DN Debatt

”Stoppa den svenska miljöextremismen”

Expert på miljögifter: Våra myndigheter styrs av en ekofundamentalism och uppvisar påtaglig brist på djupare insikt om skillnanden mellan reella och marginella miljöhot.
Vägverket sprider falska uppgifter om att tusentals svenskar riskerar att dö av partiklar från dubbdäck i stadsluften. Konsumentverket brännmärker mängder av livsmedelsämnen trots att de efter grundlig expertgranskning godkänts inom hela EU. På det lokala planet är friheten stor att genomföra meningslösa stolligheter som att lägga ned kraftledningar i bergtunnel med hänvisning till strålningsrisk. Myndigheterna kan helt enkelt inte skilja mellan reella och marginella miljöhot. Denna miljöextremism beror framför allt på våra illa informerade folkvalda som bland annat ställer sig bakom det groteska och helt orealistiska konceptet ”en giftfri miljö”. Många svenska miljörestriktioner har liten eller ingen positiv inverkan på vare sig människans hälsa eller miljön. Det skriver Robert Nilsson, professor i toxikologi vid Stockholms universitet och mångårig expert för olika FN-organ.

Ekologiskt, miljövänligt, klimatvänligt och liknande har blivit den nya tidens slagord som med närmast religiös hänförelse tycks genomsyra det mesta.

Tänk ekologiskt, ta hänsyn till klimatet när du shoppar! Ve den som i det likriktade och politiskt korrekta Sverige har mage att ifrågasätta ett och annat i den gröna våg som sveper över landet. Jag har personligen fått erfara att sådan kritik kan innebära hot om avsked från tjänst i statligt verk.

Själv tillhör jag den generation forskare som under 60-talet först bidrog konstruktivt till att skapa medvetenhet om kemikalierisker och kunde sedermera som chef för den toxikologiska sektionen vid Naturvårdsverkets produktkontrollbyrå, och som expert för WHO, IPCS och OECD Environment Committee sjösätta en progressiv policy inom detta område, bland annat genom att införa de första generella restriktionerna mot kadmium i världen.

Efter Valfrid Paulssons kloka ledarskap för Naturvårdsverket har, enligt min mening, myndigheternas, inklusive miljödomstolarnas, agerande uppvisat en påtaglig brist på djupare insikt om vad som är reella hot och vad som är av marginell betydelse sett i ett helhetsperspektiv.

Ofta har detta skett med stöd av den så kallade försiktighetsprincipen. Detta begrepp går tillbaka till Riodeklarationen som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling 1992, där följande grundregel utgör kärnan: ”Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknaden av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.”

År 2000 antog EU-kommissionen en mer detaljerad rekommendation för tillämpningen av försiktighetsprincipen, som presenterades av Margot Wallström, dåvarande kommissionsledamot med ansvar för miljön. Enligt EU är tillämpning av denna princip aktuell endast i sådana fall ”...när det finns väl grundade farhågor”. Vidare understryker kommissionen att ”..försiktighetsprincipen får under inga omständigheter åberopas för att rättfärdiga godtyckliga beslut”. Mot bakgrund av den orealistiska svenska ”nollvisionen” framhålles att ”risker kan sällan reduceras till noll”. Om en insats bedöms nödvändig, bör åtgärderna dessutom ”vara proportionella” i förhållande till skyddsnivån.

Till skillnad från bly i fiskesänken uppfyller växthuseffekten givetvis kriterierna när försiktighetsprincipen bör beaktas. Men i sin iver att visa handlingskraft har man överlag bortsett från EU:s krav att åtgärder mot ett dylikt hot skall ”vara föremål för granskning, mot bakgrund av ny vetenskaplig information”. Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid. Det bör således erinras om att perioder av nedisning även förekom under tidigare geologiska epoker när koldioxidhalten var avsevärt mycket högre än i dag. Vidare är metan - där våtmarker och boskap står för över hälften av ett beräknat årligt utsläpp på 600 miljoner ton - en cirka 20 gånger effektivare växthusgas än koldioxid. Enligt erkända klimatforskare står sotpartiklarna globalt för närmare hälften av uppvärmningspotentialen från koldioxid, och till skillnad från åtgärder mot det senare skulle minskning av partikelnivån ge omedelbar effekt.

Det framstår som groteskt att ett Sverige, som i jämförelse med länder som USA, Kina och Indien endast står för en bråkdel av alla koldioxidutsläpp, i ett anfall av populistisk hybris vill peka finger och ”visa vägen”. Att kärnkraftens betydelse getts en framträdande roll är givetvis ett plus ur flera perspektiv, men däremot inte satsningen på etanol, vars ökande produktion är en bidragande orsak till prisökningen på viktiga baslivsmedel som kan leda till ökad svält i fattiga länder. Sistnämnda förhållande är exempel på att försiktighetsprincipen är ett tveeggat svärd, där samma ”försiktighet” som gäller växthuseffekten givetvis även måste tillämpas avseende konsekvenserna av de åtgärder som regeringen Reinfeldt ämnar vidta för att förhindra densamma.

