DN Debatt

”Stoppa ökande medieklyfta för vår demokratis skull”

Politikerna har tryckt på pausknappen i mediepolitiken. Utredningar görs, men uppfinningsrika förslag till förändringar förkastas, skriver de fem debattörerna.
Politikerna har tryckt på pausknappen i mediepolitiken. Utredningar görs, men uppfinningsrika förslag till förändringar förkastas, skriver de fem debattörerna. Foto: Andrew Rubtsov / Alamy

Löfven får inte glömma mediepolitiken. Vi får fler medier, men de flesta lutar åt underhållning. Klyftorna växer mellan olika slags medieanvändare, vilket hotar samhällets sociala kitt. Försämringen är långsam men obeveklig. Det behövs en ny medieutredning som utgår från från medborgarna, skriver fem medieforskare.

Inom kort läser den nye statsministern Stefan Löfven upp sin regeringsförklaring i riksdagen. Med all säkerhet kommer där närmare besked om jobbpolitiken, satsningar inom välfärden, skolan, miljön och jämställdhetsarbetet.

Men nästan lika säkert är att mycket lite kommer att sägas om medierna och mediepolitiken. Nya regeringar brukar inte så gärna tala om den. I Fredrik Reinfeldts rekordlånga regeringsförklaring 2006 fanns en kort sats om att ”medierna ska vara fria”. 2010 nämndes inte medierna över huvud taget.

Mediepolitik är nu inte de svenska politiska partiernas bästa gren. Utredningar görs, men innovativa förslag till förändringar förkastas av politikerna. Presstödet blir kvar med en lätt modifierad 1970-talsmodell, som om ingen digital medieutveckling existerade. Radio- och tv-licensen fortsätter att kopplas till innehav av viss teknisk apparatur, som om inte nya och konvergerande plattformar ständigt tillkommer. Frågorna om reklamskatten och digitalmomsen står och stampar.

Den nya regeringen har en gyllene chans att bryta med de försummelser på mediepolitikens område som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar gjort sig skyldiga till. Det är mycket angeläget att den hittillsvarande passiviteten förbyts i konstruktiva helhetsperspektiv som tar sin utgångspunkt i den snabba medieutvecklingen. Med mediepolitik menar vi inte massiva statliga subventioner, interventioner och hård styrning av medierna. Mediepolitik handlar i grunden om partiernas samlade inställning till mediernas villkor i samhället, snarare än om enskilda beslut kring vissa medier.

En innovativ mediepolitik brådskar. Inte främst för att det är synd om enskilda medieföretag som har svårare att klara konkurrensen, utan för att det är mediepolitikens uppgift att skapa goda förutsättningar för medierna att leva upp till sina demokratiska roller som informationsbärare, granskare och debattarena. Sverige behöver en mediepolitik värd namnet. Inte för att allmänfinansierade och kommersiella medier ska garanteras konkurrensfördelar på tuffare marknader, utan för att en fungerande demokrati förutsätter medier som tillhandahåller information som gör att människor fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor. En innovativ mediepolitik måste utgå från att medieutvecklingen är en demokratifråga, inte en branschfråga.

Det saknas verkligen inte skäl för kloka mediepolitiska insatser. Det kommer regelbundna rapporter om hur nyhetsjournalistiken tunnas ut när redaktioner bantas. TV4:s lokala stationer, Helsingborgs Dagblad och Stampen är några aktuella exempel. Allt större delar av landet hamnar i medieskugga, såväl i landsorten som i storstädernas kranskommuner. Eftersom många stora nyheter har sitt ursprung i den lokala journalistiken är det är viktigt att påminna om att lokaljournalistikens nedmontering är ett nationellt problem.

Det är visserligen sant att vi fått allt fler medier, men de flesta lutar mer åt underhållning än journalistik. Aktuella studier visar på allt större klyftor mellan olika grupper av medieanvändare. Medan en del allt mer aktivt söker nyheter i det nya medielandskapet, blir det samtidigt lättare än någonsin för andra att helt undvika nyheter. Risken för ökade kunskapsklyftor och förtroendeklyftor är därför överhängande, och medieutvecklingen innebär därför ett hot mot den sociala sammanhållningen, toleransen och de gemensamma värdegrunderna.

Uppkomsten av sociala medier och den stora spridning de har fått är viktig och i dessa medier finns förvisso en demokratisk potential. Samtidigt visar studier att bilden av verkligheten i dessa medier är fragmentarisk. Nyhetshändelser som sprids på sociala medier har inte på långa vägar den allsidighet och saklighet som präglar nyheter som kommer från de professionella nyhetsredaktionerna. Till detta ska läggas problemen med spridningen av icke-demokratiska åsikter och bristen på källkritik i värderingen av den information som sprids på nätet. Behovet av informations- och mediekunnighet har aldrig varit större.

Vår slutsats är därför att hoten mot kvalitetsjournalistiken aldrig varit större. Medieutvecklingen skulle kunna beskrivas som demokratins klimatfråga. Förändringarna från en vecka till en annan är sällan dramatiska, men över tid formas en utveckling som försvagar demokratins förmåga att fungera. Eftersom de flesta människor får sin bild av verkligheten från medierna är det viktigt att säkra tillgången på trovärdiga nyhetsmedier för alla. Där ligger den stora utmaningen för framtidens mediepolitik.

Exakt vad en sådan mediepolitik ska innehålla lämnar vi öppet, men alla stenar behöver vändas på och gamla inlåsta positioner omprövas. Vad som behövs är en ny medieutredning som, i likhet med Danmark och Norge, utgår från den samlade medieutvecklingen. Vi har haft nog med analyser av enskilda medietyper i Sverige. När alla medier konvergerar och används alltmer integrerat och komplext måste mediepolitiken grundas på ett mer allsidigt underlag.

Det verkar nu finnas en samsyn över blockgränserna om att en sådan medieutredning behövs. Men lika viktigt är att perspektiven i denna utredning för en gångs skull inte bara utgår från omsorgen om mediebranschen. Mediefrågorna är större än det särintresse som formas av medieföretagen och som präglat tidigare utredningar. Mediefrågorna handlar ytterst om vitala demokratiska värden som informationsfrihet, kritisk granskning och offentlighet. Människors tillgång och användning av medier i den moderna demokratin är därför viktigare att säkra än enskilda medieföretags överlevnad.

Det kan tyckas långt till en ny mediepolitik som vänder helt på perspektiven och utgår mer från medborgarnas behov än från mediebranschens intressen och som analyserar hela mediesystemet i stället för enskilda medieformer var för sig. Likafullt måste något göras och det snabbt. Total tystnad om medierna i den kommande regeringsförklaringen vore mycket illavarslande. Här har Stefan Löfven ett ypperligt tillfälle att markera att ny medietid kräver ny mediepolitik. Inte för mediernas, men för medborgarnas och demokratins skull.