Att förlora en gammal nära vän gör ont. Det kräver ett sorgearbete som måste få ta tid och plats. Som en gammal bil som tjänat ut och som det är fullständigt omoraliskt att köra omkring i för både miljö och andras säkerhet. Även om beslutet att köra den på skroten är rätt så skär det i hjärtat. Denna kamp mellan känsla och förnuft, eller med filosofen Sören Kierkegaards termer, mellan det estetiska och det etiska, är något som städer i förändring ständigt måste arbeta med. Om inte medborgare, beslutsfattare och planerare inser att förändring kräver både beslutsamhet och sorgearbete riskerar det att bli en stad med fula ärr där tilliten tillslut urholkas.
Vi står i dag inför ett antal avgörande och - för många - ångestfyllda beslut som kommer att förvandla Stockholm från något som dagens Stockholmare känner och älskar till något annat som är för framtidens Stockholmare. För det paradoxala med städer är att de inte planeras för dem som bor här just nu utan för dem som kommer att flytta in. Det hus du bor i, gatan och trädet utanför ditt fönster har inte alltid funnits. Under historien har hus lagts vid hus, gator vid gator, parker vid parker och alla prognoser pekar på att så kommer det att fortgå under överskådlig tid. Frågan är då hur man kan påstå att Stockholms stadsbild är fullständigt perfekt exakt som den är just nu när den aldrig har sett ut så här någonsin tidigare? Vi bor i en mycket attraktiv och vacker stad. Men hur kan vi ta oss rätten att hindra andra från att flytta hit, när vi alla är inflyttare?
Mitt första exempel handlar om den förtätning som pågår och som med all sannolikhet kommer att eskalera. När Stockholms översiktsplan säger att innerstaden av sociala, ekonomiska och miljömässiga skäl ska växa utanför tullarna betyder det att våra politiker och Stadsbyggnadskontoret vill att förorter som Årsta och Liljeholmen ska bli mycket tätare, kanske dubbelt så täta. Detta kommer ha stor påverkan på livsmiljön här. Den kommer att förvandlas och det kommer att vara jobbigt för dem som tycker att allt är bra som det är. Det kommer först inte spela någon roll för dem att deras barn och vänner får bostad eller att deras utbud av service, handel, restauranger och parker kommer att öka. Det är krossad kärlek och sorg. Det motstånd som väcks, den så kallade Not-In-My-Backyard-effekten, är också del av ett högst rimligt sorgearbete.
Men, vad är det vi sörjer när den flerhundraåriga tv-eken sågas ned? Är det ett uppriktigt engagemang, därför att staden håller på att förvanskas för framtida generationer? Alla ekar på Djurgården är planterade och kommer att dö någon gång, och nya träd kan planteras igen. Precis som almarna i Kungsträdgården. Men Almstriden var en symbolisk strid som blev slutet på rivningen av Klara. Den tidens beslutsfattare med Hjalmar Mehr i spetsen var övertygade om att det nya Hötorgscity var för framtiden men fick till slut inse att de var fel ute. Det blev en för stor sorg och den stadsmiljö som växte fram var kall, storskalig och lade bilarna ovan jord och människorna under jord. Sedan dess har mycket skett på och kring Sergels torg. Känslorna är i dag blandade och nu har Stadsmuseet satt högsta kulturklassning på miljön. Ett stadsmuseum som kanske starkast drivit sorgearbetet efter Klararivningen.
Mot denna bakgrund kan man förstå att det nya Waterfront building bredvid Stadshuset är förvirrande. Är det en fortsättning på Klara eller ett nytt samtida landmärke? Beslutet är taget och huset står där som en början på en ny front mot vattnet. Fast nu hejdar sig politiken och vill inte bygga högt längre. Men, i konsekvensens namn är det väl ändå för sent? Tegelbacken kan väl knappast betraktas som en fullbordad stadsbild eller en värdefull kulturmiljö som den ser ut nu? Waterfrontprojektet visar att den mest sargade plats i staden kan väcka de starkaste känslor, som borde mana till förbättring men i stället har lett till handlingsförlamning. Beslutsångest har man dock inte när det gäller nya spårvagnslinjer. Dessa ska fram till varje pris. Bilar ut och spårvagnar in är ju fullt rimligt, men fotgängarnas utrymme på Citys huvudgator kan inte minska, inte i hjärtat av ”Promenadstaden”, inte när stadens nya framkomlighetsstrategi säger att gående skall ha allra högsta prioritet.
Detta för mig in på mitt sista exempel, Slussen. Det är, vågar jag påstå, det kanske känsligaste och mest motsägelsefulla projekt som Stockholmarna någonsin har upplevt. Projektstart var i praktiken Foster-Bergs samrådsförslag 2010 med en framflyttad stadsfront, en kajterminal, ett vattentorg och två broar som skulle göra Slussen till en mer levande stadsmiljö. I (medveten) brist på program och arkitektur för byggnaderna handlade debatten istället om vad som skulle tas bort för utsiktens skull. I utställningsförslaget avlägsnades följaktligen flera byggnader, en gångbro samt en bussterminal som flyttades in i Katarinaberget. Men, är det inte något mystiskt med detta utsiktsargument? Är verkligen de som har hävdat att nya byggnader blir ”en mur” verkligen intresserade av utsiktsmöjligheterna? Skulle vi riva vackra viktiga byggnader som stadshuset eller stadsmuseet för att få bättre utsikt? De analyser som genomförts av Foster-Bergs Slussenförslag visar att mängden utsiktsplatser och stråk blir mycket fler än i dag. Utsikten förändras, men förbättras, det behöver ingen vara orolig för. Däremot är det högst mänskligt att sörja förändringen.
En högröstad opinion har menat att det bästa vore att rusta upp Slussen. Och det är klart att tanken på att vår gamla vän från 1935 måste gå ur tiden, smärtar. Men vi har här en otidsenlig miljö byggd i samma teknokratiska anda som Hötorgscity som enligt alla analyser visat sig ha få värden för stadslivet i dag. Det är en otrygg trafiklabyrint med bilar ovanpå och människor under. Foster-Bergs förslag må ha brister givna av platsens oerhört komplexa förutsättningar men de är långt ifrån dagens Slussen. Förslagets bro är bred men den ger paradoxalt nog marginal till att i framtiden ge bilkörfält över till gående och cyklister.
Bevarandeivrarna har ett retoriskt problem då de klagar på trafikdominansen i förslaget samtidigt som de hävdar 1935 års bilkarusell eller Kulturslussen. Att den franska arkitektgurun Le Corbusier, som ville riva hela Gamla stan, hyllade klöverbladet 1935 borde väl ändå ge en tankeställare. Det finns de som har upplevt Slussen före 1935, ett vackert stenlagt torg i kajplan, som säger att de sörjer dagens betongspagetti. Det ger perspektiv.
I alla tider har städer varit platser för möten mellan människor, kultur och innovation. Det kan inte finnas en bättre utgångspunkt för stadens utveckling. Här framstår översiktsplanens vision ”Promenadstaden” och den nya framkomlighetsstrategin som framsynt och tillräckligt konkret för att kvalitetssäkra förorternas förtätning, Citys utbyggnad och Slussen som ”mötesplats i världsklass”. För människor och inte för bilar.
Alexander Ståhle, landskapsarkitekt, doktor i stadsbyggnad och Slussenprojektets stadslivskonsult