Även om kristdemokraterna sedan tio år bejakar kvinnans rätt att besluta om abort i den tidiga delen av graviditeten, intar vi som parti en mer restriktiv och konstruktiv hållning än övriga riksdagspartier. Vi har i olika sammanhang lyft fram att det, utan att abortlagen måste ändras, finns otaliga skäl att arbeta för en minskning av antalet oönskade graviditeter och aborter. Detta är inte minst angeläget ur ett hälso- och kvinnoperspektiv, då det är kvinnor och deras hälsa som drabbas hårdast av en abort. Vi frågar oss varför så många kvinnor i Sverige ska behöva genomgå en abort, när de flesta erkänner att det är ett svårt beslut och kvinnor ofta upplever att de ställs inför ett etiskt olösligt dilemma: vad jag än väljer så blir det fel
Om det abortförebyggande arbetet hade lyckats lika väl under de senaste tio åren som under åren dessförinnan, hade det till exempel inneburit att cirka 14.000 (!) tonårsflickor inte hade behövt genomgå en abort under åren 1996-2005. Vi menar att det moderna Sverige av i dag, efter mer än 30 år av sexualupplysning, med riklig tillgång till preventivmedel, borde kunna föra en politik som minskar antalet aborter drastiskt. Ett stort hinder på vägen dit är sannolikt mäns brist på ansvarstagande: för sitt handlande, för kvinnans välbefinnande och de oföddas liv.
Att som i dag inneha den översta placeringen i flera statistiktal som rör abort - till exempel högst aborttal bland tonåringar i Västeuropa - menar vi vara ett politiskt misslyckande.
Därför ger vi nu rådet till vår partiledare Göran Hägglund att han, i rollen som socialminister, skjuter på utredningens lagförslag om utländska kvinnors rätt till abort och tar tillfället i akt att lägga en rejält omarbetad proposition med en helhetssyn på abortfrågan och en genomtänkt strategi att minska antalet aborter. Runt om i Sverige jäser det av besvikelse bland såväl trogna kärnväljare som nytillkomna medlemmar.
Situationen för kristdemokraterna är inte olik den centern hade haft om Maud Olofsson skulle sluta föra en företagarvänlig politik eller folkpartiet om Lars Leijonborg sluta prata skola. Naturligtvis måste politiken utvecklas i dialog med väljarna - något inte minst vi kristdemokrater vinnlagt oss om - men samtidigt måste även vi värna vår identitet. Detta förväntar sig också väljarna.
Hittills har kristdemokraternas inställning varit klart negativ till att öppna möjligheterna för "abortturism" - det uttryck som myntats av abortliberala RFSU - utifrån de ställningstaganden som gjorts i bland annat motioner i Sveriges riksdag så sent som 2006.
Då pekade tio kristdemokratiska riksdagsledamöter, med vårt förstanamn i socialutskottet Chatrine Pålsson Ahlgren i spetsen, på flera problem som hänger samman med den så kallade abortturismen: 1) Socialstyrelsens föreskrifter kring abort kommer inte att kunna följas, 2) de utländska kvinnornas eftervård kan inte garanteras, 3) risken är att vi för första gången får en vinstdrivande abortindustri i Sverige och 4) respekten för våra grannländers lagstiftning raseras.
När abortlagsförändringen har varit uppe till votering i riksdagen - 2003 och 2004 - har den kristdemokratiska riksdagsgruppen röstat nej. Några argument som talar för en förändrad inställning har hittills inte presenterats. Tvärtom stärks partiets tidigare hållning genom den kritik som nu riktas mot utredningens förslag från kristdemokraternas systerpartier i Europa. För att åberopa våra grannar i Norge: "Kristelig folkeparti välkomnar inte en liberalisering av dagens abortlag i Sverige."
Det största problemet - och som inte nämndes i den ovan nämnda partimotionen - är att Sverige redan i dag har Europas mest liberala abortlagstiftning. Därför går det till exempel inte att, som utredaren gör, jämföra med situationen i Danmark efter att de ändrade sin abortlag. Danmark har laglig abort till vecka 12 och Sverige till vecka 18. Enligt uppgifter från Nederländerna och England, dit abortresorna går, uppgår antalet sena aborter till mellan cirka 40 och 70 procent av de utländska kvinnornas aborter. Med vår ännu senare abortgräns - och utan den obligatoriska väntetiden som praktiseras i Nederländerna - kan vi därför räkna med att få ett stort antal kvinnor från hela Östersjöområdet till Sverige för sena aborter. Detta har utredningen inte ens beaktat. Det är ett allvarligt förbiseende som inte borde förekomma i en utredning på regeringsnivå.
Ytterligare en aspekt som utredningen därmed inte har tittat på är vilken möjlighet svensk sjukvård har att ta emot de kvinnor som kommer att söka sig till Sverige. I februari presenterar Socialstyrelsen en rapport om de abortköer som uppmärksammades i medierna under hösten. Är det verkligen försvarbart att utländska kvinnor ska prioriteras i redan ansträngda landsting?
Slutligen: Om vi hade lyckats lika bra som Norge, vore det värt att exportera det förebyggande arbetet. Att sprida vår abortsituation i dag är däremot inte önskvärt.
Nej, det finns flera aspekter som gör att socialminister Göran Hägglund nu måste vänta med och omarbeta det lagförslag som socialdepartementets tjänstemän nu skriver på. Inte bara för att värna kristdemokraternas identitet utan framför allt för att sakfrågan kräver kompletterande uppgifter. Den nya regeringen har stoppat eller dragit tillbaka ett stort antal propositioner från den förra regeringens politikverkstad. Det borde samtliga allianspartier inse att de också måste göra med propositionen om utländska kvinnors rätt till abort i Sverige.
När de borgerliga partierna bildade Allians för Sverige var målsättningen att inget av de fyra partierna skulle förlora på samarbetet. Tvärtom! Alla skulle bidra och alla skulle vinna på det, som Maud Olofsson uttryckte det. Nu menar företrädare för alliansens största parti att det inte spelar någon roll hur det går för ett av de mindre partierna. Men utan kristdemokraterna blir det inte någon längre majoritetsperiod för vare sig moderaterna eller alliansen.
Att frågan om utländska kvinnors rätt till abort verkligen kan skada kristdemokraterna råder det enligt vår bedömning ingen tvekan om. Därför borde hela alliansen omvärdera frågan, men vi vill särskilt vädja till vår partiledare Göran Hägglund: Stoppa utredningens lagförslag i papperskorgen!
Amanda Agestav, Magda Ayoub, Harald Bergström, Gustaf von Essen, Per Landgren, Tuve Skånberg, Erling Wälivaara