En av de första pr-byråer jag kom i kontakt med som nybliven konsult ägdes från Cayman Islands. Jag kommer fortfarande ihåg hur förbluffad jag blev över att byråns ägare valt att se skatten, grunden till vår kollektiva välfärd, som en kostnad som kunde skäras bort för att tjäna lite mer pengar. Jag minns att jag tyckte att det var girigt. Jag lovade mig själv att hur bra det än skulle gå för mig skulle jag alltid, alltid göra rätt för mig. Jag blev varm av att tänka på hur annorlunda jag var, hur mycket jag värdesatte att bidra till samhället framför att berika mig själv.
Tio år senare hade jag min egen pr-byrå. Skattemyndigheten hade börjat granska tidigare skatteparadis som Cayman Islands. Jag ägde därför företaget via ett brittiskt bolag, eftersom det skulle ge hög skattemässig flexibilitet. Jag hade börjat skatteplanera själv. Varje litet beslut på vägen dit verkade i sig själv fullkomligt logiskt och kanske kan man säga att girigheten tog så små steg att jag inte kunde se avståndet som tillryggalagts förrän vid resans ände. Och då krisade jag inte. Inte alls.
Moraliskt kände jag mig lika oklanderlig som jag hade gjort tio år tidigare. Jag bidrog ju med betydande skatteintäkter i alla fall, inte minst bolagsskatten och sen har vi ju de sociala avgifterna för anställda och, vänta nu, momsen? Kunde man lägga momsen till mina generösa bidrag till samhället? Och allt var lagligt, vilket man väl kan tolka som att staten uppmuntrade till dylika komplicerade konstruktioner för att betala mindre skatt.
Jag kom fram till att jag gjorde rätt för mig och mer.
Hur jag kunde komma fram till en så förvirrad slutsats kring ett så uppenbart själviskt och girigt beslut? Jag lovar, argumenten behöver inte väga tungt när jaget ska övertyga sig själv om något. Särskilt inte om den nya övertygelsen dessutom råkar gå hand i hand med personlig vinning. Jag var säker på att jag skulle vara bättre när tillfälle gavs, men nej. Hur jag än vrider och vänder på det så är jag lika girig som vilken stockholmare som helst.
Det är här du kanske spiller ut morgonkaffet. För du är inte som jag, eller hur? Du har inte tagit från vår välfärd för att sätta guldkant på tillvaron. Du har aldrig någonsin arbetat svart för att ha råd med lite extra, eller betalat någon svart. Du använder inte Rut eller Rot trots att du har råd att betala städerskor och hantverkare utan skatteavdrag.
För att tala klartext: Jag har gjort allt det där. Men du är inte girig.
Du är inte en av alla som har tjänat hundratusentals kronor, kanske miljoner, på att din hyresrätt blev en bostadsrätt. Men kanske känner du någon som har gjort en sådan affär. Om han eller hon köpte lägenheten för två miljoner kronor och den var värd tre miljoner så förlorade vår kollektiva sparbössa en miljon kronor på affären. Kanske valde din vän att i stället byta sin blivande bostadsrätt mot en större eller mer central lägenhet? Det är också att sko sig, men på den svarta marknaden. Man kan hävda att den person som gör så tar sin del av vinsten under bordet. Oavsett vilket så resultatet det samma: En tjänar på affären och vi andra förlorar. Precis som vid avancerad skatteplanering.
Jag har inte varit med om någon ombildning. Men jag skulle säga ja om tillfället uppenbarade sig. Eller byta till mig en femma, kanske på Mariaberget med utsikt mot vattnet.
Jag skulle inte få dåligt samvete utan motivera beslutet väl: Jag gillar hyresrätten som boendeform eftersom den berikar mångfalden innanför tullarna som ju är så viktig. Jag vill bara inte bli hyresgäst hos mina grannar. Och det är bättre att äga sin lägenhet, man tar hand om den bättre då. Alla andra röstade ja och då spelar det ju ingen roll att jag också gjorde det. Köpet skulle ju ha blivit av ändå.
Men hur många stockholmare som får chansen att köpa sin bostadsrätt av allmännyttan förhandlar upp kvadratmeterpriset för det allmänna Stockholms bästa? Ingen jag har hört talas om och då känner jag ändå en hel del vänner som varit med om ombildningar. Skulle du själv göra så?
Vi gratulerar den som gör ett klipp på allmännyttans bekostnad, men vi blir upprörda när ordföranden för AMF, Bertil Villard, skatteplanerar privat och vi kräver reflexmässigt hans avgång. Att jobba svart som hantverkare för att kunna göra den vanliga vinterresan till Thailand är helt okej, men att Ikeas Ingvar Kamprad som bidrar till många arbetstillfällen håller sina privata miljoner utanför landets gränser är omoraliskt.
Girighet är inget som uppstår när man når samhällets toppskikt, det är något vi tar med oss dit. Att välja oss själva först och det kollektiva sedan har blivit praxis. Att vara girig har blivit det normala för alla som ges möjlighet. Men ändå ser den privilegierade medelklassen i huvudstaden inte sin egen girighet. Man ser den lite längre upp på samhällsstegen. Tills man är där uppe själv. Och då blundar man.
Mattias Ronge,
författare till Den girige, en roman om skatteplanering, bostadsklipp och dubbelmoral.