Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”

Hur ska föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning kunna bedömas rättvist, om myndigheterna har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper, frågar sig artikelförfattarna.
Hur ska föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning kunna bedömas rättvist, om myndigheterna har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper, frågar sig artikelförfattarna. Foto: Alamy

Allvarliga brister hos socialtjänst och domstolar. Omhändertagande av barn till föräldrar med utvecklingsstörning motiveras med felaktiga eller bristfälliga hänvisningar till anknytningsproblem hos barnen. Ny forskning visar att barn till föräldrar med ­utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning, skriver sex forskare.

Ny svensk forskning visar på allvarliga brister i socialtjänstens och domstolarnas hantering av omhändertagande av barn till föräldrar med utvecklingsstörning. För att diskrimineringen ska upphöra måste socialtjänsten bedöma föräldrarnas omsorgsförmåga utan fördomar, utveckla rutiner som motverkar risken för vanvård och ge omvårdnadsfokuserad föräldrautbildning.

Diagnosen utvecklingsstörning, nedan kallad intellektuell funktionsnedsättning (IF), innebär en intelligenskvot under det ”normala” och brister i anpassningsfärdigheter.

Föräldrar med IF har oftast en lindrig variant men blir ändå kraftigt ifrågasatta. Trots att framgångsrika föräldraprogram utvecklats (se till exempel P1 Morgon 11 maj 2015) omhändertas cirka 30 procent av barn vars föräldrar har IF, fler än i någon annan grupp.

Tidigare var motståndet mot föräldrar med IF ett utfall av social ingenjörskonst. Det ansågs kostsamt för välfärdsstaten att personer med IF förökade sig. Fram till 1970-talet användes därför tvångssterilisering. I dag är argumentet att förälderns IF är en riskfaktor för barnens utveckling.

Gillberg med medarbetare har till exempel visat i svenska studier att gruppen barn till föräldrar med IF har en problematisk utvecklingsprofil. Forskningen visar dock inte att föräldrarnas funktionsnedsättning orsakar barnens problem. Studierna döljer också stora variationer i föräldrarnas omsorgsförmåga och barnens utveckling. De kontrollerar inte för kontextuella riskfaktorer, som att föräldrarna oftast är fattiga, socialt exkluderade och själva utsatts för vanvård (övergrepp och försummelse). Sådana faktorer är allmänt försvårande för omsorgsförmåga.

Ett uppmärksammat exempel på underlåtenhet att skilja mellan allmänna risker och enskilda individers situation var när ett nyfött barn, vars mamma hade IF, omhändertogs utan att socialtjänsten hade utrett föräldrarnas omsorgsförmåga. Familjen tillerkändes diskrimineringsersättning med 450 000 kr för att omhändertagandet hade baserats på förutfattade meningar om omsorgsförmåga hos föräldrar med IF.

Barns anknytning framhålls inom socialtjänsten som ett viktigt område vid utredningar av barn, ofta baserat på vaga formuleringar och grava missuppfattningar. En två månaders svensk bebis vars mamma hade IF omhändertogs nyligen främst eftersom socialsekreteraren menade att bebisen inte utvecklat någon anknytning då bebisen grät i mammans närvaro. En anknytningsrelation är dock utvecklad först efter 6–9 månader, gråt är det bästa tidiga exemplet på anknytningsbeteenden, och upprepade längre separationer från omvårdare är skadligt för barns utveckling. Detta är basal anknytningsteori men tydligen okänt för den utredande socialsekreteraren och den domstol som beslöt att omplacera barnet.

Dessa är inte enskilda skräckexempel. I en ny svensk studie visas att de utredningar som legat till grund för omhändertagande av barn till föräldrar med IF inte beaktat omsorgsförsvårande faktorer, till exempel social exklusion och fattigdom (Alexius & Hollander, 2014). I flertalet ärenden beskrevs anknytningsproblem som en central riskfaktor, trots att det är svårt att förutsäga enskilda barns framtida hälsa baserat på anknytningsbedömningar. Vilka metoder som använts för att klarlägga de påstådda anknytningsproblemen presenterades inte i någon utredning.

