I det allt kärvare kostnadsklimat som råder inom svensk sjukvård är det ”sjukvårdsproduktion” som har företräde, medan utvecklingsarbete i form av patientnära klinisk forskning såsom kliniska läkemedelsstudier inte ens vid universitetssjukhusen ges rimligt utrymme.

Den pågående utvecklingen för klinisk cancerforskning är oacceptabel. Vi vill nu se en nationell kraftsamling för att vända utvecklingen och ge fler cancerpatienter tillgång till sådan klinisk forskning som i bästa fall kan leda till bot. Bara under 2010 har antalet igångsatta kliniska prövningar av nya läkemedel minskat med 25 procent jämfört med ett år tidigare. Andelen cancerpatienter som ingår i kliniska studier ligger – högt räknat – kring 10 procent. Vår bedömning är att den siffran rimligen borde vara minst tre gånger större.

Syftet med klinisk patientnära forskning är att bättre och effektivare behandlingsmetoder ska kunna introduceras på ett säkert och kontrollerat sätt. Det handlar om att överföra resultat från grundforskning i laboratorier till konkret medicinsk hjälp för patienterna. För detta krävs tid och möjlighet att testa olika läkemedel och behandlingsprinciper. Efter ett tillräckligt antal kliniska prövningar vet vi om vi kan anta eller förkasta en ny behandlingsmodell.

Svenska forskare har, genom den kliniska forskningen, medverkat till flera framgångar. Dessa har bidragit till den moderna behandling som vi nu kan ge till patienter som vi dagligen möter på våra mottagningar och kliniker. Forskarnas insatser har till exempel gett oss tillgång till nya och effektiva målsökande behandlingar som söker upp och bekämpar cancerceller på olika håll i kroppen. Några konkreta exempel på framgångar är forskningen kring cetuximab som hjälper patienter med vissa typer av tjocktarmscancer som hunnit sprida sig, trastuzumab för kvinnor med så kallad HER2-positiv bröstcancer och imatinib som helt förändrat behandlingen av såväl blodcancersjukdomen kronisk myeloisk leukemi som magtarmtumören GIST – liksom radioaktiva isotoper för behandling av neuroendokrina tumörer.

Den kliniska forskningen handlar inte enbart om läkemedel utan också om viktig utveckling av nya mät- och testmetoder, moderna verktyg som säkerställer snabbare diagnos, effektivare strålbehandling med minimerad påverkan av andra vävnader än själva tumören och nya möjligheter att screena för olika tumörformer, alltså att genomföra hälsokontroller i stora befolkningsgrupper för att upptäcka cancersjukdomar i ett tidigt skede.

För att garantera att vi bara använder de absolut bästa och effektivaste metoderna krävs ett grundligt dokumenterat underlag. Det bygger på en väl fungerande klinisk forskning med ett stort antal patienter som får möjlighet att delta i de studier som genomförs.

Genom att delta i kliniska studier får patienter tillgång till nya behandlingar tidigare – ofta redan innan de hunnit bli godkända. De erbjuds också en mer strukturerad uppföljning under sjukdomsperioden.

Det här vet vi.

Men livsviktig klinisk forskning går inte att bedriva i de sjukvårdsfabriker som blivit resultatet av landstingens hårda fokusering på vårdproduktion. Läkare får inte avsätta tid för forskning vid sidan av patientarbetet. Att ägna tid åt klinisk forskning kan för många läkare snarast vara en nackdel eftersom det till stor del måste göras utanför vanlig arbetstid och varken ger någon meritmässig eller ekonomisk fördel. Läkemedelsindustrin tvingas därmed bort från Sverige för att genomföra läkemedelsprövningar i andra länder.

Än mer problematisk är situationen för sådana studier som är initierade av forskarna själva och där det ekonomiska stödet från läkemedelsindustrin är begränsat eller saknas. Sådana studier är ett viktigt komplement till så kallade industrisponsrade studier, och undersöker till exempel redan etablerade läkemedel i nya kombinationer eller situationer. Här krävs omfattande insatser av forskarna själva, ett arbete som ofta försvåras av en omfattande byråkrati samt vanligen också av sjukvårdshuvudmännens totala brist på engagemang och ekonomiskt stöd. Att bara 10 procent av våra patienter deltar i kliniska studier är en skrämmande låg andel – och den tycks vara på väg att minska ytterligare framöver.

Med den organisation som svensk cancervård har, bland annat regionala cancercentra och kvalitetsregister, borde Sveriges möjligheter till framgångsrik klinisk cancerforskning egentligen vara utomordentligt goda. Nu är utvecklingen på väg åt fel håll.

Den här utvecklingen måste vi stoppa. Landstingen kommer alltid att prioritera sjukvårdsproduktion som ger resultat i nuet – inte forskning som ger resultat på längre sikt.

Våra tre omedelbara krav till socialminister Göran Hägglund och forsknings- och utbildningsminister Jan Björklund är:
• Ålägg universitetssjukhusen att en rimlig del av arbetstiden för läkare kan användas för klinisk forskning. Det är en investering i framtiden.
• Stärk meritvärdet av klinisk forskning.
• Organisera cancersjukvården så att alla patienter oavsett var de bor kan få möjlighet att remitteras till klinik där lämplig klinisk läkemedelsstudie pågår.

Med bättre information om kliniska studier skulle fler patienter bli medvetna om fördelen med att ingå i dessa. Man får fler kontakter med vården, bättre struktur på besöken och fler uppföljningar. Ett exempel på sådan information är den nystartade webbplatsen kliniskacancerstudier.se – den är ett konstruktivt exempel på ökat patientinflytande. Det är också viktigt att utveckla samarbetet med patientföreningarna så att de kan informera vidare om nyttan med klinisk forskning för både individ och kollektiv.

Vi vet att vi har många patienter med oss när vi kräver ökade möjligheter för patientnära klinisk cancerforskning. Nu är det hög tid för ansvariga beslutsfattare att kraftsamla för den kliniska forskningen och därmed en bättre cancervård.

Kjell Öberg,
professor, överläkare, Akademiska sjukhuset
Jan-Erik Frödin,
docent, sektionschef, Karolinska sjukhuset
Magnus Fovaeus,
docent, överläkare, Blekingesjukhuset
Karin Boman,
universitetslektor, överläkare, Norrlands universitetssjukhus
Eva Munck-Wikland,
professor, överläkare, Karolinska sjukhuset
Elisabet Lidbrink,
medicine doktor, överläkare, Karolinska sjukhuset
Gunnar Wagenius,
docent, överläkare, Akademiska sjukhuset/Karolinska sjukhuset
Mikael Eriksson,
docent, överläkare, Skånes universitetssjukhus
Leif Stenke,
docent, överläkare, Karolinska sjukhuset
Ola Brodin,
överläkare, Karolinska sjukhuset
Susan Pfeifer,
professor, överläkare, Akademiska sjukhuset