Jag är far till Thomas, den man som journalister har döpt till "allmänläkaren". Under snart två decennier har min son och hans medanklagade den så kallade obducenten (här kallad ´T´) i medierna beskrivits som styckare av en kvinnokropp och möjligen även mördare. Därför kan jag också, bättre än de flesta, förstå den sorg och vrede som den döda kvinnans mor och syster känner över den stigmatiserande publicitet som omgivit - och fortfarande omger - det så kallade styckningsfallet ((DN Debatt 24/5).
Jag har inte tidigare uttalat mig i medierna eftersom jag ansett att rätt skall skipas i domstol, inte i medierna. När detta uppenbarligen inte fungerar i Sverige tar jag nu till orda, också för att försöka balansera den sedan länge pågående mediekampanjen mot min son och hans tidigare kollega.
Kampanjens syfte har hela tiden varit att till varje pris söka förhindra att de två läkarna ges möjlighet till en ny rättegång, där tidigare okända uppgifter ur brottsutredningen kan visa att anklagelserna mot dem helt saknar verklighetsunderlag. Det är djupt beklagligt att modern och systern lockats till att medverka i denna mediekampanj.
Det är svårt att finna ord för att beskriva omfattningen av den katastrof för min son, min familj och vår släkt som förödmjukande polisutredningar och rättegångar med förödande mediedrev och publicitet inneburit, och som åtföljts av förtal, övergrepp och hot.
När Thomas korta äktenskap knakade i fogarna kom anklagelser om incest som utreddes under lång tid och delvis bakom Thomas rygg - han arbetade på annan ort. När dessa anklagelser visade sig vara grundlösa avlöstes de i stället av påståenden om att hans lilla dotter, mitt barnbarn, börjat tala om vad hon skulle ha upplevt vid späd ålder (17 månader), vilket tolkades som att hennes pappa skulle ha styckat en kvinna. En ung och nitisk barnpsykiater och en kvinnlig psykolog utfärdade på ytterst diskutabla grunder ett utlåtande som gav en skenbar trovärdighet åt det som i medierna kallades för "Barnets berättelse". Utredningen hade skett i hemlighet på uppdrag av polis/åklagare, och helt avvikande från förfarandet vid medicinska utredningar.
Det var inte genom polisens egna utredningar som man kom fram till att min son och hans tidigare kollega skulle vara skyldiga till mord, styckning och andra hemskheter. De angavs i stället till polisen av personer som stod i motsatsställning till dem: en fientlig hustru i det ena fallet och en likaledes fientlig före detta svärfar i det andra. Vad har stått om detta?
De misstankar som uttalats underblåstes av den rättsläkare som var kollega till T på rättsläkarstationen i Solna och som orolig för sin egen karriär drev polisen framför sig i sin önskan att sätta fast sin brottsmisstänkte kollega.
"Våra liv förstörs av medierapporteringen" var rubriken på inlägget från de anhöriga till den döda kvinnan. Hela min familjs liv och naturligtvis även T:s och hans familjs liv har också förstörts av medierapporteringen - men vi vill inte att den ska skall tystna, däremot att den skall bli hederlig, saklig och objektiv.
Ett exempel på motsatsen: en reporter på SVT har med ledningens goda minne fått göra fyra långa program som repriserats ett flertal gånger och vars enda syfte tycks ha varit att övertyga teve-tittarna om att de båda läkarna är skyldiga till det de utpekats för. Samme spekulerande journalist har utpekat T som trolig seriemördare och hustrumördare. Eftersom det var public service-teve som framkastade dessa grava anklagelser hade polisen inte något annat val än att på nytt börja undersöka de fall som redovisas i reportagen. Andra medier följde efter och beskrev misstänkliggörandet som resultatet av undersökande journalistik. På nytt framställdes de båda läkarna som sannolika styckare och mördare.
I dag har polisen kommit till slutet av de utredningar som teveprogrammen utlöste. Resultaten visar att det nu inte finns något som helst fog för de misstankar som teve-reportern framkastade. Men nu har mediernas intresse för utredningen plötsligt försvunnit.
Det gick bra att misstänkliggöra två människor men den friande informationen däremot saknar tydligen intresse för redaktionerna.
En av dem som aktivt deltagit i hetsen mot de båda läkarna är Christian Diesen, numera professor i processrätt vid Stockholms universitet. Han beskrev i samband med rättegångarna i KPML(r)-organet "Proletären" de båda som "läskiga övermänniskotyper" och förklarade att de inte borde medges rätten att ens ha en försvarsadvokat med mindre än att advokaten själv var "likskändare".
Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Diesen nu häftigt angripit den dramadokumentär om styckningsmålet som SVT visade på pingstaftonen (DN Debatt 13/5). Han påstår att svenska domstolar vid 13 olika tillfällen skulle ha prövat bevisningen i målet och därvid funnit de båda läkarna bundna till styckningen. Ett 40-tal yrkesdomare skulle enligt Diesen ha granskat bevisningen i dess helhet.
Eftersom dessa påståenden kommer från en professor i processrätt, som dessutom under lång tid deltagit i opinionsbildningen kring målet, kan man inte avfärda dem som uttryck för missförstånd eller okunskap. Det rör sig i stället om rena lögner!
Sanningen är den att bevisningen mot läkarna prövats i Stockholms tingsrätt 1988 (incest och mord - friande dom men med ett famöst tillägg till domskälen om styckning) och i kammarrätten i Stockholm 1991 (deslegitimering). Som framgår av professor Anders Agells helt klargörande resningsansökan till Regeringsrätten år 2003 finns det mycket goda skäl till att underkänna den bevisvärdering som dessa domstolar gjorde under trycket av lynchjournalistik och politiska aktiviteter som torde sakna motstycke i modern svensk rättshistoria.
Min son och hans tidigare kollega har berövats inte bara sina läkarlegitimationer - vilka i nuläget är av mindre intresse - utan all livskvalitet och möjlighet att försörja sig. Flertalet journalister har svikit sitt ansvar som granskande tredje statsmakt och i stället lierat sig med polis och åklagare i sina beskrivningar av den påstådda bevisningen mot de två misstänkta.
I den feministiska retoriken passade fallet med de två "överklassmännen" och den skändade kvinnan in som symbol för orättvisorna i den "patriarkala könsmaktsordningen". Rättsfallet förvandlades till en politisk process där de utpekade ansågs skyldiga därför att de var två som onda utmålade män, inte för att bevisningen mot dem skulle vara övertygande.
Det finns ingen rättssäkerhet i Sverige. Det är detta bistra besked som styckningsmålet kan sammanfattas till. Domstolar har låtit sig påverkas av lynchstämningar i samhället och vägrar att inse och ompröva misstag som begåtts. Rättsväsendets prestige och politisk korrekthet är viktigare än den enskildes rättssäkerhet.
LARS-GÖRAN ALLGÉNMed. dr, docent