De senaste två åren har Sverige och inte minst Stockholm drabbats av ovanligt långa, kalla och snörika vintrar. Bara under dygnet 10–11 februari förra året föll så stora mängder snö att bara innerstadens huvudnät krävde tre genomplogningar för att ens klara kollektivtrafikens behov. När en genomplogning var klar hade ytterligare tio centimeter snö fallit.
Sverige har en god och hård miljölagstiftning som vi självfallet ska värna. På vissa punkter är lagstiftningen dock en aning rigid där bland annat Naturvårdsverkets klassning av snö som avfall, en klassning som Sverige är ensamt i EU om, ställer till stora problem i storstäder.
Stockholms stad har en tillfällig dispens för att dumpa snö från innerstaden i så kallade sjötippar. I ytterstaden måste snön dock förvaras på landtippar. Av snön som föll i innerstaden förra vintern var det bara en bråkdel som, med dispensen, fick tippas i sjöar. Resten fick alltså tippas på landupplag vilket inte alltid är populärt hos kringboende.
Vid ungefär hälften av de platser som förra året användes som snöupplag inkom klagomål. Det blir också svårare och svårare att hitta lämpliga platser i takt med att staden växer.
Senast år 2005 genomfördes en grundlig undersökning om sjötippningens miljöeffekter. Där framkom att det miljömässigt bästa alternativet var att fortsätta snötippning i sjöar. Snön bedömdes inte ha någon negativ påverkan på vattenkvaliteten och riktvärden underskreds med god marginal.
Hur mycket snö som kommer att falla den här vintern vet vi inte. Vi måste dock redan nu kunna säkerställa en trygg och säker vinterväghållning. För det behövs en översyn av tolkningen av snö som avfall så att snö, precis som dagvatten, undantas från begreppet avfall. Snö borde räknas som dagvatten, precis som fallet blir när den smält, och inte som avfall.
Malin Löfsjögård (M), riksdagsledamot, trafikutskottet