Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Stockholmsdebatt

Stockholm måste få växa till en riktig storstad

I tjugo års tid har Stockholm misslyckats med att bygga bostäder i den takt som staden växer, skriver arkitekten Ola Andersson. Situationen blir alltmer akut. Problemet är idén om att en stor del av tillväxten borde ske i nya superförorter. Om vi ska få en världsstad måste Stockholm få växa till en tät, sammanhängande stad, menar han.

Det är ett faktum att Stockholm i tjugo års tid har misslyckats med att bygga bostäder i den takt staden växer. Bostadsbristen är sedan länge ett grundläggande faktum i stockholmarnas liv, och blir för varje år mer akut.

Till slut har även regeringen tvingats inse detta. Bostadsministern har yrvaket ställt kommunerna i Stockholmsregionen mot väggen och krävt svar på varför de inte följer uppställda mål för bostadsbyggandet. Endast Stockholms stad får godkänt och en klapp på huvudet, övriga får stå i skamvrån.

Problemet är inte bristande vilja, utan att de uppställda målen bygger på en otidsenlig och därför ogenomförbar regionplan.

Planens grundläggande idé är att en stor del av tillväxten skall ske i nya superförorter, så kallade regionala kärnor, utspridda i krans­kommunerna. Likt sentida efterföljare till Vällingby och Skärholmen skall de fördela tillväxten så att Stockholms stad skall slippa ta hela ansvaret.

Men även om kommunerna skulle planera för sådana superförorter, är det inte särskilt många som vill skuldsätta sig upp över öronen för en nybyggd bostadsrätt där. Och vill inte tillräckligt många betala för det, är det heller ingen som vill bygga dem.

Lika bra är väl det. Redan i dag bor 80 procent av stockholmarna i förorten. Innerstaden är inte mycket större i dag än 1945. Många fler än de som får plats i staden föredrar stadslivet framför det isolerade livet i förorterna. Det har förvandlat innerstaden till ett reservat för höginkomsttagare i takt med att antalet invånare i Stockholm ökar.

I stället för de ogenomförbara planerna på förlegade superförorter måste innerstaden växa. Kommunerna i Stockholmsregionens kärna måste garantera rätten att leva i en tät, sammanhängande stad. Men hur skall det gå till?

1. Närförorterna måste förtätas och bindas samman av ett sammanhängande gatunät i kommunal ägo där alla har samma rättigheter och skyldigheter, på samma sätt som i alla Sveriges stadskärnor. I dag isoleras förorterna effektivt från varandra av breda motorvägar eller svårforcerad natur.

2. Rätten till bostäder och lokaler till rimliga priser måste garanteras. En stad där det är dyrt att bo och där bristen på billiga lokaler gör det svårt att starta nya verksamheter är inte en kreativ stad. Framtidens Ericsson, SKF eller H&M kan inte födas i Stockholm.

Nybyggt är dyrt. Det är de redan existerande bostäderna och lokalerna som är billiga. Befintlig bebyggelse i förorterna måste skyddas mot rivning, lyxrenovering och utförsäljning. De kommunala bostadsbolagens renoveringar av miljonprogrammen i syfte att göra sig av med dem som bor där i dag måste stoppas.

3. Alla som har resurser ska ges möjlighet att delta i byggandet av staden. I de flesta svenska kommuner är rätten att bygga ett eget hus en självklarhet. I Stockholm hänvisas den som vill göra det till tomter i kranskommunernas sommarstugeområden där varken kollektivtrafik eller kommunal service finns. På så sätt förvandlas det ena sommarstugeområdet efter det andra till praktexempel på ohållbart stadsbyggande.

I en växande stad med bostadsbrist är planeringens uppgift att garantera alla som vill bygga bostäder möjligheten att göra det på ett sätt som skapar förutsättningar för kollektivtrafik och fullgod kommunal service.

4. Slutligen måste vi kräva av dem som bor centralt att de accepterar stadslivet. Med privilegiet att bo i staden följer skyldigheten att acceptera att se, höra, stöta ihop med och känna doften av främlingar, deras liv och deras verksamheter. Det innebär också en skyldighet att acceptera att staden växer och att mer mark tas i anspråk för att förse nya invånare med de byggnader de behöver.

Sverige behöver en stor stad, där var och en tillsammans med andra kan forma sitt liv ut­ifrån egna värderingar, inte efter andra individer eller gruppers normer.

En stor stad där var och en fritt, på egen hand eller tillsammans med likasinnade, har rätt att leva inom de gränser lagen sätter, oberoende av vilka politiska åsikter, kulturer, raser, religioner eller sexuella preferenser som uppfattas som normala.

Ola Andersson, arkitekt och delägare i A1 arkitekter. Författare till boken ”Vykort från Utopia” som handlar om varför Stockholm ser ut som det gör i dag.