Potentiellt negativa effekter av separation från omvårdaren diskuterades heller inte i något fall. Underlagen för omhändertagandena var alltså otillräckliga med den effekten att föräldrarna diskriminerades.

Det finns i dag bara en studie om barns anknytning till föräldrar med IF, också den en ny svensk sådan (Granqvist med flera, 2014). Förutom mödrar med IF och deras barn ingick en socioekonomiskt matchad jämförelsegrupp med ”normalbegåvade” mödrar. Utöver mödrarnas intelligens undersöktes betydelsen av mödrarnas erfarenheter av vanvård. Studien visade blygsamma skillnader i anknytning mellan grupperna: 35 procent av barnen till mödrar med IF och cirka 50 procent av barnen i jämförelsegruppen hade trygg anknytning. Hela 90 procent av mödrarna med IF hade dock själva utsatts för vanvård, vilket var starkt relaterat till otrygg anknytning hos barnen. Mödrarnas intelligens hade inget samband med barnens anknytning.

Barn till föräldrar med IF kan alltså utveckla trygg anknytning men det försvåras om föräldern utsatts för vanvård. Samtidigt förekommer bland socialtjänst och domstolar diskriminerande fördomar om omsorgsförmågan hos föräldrar med IF. Studierna och slutsatserna är publicerade i välrenommerade internationella vetenskapliga tidskrifter. Vad kan socialtjänst och domstolar göra i ljuset av dessa nya kunskaper? Vi har tre konkreta förslag:

Medvetenheten om att omsorgsförmågan hos föräldrar med IF ska bedömas utan fördomsfulla antaganden måste öka. Socialtjänstens utgångspunkt ska vara att barnen har rätt till sina föräldrar (i enlighet med barnkonventionen) och föräldrarna till sina barn, oberoende av om en förälder har IF. När socialtjänsten presenterar bristfälliga underlag måste domstolarna ta sitt ansvar och gå emot socialtjänstens bedömningar.

Utveckla rutiner som motverkar vanvård av barn med IF och barn till föräldrar med IF genom utbildningsinsatser. Socialtjänsten måste erbjuda stödåtgärder, som utvärderas, innan man föreslår att barn ska omhändertas. Forskning visar att socialsekreterare ofta saknar kunskap om målgruppen och verksamma metoder; de behöver kompetensutveckling. Detta kan bidra till att insatser ges som ökar föräldrarnas förmåga till omvårdnad.

För att säkra barns rättigheter, erbjud föräldrar med IF föräldrautbildning med fokus på omvårdnad av och samspel med barnet. Vetenskapligt grundande, individuella utbildningar har visat sig framgångsrika för att utveckla föräldrarnas förmågor. I Sverige finns sedan några år ett utbildningsprogram som framgångsrikt prövats i ett trettiotal kommuner (Starke med flera, 2013). Sådana insatser behövs i hela riket.

Avslutningsvis vädjar vi till socialtjänst och domstolar att hantera fler än ett perspektiv samtidigt – att inte rutinmässigt ställa ett barn- mot ett vuxenperspektiv. Hur ska föräldrar med IF kunna bedömas rättvist, om myndigheterna med makten på sin sida samtidigt har fördomsfulla uppfattningar och bristande kunskaper? Barn- och vuxenperspektiven harmonierar i de flesta fall, såtillvida att barn har rätt till sina föräldrar och föräldrar till sina barn. Såväl förälder som barn kan dock behöva kompetent samhällsstöd. En rik och solidarisk välfärdsstat bör göra sitt yttersta för att erbjuda sådant stöd till personer med särskilda behov, snarare än att reproducera de övergrepp som dessa så ofta redan fått utstå.

Läs mer. DN Debatt

”Vi stämmer högskola för dålig utbildningskvalitet”. Connie Dickinson lade två års studier och över 180 000 kronor på en u­tbildning vid Mälardalens högskola som var så dålig att den nu kan tvingas stänga. Läs debattartikeln från den 20 april

Alla DN:s debattartiklar. Till DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.