade av motorleder och grönområden som oftast består av otillgängliga bergsknallar och taggigt sly. Dagens funktionella apartheid och förortsisolering ska ersättas av en kontinuerlig, blandad och demokratisk stad, där fattiga och rika, arbete och bostad, handel och nöje, ska blandas, samverka och med ökad täthet få till ett skifte från bilstad till kollektivtrafikstad.
Problemet är att ett genomförande av visionen är omöjlig. Dagens definition av ordet ”demokrati” baseras på plan- och bygglagens skrivningar om ”sakägare”. En enskild person, mer eller mindre ”bosatt” i Carl Eldhs ateljé norr om innerstaden, gavs laglig rätt att försena byggandet av Norra länken i flera år. Och massmedierna hänger på. En lokal förortstidning rapporterar på en helsida om en stackars villaägare som hotas av nya grannar i radhus bara tolv meter från tomtgränsen (!). Exemplen kan tusenfaldigas.
Stockholm är i akut behov av en politiker av Hjalmar Mehrs maktfullkomliga och opinionsokänsliga kaliber. Utan Mehrs hårdhudade hängivenhet hade utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät stoppats av gnäll om buller, störda grannar, utrotningshotade långbenta lövgrodor och kulturhistoriskt omistliga torparstugor i tunnelbanans sträckning. En nutida Mehr, besjälad av urbanitet, storstadsliv, populär arkitektur (inte dagens trista staplande av pizzakartonger av glas), kommersiellt utbud och mysig Gamla stan-miljö, skulle kunna genomdriva följande projekt, helt enligt den översiktsplan som ännu bara i ord sagt adjöss och farväl till funktionalismens människofientliga förortsstruktur:
• Exploatera båda sidorna av Järvafältet med bostäder, handel och höga vackra hus, med Central Park på Manhattan som förebild, för att förverkliga översiktsplanens mål om social integration.
• Ersätt snårskogen mellan de på stadsliv svältfödda stadsdelarna Skarpnäck och Bagarmossen med en vacker 1700-talsstad med gränder, vackra hus, torg och handel, med de rivna Klarakvarteren som självklar förebild. Tätt, men varken högt eller fult!
• Bygg igen hela, inte bara halva, Årstafältet med ett nytt Södermalm med en gigantisk saluhall, krogkvarter och en stadspark bättre än Humlegården.
• För Promenadsstadens och stadslivets skull, bygg igen Gärdet mellan det gamla Östermalm och den nya planerade Norra Djurgårdsstaden.
• Förverkliga Österleden från Nacka till Djurgården för både bilar och kollektivtrafik, som en vacker tvilling till den ståtliga Västerbron, inte en dyr biltunnel under vattnet.
• Finansiera Förbifart Stockholm genom att lägga väg och tunnelbana uppe på marken i stället för i en tunnel och med en stad på Ekerö. Stockholms ekologiska svar på den franska förstaden Versailles utanför Paris skulle locka drösar av turister!
Listan på storskaliga projekt som kan öka utbudet på stad kan göras längre. Men för ett genomförande krävs en omdefiniering av vad vi menar med demokrati i stadsbyggandet. Dagens processdemokrati ger alla aktörer rätt att yttra sig, men ett urvattnat resultat. Alternativet är att tillämpa det som kan kallas resultatdemokrati: Politikerna, som väljarnas ombud, analyserar först vilka stadsmiljöer medborgare och företag efterfrågar. Det görs enkelt genom att beräkna priset för bostäder, kontor och butiker med avseende på vilken stadsmiljö de finns i.
Resultatet är givet: Stockholm lider akut brist på 1600-1800-talets innerstad, liksom på villaområden med snickarglädje. Därefter byggs staden på följande sätt:
1 VAR något byggs bestäms av politiker, efter analys av lämpliga platser med hänsyn till kollektivtrafik, vägnät och vackra lägen längs vatten. Här har folkopinioner och massmedier inget att säga till om.
2 VAD som ska byggas avgörs sedan av privata investerare med vinstmaximering som enda princip. Det ger fritt fram för både urbilliga studentlägenheter utan handikappanpassade badrum och groteskt spatiösa lyxlägenheter. Dock med en regel om att funktionerna ska vara blandade och att bottenvåningar ska ordnas för att medge stadsliv (alltså inte soprum).
3 HUR det ska byggas, det avgörs i lokala och fullständigt demokratiska processer, där den folkliga smaken är överordnad våra fel- och överutbildade arkitekters vurm för banala plåtlådor.
Grannarna har således all rätt att överpröva och förändra HUR deras nya grannhus ska se ut, men inte ATT dessa ska byggas. Om folket vill ha tinnar och torn, då får de det!
Detta är tyvärr omöjligt eftersom konstnärer och miljonprogramsnostalgiker har tagit över stadsbyggnadsdiskussionen. Men, utan en stadsbyggande Hjalmar Mehr – som med järnhårda nypor och förmåga att ta upp kampen mot tanter vars pudlar inte tål nya hus, antikvarier besatta av kulturmärkning av gamla sopstationer och mörkblåa grannföreningar som värnar naturmarkens helighet intill den privata tennisbanan – kommer förortssoppan att fortsätta att breda ut sig i Stockholms ytterkanter.
Stockholm fortsätter att vara en ”Storförort” med ett alltmer sönderbyggt litet city. Det blir ingen promenadstad med torg och gator och bilar eftersom miljöförvaltningen förbjuder allt som låter. Bara tysta gångstråk med höga bullerplank som skydd mot den dånande förbifartstrafiken. Det blir lite parkeringsplatser, shoppinglådor, villaghetton och dystra kontorslådor med den senaste varianten av ekologikorrekta, hållbarhetscertifierade glasskivor på ett gärde. Det blir massor av punkthus utställda hipp som happ i granskogen, uppförda av det moderna stadsbyggandets främsta varumärkesbyggare, företaget JM.
JM:s hemsida är, bortom alla visioner, den i dagsläget mest uppriktiga beskrivningen av Storstockholms stadsbyggnadsframtid:
”Modernt vid Mälaren i Blackeberg. I Blackeberg planerar Borätt att bygga drygt 100 vackra och ljusa lägenheter i tre punkthus. Planerad säljstart våren 2012. 13 våningar med vacker utsikt. Kvarteret ligger ett stenkast från Mälaren vid Grimsta naturreservat. Stora strövområden och möjlighet till sjöglimt. På gångavstånd till tunnelbana, centrum, barnvänliga parkstråk och naturbad.”
Jo, så kan vi ha det. Om det är bra program på tv är det kanske inte så viktigt vilken sorts stad vi bygger. Vi gläds åt sjöglimten från förortsbalkongen i Blackeberg när vi lutar oss lite ut över räcket. Och på parkeringsdäcket intill finns inte mindre än fyra containrar för glasåtervinning. Man måste ju tänka på miljön. Och man kan ju alltid flytta till London.
Jerker Söderlind, stadsforskare och konsult, Stadsliv AB