De borgerliga i Stockholm har varit väldigt tysta i skoldebatten på senare år. När Lotta Edholm (FP) nu äntligen gör ett inlägg i debatten (DN Stockholmsdebatt 12/3), då handlar det häpnadsväckande nog mest om Socialdemokraternas skolpolitik. Edholm hävdar bland annat att man på senare år ökat andelen kostnader som går till undervisning, medan en närmare granskning av statistiken visar att denna ökning pågått kontinuerligt i över 10 år och bara accelererat något 2007 och 2008.

Denna minskning i kostnader som inte bokförts som undervisning kan spåras till bland annat att många skolor som en konsekvens av nedskärningarna inom skolan tvingats säga upp administrativ personal. Följden av detta är att lärare får ägna en ökande andel av sin tid åt administrativa göromål, vilket jag menar inte är ett bra resursutnyttjande.

Den senaste mandatperioden har det varit frågan om nedskärningar i skolan, inget annat. Dessa går inte att trolla bort med dribblande om olika budgetposter. Inom de kommunala skolorna har antalet anställda minskat med 1.000 personer.

Enligt en redovisning som behandlas på torsdagens Utbildningsnämnd har personaltätheten sedan 2006 minskat med 3 procent inom förskoleklass och grundskola, med 9 procent inom skolbarnomsorgen och med hela 14 procent inom den obligatoriska särskolan.

Lotta Edholm har själv under budgetdebatten hösten 2009 erkänt att stadsdelarna under vår tid tillförde en halv miljard extra i årliga resurser till skolan, resurser som sedan försvann när de borgerliga tog över. Till detta kommer riktade nedskärningar på flera hundra miljoner som genomförts på order av de borgerliga i Stockholms stadshus.

Lotta Edholm är också inkonsekvent. Det är orimligt att å ena sidan anklaga oss socialdemokrater för att bara fokusera på resurser och sedan själv sätta undervisningens andel av totala kostnader som det enda målet för skolpolitiken.

Jag har varit tydlig: resurser löser inte skolans alla problem, men spelar enligt den forskning som finns roll för de elever som behöver extra stöd och uppmärksamhet i skolan. Men det går också att vända på resonemanget: är fler nedskärningar lösningen på skolans problem?
Vi socialdemokrater har satt upp ett utmanande och viktigt mål för vår skolpolitik under nästa mandatperiod. Vi vill halvera andelen elever som lämnar skolan utan godkända betyg.

För det krävs att vi har resurser att på ett aktivt sätt följa de elever som riskerar falla igenom och vid behov sätta in alla de insatser som behövs. Men det krävs också att vi ställer högre krav på att skolor arbetar målfokuserat och med kontinuerligt kvalitets- och effektiviseringsarbete. Dessutom vill vi erbjuda alla elever en skolstödsgaranti, kurser i studieteknik och pedagogisk läxhjälp samt lyfta skolor med särskilt låga resultat med hjälp av kvalitetsavtal.

Under Edholms regim finns inte ens centralt uppsatta mål för hur stor andel elever som ska lämna grundskolorna med gymnasiebehörighet. Hur ska man kunna få till stånd ett förbättringsarbete utan tydliga förväntningar? Så har också andelen elever som klarar gymnasiebehörigheten minskat i 41 grundskolor i Stockholm sedan 2006.

Att som Edholm ta åt sig äran av generellt ökade resultat, när de flesta av dessa resultatparametrar har förbättrats kontinuerligt i tio år, är inte heller särskilt imponerande. Under vår förra mandatperiod 2002-2006 ökade till exempel andelen elever som klarade gymnasiebehörigheten i de kommunala skolorna med 2 procentenheter.

Det tycker vi är en alldeles för långsam ökning och just därför har vi utvecklat den mer aktiva skolpolitik som vi nu söker förtroende för. Under de borgerliga har däremot andelen elever som klarar gymnasiebehörigheten minskat med 0,4 procentenheter och det är Lotta Edholm nöjd med.

Skillnaderna inom utbildningspolitiken står därför tydliga. Ska vi ha en nedskärningsinriktad utbildningspolitik, med lågt ställda mål och färre anställda inom skolan? Eller ska vi i stället investera mer i våra unga stockholmare, höja kraven och ge alla elever goda kunskaper?

Roger Mogert
oppositionsborgarråd (S)