Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Stoppa EU:s strafftullar mot kinesiska solpaneler”

Billig utsläppsfri energi. Den 5 juni väntas EU besluta om 40 procents strafftull på solpaneler från Kina för att skydda den inhemska industrin. Men för varje jobb som räddas hos producenterna riskerar fyra jobb att förloras hos installatörer och servicepersonal, skriver ekonomiprofessorn och riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP).

Alla som både är för bättre klimat och ökad frihandel – särskilt mer export från fattiga länder – har anledning att vara djupt bekymrade över ett förestående EU-beslut den 5 juni. Det gäller EU-åtgärder mot import från Kina av solpaneler och dess komponenter. Det må låta som en bagatell men är motsatsen: det gäller tillgången till billig utsläppsfri solenergi i Europa och resten av världen, samt stora kommersiella värden för konsumenterna som köper dessa produkter.

Bakgrunden är att priset på solpaneler föll med hela 75–80 procent på bara tre år mellan 2008 och 2011. Priset förutses falla ytterligare några procent. Prisfallet är naturligtvis fantastiskt bra ur klimatsynpunkt: När kostnaden för solenergi minskar har fler av världens hushåll och företag råd att använda denna utsläppsfria energikälla. Solenergi kan konkurrera ut en del fossilbaserad energiproduktion och kan i länder med mycket ljus över året även bli billigare än kärnkraft.

I dag finns statligt stöd till solenergi i många länder. Stöden är särskilt höga i Tyskland men skulle bli överflödiga när solenergi blir väsentligt billigare. För Sveriges del skulle det i princip innebära 210 miljoner kronor i slopade statliga stöd åren 2013–16.

Prisfallet har flera orsaker men beror framför allt på en snabbt ökad produktionskapacitet för solpaneler i kinesiska företag. Kina ökade sin andel av världsproduktionen från 1 procent 2001 till ca 50 procent 2010. Med en kostnadsfördel på 20–30 procent sändes en del av produktionen på export till USA och slog där ut många USA-baserade konkurrenter. De hotade USA-företagen mobiliserade protektionistiska regelverk och politiker i kongressen. Det ledde 2012 till ”strafftullar” med i genomsnitt ca 30 procent på kinesisk export av solpaneler till USA.

Föga förvånande styrde då de kinesiska producenterna över exporten till Europa, som i dag är världens största marknad för dessa produkter. I dag står kinesiska producenter för 80 procent av försäljningen av alla solpaneler i EU. De europeiska producenterna gjorde dock som kollegorna i USA och kräver nu att EU-kommissionen ska lägga strafftullar på importen från Kina. Ett preliminärt beslut om 40 procents tull har dessvärre nyligen fattats, och den 5 juni är tanken att beslutet skall bekräftas vid ett möte i Bryssel.

Man skulle kunna tro att strafftullarna skyddar jobb och vinster i USA och EU, men det är faktiskt snarare tvärt om, och det gäller även om Kina skulle avstå från motåtgärder. Importhindren skyddar förvisso jobb hos producenter av solpaneler i de rika länderna. Men på varje i-landsjobb i produktion av solpaneler går det ca fyra i-landsjobb hos installatörer, distributörer och servicefirmor.

Tullarna leder till minskad total efterfrågan på solpaneler och medför att betydligt fler jobb förloras i nästa led (hantverkare, servicepersonal med flera) än som räddas hos producenterna. Om EU den 5 juni skulle besluta om handelshinder som motsvarar en tull på 40 procent är en mycket försiktig uppskattning (en halvering av talen i en tysk studie) att antalet förlorade jobb i EU-27 efter tre år skulle kunna vara minst 100.000–120.000 jobb.

Det finns inte heller några särskilda industri- eller energipolitiska skäl att i dag stödja sol­paneltillverkning i EU. Detta är en standardiserad produkt utan påtagliga spridningseffekter för andra branscher.

Producenternas argument för sina krav på importhinder är att de ”behövs” (som skydd av deras vinster) för att uppväga kinesiska subventioner till sin solenergiindustri. Det är dock osannolikt att kinesiska staten subventionerar med mer än 5 procent av produktionskostnaden, även om omfattningen är svår att exakt fastställa.

Dessutom kan liknande anklagelser som riktas mot Kina vad gäller subventioner sannolikt även riktas mot EU. Om EU lägger på strafftullar kommer detta med säkerhet att leda till kinesiska motåtgärder, inom denna bransch eller andra branscher. Kina kommer till exempel sannolikt att svara med undersökningar av EU:s subventioner av företag som sysslar med teknik för ”grön el” och anmäla dessa stöd – till exempel ”certifikatsystemen” – till WTO, samt införa importhinder på komponenter till vindkraftverk med mera. Denna spiral av handelshinder kommer i slutändan att skada alla deltagare, och vissa mer än andra.

Allra allvarligast med EU:s strafftullar är dock klimateffekterna av att konsumenterna kommer att köpa färre solpaneler när priset går upp. EU:s handelspolitiska beslut strider därför fundamentalt mot EU:s klimatpolitiska mål.

Sverige har i EU gått emot förslagen om dessa handelshinder mot Kina men än så länge förlorat. De svenska argumenten har varit tekniska och juridiska, men Sverige har även hänvisat till miljö- och klimataspekterna. De senare är enligt min mening de viktiga och helt avgörande. I denna fråga står trovärdigheten hos EU:s klimatpolitik på spel, liksom inställningen till frihandel och allmänt EU:s relation till Kina.

Det som EU står i begrepp att besluta om den 5 juni är åtgärder som berövar fattiga kineser arbetstillfällen, som minskar (netto-) antalet jobb i EU, som missgynnar klimatet och strider helt mot EU:s klimatpolitik, och som sannolikt kommer att utlösa en ond spiral av protektionism.

Frågan om solenergiutrustning från Kina bör därför lyftas till en högre politisk nivå, som EU:s stats- och regeringschefers toppmöte i juni. Det handlar om mycket större och vidare intressen för Sverige och EU än ett begränsat antal europeiska solcellsproducenters intressen.

Carl B Hamilton, professor i internationell ekonomi, riksdagsledamot (FP)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.