Det finns två synsätt på kultursponsring, ett anglosaxiskt och ett europeiskt. Vår kultur, vår historia och våra traditioner möjliggör det ena, men när man av ideologiska skäl vill tvinga på oss den andra principen, då leder det till nedläggning. Ideologiseringen och politiseringen av kulturpolitiken är korttänkt, onödig och kontraproduktiv.
Jag har jobbat tjugofem år med kultursponsring på Sveriges Television, lika länge med Museernas film- och videokommitté. I trettio år har jag då och då hanterat frågorna inom hembygdsrörelsen – regionalt och centralt. Jag har suttit i styrelser och ledningar för museer som varit beroende av finansiering från olika håll. Genom ICOM, International committee of museums, har jag haft kontakter med museer i USA, Europa, Latinamerika. Alla har samma problem: pengar.
Kontinentala Europa har en traditionell syn på kulturinstitutioner som har att göra med den europeiska synen på samhället och staten. Om samhället upplever en verksamhet som viktig, då tar samhället ansvar som huvudman och garanterar driften. På lokal, regional eller statlig nivå. Därutöver kan institutionen ta emot stöd från privat håll till definierade projekt, ”events”, utställningar, etcetera. Detta är ett tillvägagångssätt som mejslats fram genom flerhundraåriga erfarenheter och som fann sin nuvarande form under 1800-talet. Vi har en lång erfarenhet av detta i Europa. Det är en pragmatisk väg – som fungerar. Sen får man kalla den för vad som helst, kulturkonservativ eller inte – såväl borgerliga partier som socialistiska har samma syn. Det är det kontinentala Europas syn.
I Storbritannien har man inte samma synsätt. Det har man aldrig haft. Det hör samman med hur man ser på samhället och staten, på samhällets ansvar – och privat ägande. Där har också stora föremålssamlingar kunnat byggas upp av exempellöst rika personer, som startat privata museer och stiftelser. Deras syn har spritt sig till vissa tidigare kolonier, som exempelvis USA – där synen ytterligare renodlats till en radikal nyliberal marknadssyn, där marknaden ska avgöra vad som är viktigt och inte viktigt. I ett land med en grund och kort historia, som USA, kan synsättet möjligen vara bekvämt – ett tag. Men jag är säker på att – liksom man anammat europeiska principer för finansieringen av till exempel Library of Congress, så kommer den resultatinriktade europeiska synen på kultur-institutioner så småningom att få sitt genomslag även i denna nya världsdel.
Vad som är synd, ja rent av beklagligt, är att vi sedan 1980-talet tvingats uppleva att en svärm av nyfrälsta – liksom mormoner, invaderat Europa med radikala nyliberala idéer från USA och Thatchers England. Dessa, de ”sista dagars heliga”, som alltid ”har rätt” och besitter den absoluta sanningen i sitt ungdomliga oförstånd – applicerar Milton Friedmans idéer även på kulturen och vill införa en ”nattväktarstat” även hos oss. Omistliga europeiska värden står på spel när kulturinstitutioner utsätts för marknadskrafternas nyckfulla spel. Listan över angrepp på den europeiska modellen kan göras hur lång som helst.
För dessa ”kulturmormoner” var Barnkulturpalatset i Stockholm ett paradexempel som skulle stå som förebild och modell för kulturen i övrigt. En marknadsanpassad satsning som finansierades genom privata bidrag från näringslivet, så kallad kultursponsring. Hade Palatset lyckats, så hade hela den övriga kultursektorn fått kravet på sig att gå samma väg. En kulturens ”nattväktarstat” hade blivit möjlig, och därmed en verklig kulturell skymning.
Jag har inte här fört fram några synpunkter på det marknadsanpassade innehållet i Palatset eller frågan om denna verksamhet är värd stöd eller inte, jag diskuterar principerna för driften av kulturella institutioner. Detta eftersom jag har trettio års erfarenhet av frågorna.
Man kan raskt konstatera att Palatsets pengar räckte till att betala hyran i en månad efter invigningen, inte mer. Några driftsmedel fanns inte, bara välvilliga sponsorer som kunde tänka sig att slänga upp en engångssumma, och kanske upprepa det en gång eller två. Det räckte naturligtvis inte för att bekosta driften av anläggningen.
Det var inte första gången vi kunde konstatera de privata sponsorernas korttänkthet och bristande känsla för ansvarstagande, kom ihåg Telemuseum i Stockholm, Sveriges rundradiomuseum i Motala, Sveriges fotomuseum i Sundsvall, Film och tv-museet i Säter, och diverse konsthallar genom åren – men kan de privata sponsorerna egentligen göra något annat? Min bestämda uppfattning efter trettio års erfarenhet är nej, de kan bara bidra med enstaka projektstöd, och därför ska ingen kulturinstitution göras beroende av sponsring.
Marknadens villkor var hårda för Palatset, men marknaden har talat – och avkunnat sin dom. Min förhoppning är att Sveriges kulturmormoner nu drar lärdom av detta och inser att de gamla europeiska principer som mejslats fram genom generationer – faktiskt är tillämpbara även i denna ”sköna nya tid”. Om samhället bedömer att en verksamhet är viktig och angelägen, då ska man också ta ansvar för den.
Jan Bergman, tv-producent, historiker och författare