Samhällets bostadspolitiska ambitioner ligger i dag på lägsta nivå. De offentliga styrmedlen är nedmonterade. Bostadsministern pratar bostadsbyggande men saknar i allt väsentligt möjlighet att påverka utvecklingen. Regeringen har medvetet valt bort bostadspolitiken.
Stockholmspolitikerna vill att Stockholm ska växa, men är tagna på sängen av den snabba inflyttningen till regionen. I the Capital of Scandinavia ökar bostadsbristen från dag till dag. Människor förleds att tro att vi kan bygga i kapp bostadsbristen. Det är en omöjlighet. Både politik och byggbolag borde uppträda mer rakryggat och medge att man varken kan eller vill bygga i den takt som svarar mot behoven. De dominerande byggarna är inte intresserade av att öka sin kapacitet. Och inte heller politikerna kan öka tempot eftersom bostadsbyggande i dag inte primärt handlar om att producera hus utan om att bygga stad, och det är med nödvändighet långsamma processer som kräver omsorg. Byggbehovet är stort, men vi kan inte snabbproducera stad. Låt oss vara ärliga nog att erkänna det.
Vi ska bygga där redan mycket är byggt. Det nya ska samspela med det befintliga på ett sätt som skapar attraktiva helheter. Varje nytt projekt kommer att ha sina egna, unika förutsättningar. Individuella lösningar måste sökas. Det går helt enkelt inte att närma sig bostads- och stadsbyggandet i Stockholm med standardiserade byggprocesser och produkter.
Och ändå är det just vad de dominerande byggbolagen gör. All kraft satsas på standardisering av processen, mindre intresse ägnas slutresultatet i form av bostadsmiljö och stadsbyggnadskvalitet. De marknadsledande försäljningsbyggherrarna har strikt produktionsfokus och saknar intresse för att se varje ny bostad som en pusselbit för att bygga staden. Oligopol råder, konkurrensen är begränsad. Små byggbolag har stora svårigheter att komma in på Stockholmsmarknaden. Resultatet är likriktning.
Byggbolagen går alla i samma riktning, utrymmet för variation i utformning och lösningar begränsas alltmer. Byggandet riktas in mot ett stort och köpstarkt mittsegment på bostadsmarknaden. Samtidigt skiljer sig våra bostadsbehov åt alltmer. Människor som önskar sig ett annat boende än det som byggbolagens marknadsavdelningar identifierat som mest lönsamt lämnas i sticket. Inte minst betyder det att tröskeln för unga människor att komma in på bostadsmarknaden blir allt högre. Det vi ser är ett generationssvek.
Arkitekten är i dag allt som oftast reducerad till ett inköp av ritningsproduktion hos de stora byggbolagen. Upphandlade arkitektföretag måste strikt följa förutbestämda projekteringsmanualer. Det förekommer böter för den som avviker från det enda och rätta sättet att rita. Nytänkande och kreativitet motarbetas. Är någon förundrad över att mycket till slut är sak samma?
Stockholmarna har rätt att kräva en större och mer långsiktig stads- och bostadspolitisk vision än en forcerad produktion av bostäder. Det är våra stadshuspolitiker som ska upp till bevis. Staden har enligt lag ett bostadsförsörjningsansvar och måste arbeta mer proaktivt och strategiskt. Det politiska ledarskapet måste därför kliva fram och ta sitt ansvar för att få till stånd en fungerande marknad.
Nu riktar vi blicken mot Stadshuset med en förväntan om att allt bostadsbyggande kommer att hanteras utifrån ett stadsbyggnadsperspektiv. Produktionsperspektivet tar marknaden hand om. Det ska politiken balansera genom att göra följande:
Återta planeringsinitiativet. Trots kommunalt planmonopol har alltför stor del av planeringsinitiativen och ansvaret för bostadsförsörjningen hamnat ute på marknaden. Rorkulten måste återföras till Stadshuset.
Använd markanvisningar mer offensivt. Ställ tydliga kvalitetskrav på byggherrarna vid markanvisning och i exploateringsavtal.
Gör detaljplaner som öppnar för mindre aktörer. Öka konkurrens och mångfald genom att göra planer med tomter för mindre projekt (20–50 lägenheter). Det är en myt att storskalig upprepning eller stor volym behövs för lönsamhet i bostadsbyggandet. Främja konkurrensen och släpp in mindre byggherrar. Bryt oligopol och likriktning.
Säkerställ att det som byggs lever upp till avtalad kvalitet i exploateringsavtalen. I dag försöker byggherrar ta genvägar och banta bort kvalitet när man väl fått sitt exploateringsavtal. Det är ett oskick som omgående kan stoppas.
Bedöm markanvisningar efter arkitektur och kvalitet. Ingen markanvisning ska ges utan att arkitektur och kvalitet är en bedömningsfaktor. Höj ribban!
Ta ansvar för att upphandla kvalitet. I dag upphandlar staden arkitektur i priskonkurrens. Stora projekt upphandlas till lägsta pris utan värdering av arkitektur och kvalitet. Politisk ledning och förvaltningsledningar har överlämnat strategisk upphandling till upphandlingsteknokrater. Visa att upphandling är en managementfråga!
Kraftsamla på att förbättra unga vuxnas bostadssituation. Det är oacceptabelt att endast varannan ung vuxen har egen bostad. I varje markanvisning ska ingå krav på att bidra till att öka antalet instegslägenheter.
Blanda upplåtelseformer. Stockholm är redan en alltför segregerad stad. Byggherrar ska tvingas bygga blandat och med olika upplåtelseformer.
Staffan Carenholm, förbundsdirektör, Sveriges Arkitekter.