Svenska myndigheter, inklusive miljödomstolarna, är tyvärr okunniga om, eller i värsta fall ovilliga att uppfylla, EU:s riktlinjer i en fråga av central betydelse inom svensk miljörätt. I en skrivelse daterad 2005-04-22 från Stockholms universitet till Kemikalieinspektionen (Kemi) hemställdes således med anledning därav ”...att få klarhet om Kemi i alla delar ansluter sig till den uppfattning som avspeglar sig i EU-kommissionens dokument (om försiktighetsprincipen)”. I sitt häpnadsväckande svar meddelar Kemi att ”Inspektionen inte haft anledning att penetrera kommissionens dokument med den utgångspunkt institutionen anger i sin skrivelse”.

Vad avser EU:s krav på att det skall föreligga ”väl grundade farhågor” sprider Vägverket missvisande uppgifter om att tusentals svenskar riskerar att dö till följd av partiklarna i stadsluften, där givetvis dubbdäcken utpekas som en bov. I ett brev till undertecknad den 1 mars 2007 medgav dock verket att ”ingen kan i dag svara på hur stort bidrag till olika hälsoutfall som slitagepartiklarna står för...”. Trots detta fortsätter skräckpropagandan.

På det lokala planet har man haft stor frihet att genomföra dyrbara och meningslösa stolligheter, exemplifierade av Solna stads beslut att lägga ned kraftledningarna vid Bergshamra i bergtunnlar med hänvisning till befarad men betydelselös strålningsrisk. Utan att besitta nödvändig kompetens kör Konsumentverket över Livsmedelsverket, och propagerar mot GMO-produkter (Monsanto). Med hänvisning till tvivelaktig epidemiologi brännmärks glutamat och vissa azofärgämnen i livsmedel, tillsatser, vilka efter grundlig expertgranskning godkänts inom hela EU. Propagandan i verkets tidskrift ”Råd och Rön” mot blyhaltiga kristallglas (Orrefors med flera) på grund av befarad miljöpåverkan utgör ett skräckexempel på dagens myndighetsdirigerade ekofundamentalism. Inneslutning i en glasmassa är en utmärkt metod för säker slutförvaring av många oorganiska toxiska ämnen.

Blyintaget hos den svenska befolkningen har drastiskt minskat under de senaste decennierna, framför allt genom den eliminering av bly i motorbensin som undertecknad initierade under 70-talet. Blodblyhalterna hos barn är numer jämförbara med dem som påträffas hos barn i Himalayas bergstrakter.

Genom totalförbud mot kvicksilver vill man eliminera utsläppen från avfallshantering. I FN:s miljöprograms omfattande utvärdering ”Global Mercury Assessment” anges för hela Europa (1995) att denna källa svarar för cirka 12 ton om året, vilket endast utgör 5 procent av de totala utsläppen på 250 ton om året. I Sverige torde dylika utsläpp stå för en betydligt lägre andel. Detta skall jämföras med 186 ton om året från förbränning av fossila bränslen och 26 ton från cementtillverkning. Globalt uppskattas vulkanutbrott bidra med ett atmosfäriskt tillskott på cirka 112 ton om året.

Vårt medlemskap i EU har lyckligtvis i någon mån inskränkt möjligheterna att införa dåligt underbyggda restriktioner (till exempel mot ogräsmedlet glyfosat). De aviserade meningslösa förbuden mot bly i kulammunition (inklusive tävlingsskytte), blykölar till segelbåtar, fiskesänken, legeringar för gjutning av tennsoldater, kristallglas etcetera har man likaledes fått lägga på hyllan, och försöken att totalförbjuda återvinningsbara kadmiumackumulatorer har på goda grunder rönt samma öde.

Svensk miljöextremism beror framför allt på våra illa informerade folkvalda som bland annat ställt sig bakom det groteska konceptet ”en giftfri miljö”. Någon ”giftfri miljö” kommer aldrig att finnas, inte ens för de typer av ämnen som prioriterats.

I kemofobins kölvatten har man dessutom svårt att acceptera att även naturprodukter kan vara lika, eller till och med mer riskabla än industrikemikalier. Botulinustoxinet, från en bakterie, är det mest högpotenta gift som vetenskapen känner till, och aflatoxin, som kommer från en mögelsvamp, ett av de mest cancerframkallande av alla ämnen. Vissa naturligt förekommande substanser i till exempel sojabönor och lakrits har för befolkningen en avsevärt större ”hormonstörande” potential än några industriella kemikalier - bortsett från p-piller, förstås.

En rad svenska miljörestriktioner kan redan på förhand bedömas få liten eller ingen positiv inverkan på vare sig människans hälsa eller miljö. Däremot har de resulterat i sämre produkter, begränsningar i produktutbud, och påverkat industriverksamheten negativt till förfång för landets ekonomi.