Göran Persson talar om den, Maud Olofsson talar om den, medier hårdbevakar den. Algblomningen i Östersjön stör ju hundratusentals semestersvenskar. Kloka ord sägs om problemet. Samtidigt medger alla att om vi alls kan göra något åt den äckliga sörjan, så är det bara på lång sikt.
Däremot är det ingen som säger en stavelse om det akuta hot mot Östersjön som vi måste börja avvärja inom några veckor, om inte priset ska bli onödigt högt. Jag tänker på följderna av den rysk-tyska gasledning som Moskva och Berlin tänker dra över den svenska kontinentalsockeln strax öster om Gotland.
Ledningen ska gå från Viborg i den ryska delen av Finska viken till Greifswald i Tyskland via en fem hundra kilometer lång och fyra hundra meter bred sträcka av vår havsbotten. Där tänker det rysk-tyska konsortiet riva upp giftiga bottensediment när ledningen ska läggas ut och en "säkerhetszon" upprättas kring den. Samtidigt måste konsortiet flytta undan allehanda rester från världskrigen som legat på havsbotten ända sen dess, rester som är fulla av livsfarliga substanser: tusentals halvt sönderrostade minor, stora mängder dumpad ammunition och kemiska stridsmedel.
Med andra ord: allt det som miljöexperterna är ense om att man inte bör rubba tänker man ge sig på, och därmed förvandla till akuta hot mot Östersjön. Den exakta sträckningen för gasledningen har ännu inte preciserats, men det är alldeles klart att hoten i första hand riktar sig mot den del av havet som gotlänningarna och deras sommargäster på Gotlands östkust njutit av i generationer, från Hoburgen över Ljugarn upp till Fårö och Sandön.
Konsortiet tänker dessutom smälla upp ett så kallat kompressionstorn, troligen strax öster om Fårö. Sjuttio meter över havsytan ska tornet och dess maskineri - som behövs för att driva fram gasen i ledningen - väsnas i sommarnatten som en påminnelse om att här är det stormakterna som huserar.
I Sverige har gasledningen mest blivit omskriven därför att förre förbundskanslern Gerhard Schröder gått in som välbetald ordförande i konsortiet. Jag har inte upptäckt en enda artikel i svensk press som analyserat gasledningens följder för Sverige och för vår miljö. Inte så konstigt, kanske, eftersom våra politiker inte har sagt ett knäpp om saken. Inte oppositionen (som kanske inte har informerats?), inte heller "stödpartierna" (sover miljöpartiet?) och allra minst regeringen, som dock får antas sitta på all information om saken.
I internationell press beskrivs ofta gasledningen på tal om Rysslands energipolitik, men ingenstans har jag sett någon antydan om att Sverige möjligen skulle kunna ha några synpunkter på ledningens väg över vår sockel. När jag råkade träffa en av de ansvariga i tyska UD för några veckor sen i Berlin, fick jag klart för mig att man där inte väntar sig några svenska invändningar. Det får väl tolkas så att regeringen hittills inte har tänt något varnande gult ljus för projektet gentemot tyskarna? Och då inte heller gentemot ryssarna?
Den självklara frågan måste ställas: finns det över huvud taget något svenskt intresse av att gasledningen kommer till stånd - något intresse som skulle kunna motivera att vi accepterar de väldiga riskerna för havsmiljön i den extremt känsliga Östersjön?
Inte energipolitiskt, i varje fall. Regeringen har ju gjort klart - senast genom Göran Perssons oljekommission helt nyligen - att vårt oljeberoende inte ska minskas genom någon satsning på gas. Någon sidoledning till Sverige från den stora gasledningen är det alltså inte tal om.
Något svenskt ekonomiskt intresse är det svårt att se. Inga transitavgifter till Sverige tycks komma i fråga. Inga nya jobb för svenskar ställs i utsikt av konsortiet. I stället får våra hårt trängda Östersjöfiskare nya problem när gasledningen stör torskens lekplatser och tvingar till förbud mot trålning i viktiga fångstområden. De framtida satsningar på vindkraft som Göran Perssons oljekommission lyfter fram försvåras när fördelaktiga placeringar ockuperas av ledningen och kompressionstornet.
Inte heller säkerhetspolitiskt kan jag se något positivt i gasledningen. Tvärtom finns det uppenbara risker för Sverige om vi går med på att släppa in en stark rysk närvaro på vår kontinentalsockel. Gasledningen och kompressionstornet kräver ju permanent övervakning och underhåll. Experterna vet att ryssarna har sina bestämda uppfattningar om vad som krävs för att säkra gas- och oljeledningar och hur anläggningarna kan användas för spanings- och underrättelseverksamhet. Riskerna blir särskilt stora när även Tyskland får ett egenintresse av vi inte motsätter oss ryska anspråk på rörelsefrihet på vår sockel.
Däremot har Sverige naturligtvis ett starkt realpolitiskt intresse av goda relationer med Moskva och Berlin. På rysk sida är det president Putin själv som drar i trådarna för projektet. I Tyskland drivs det av privata intressenter men med förbundsregeringens stöd. I den mån man i Moskva och Berlin alls är medveten om miljöfrågornas betydelse i Sverige, så räknar man kanske kallt med att detta realpolitiska intresse ska bli avgörande. Som en tysk journalist sa mig i Berlin: "Det ska mycket till innan Sverige hindrar något som Ryssland och Tyskland är ense om." Han sa det i den självfallna ton med vilken man konstaterar enkla fakta.
Men när man hör sådant sägas i dagens Europa kan det inte hjälpas att det går kalla kårar längs ryggen. I mina ögon är risken för att sådana synsätt breder ut sig ett ytterligare skäl för Sverige att snabbt och tydligt markera vår avsikt att omsorgsfullt pröva projektets följder för vår miljö. Vi bör givetvis samtidigt göra klart att om vår prövning leder oss till slutsatsen vi inte kan godta den planerade dragningen över vår kontinentalsockel, så kommer vi att utnyttja de befogenheter som folkrätten ger oss att säga nej. Och de befogenheterna är betydande, i motsats till vad man kan få höra påstås från de svaghjärtade i folkrättsskrået.
Säkert skulle den markering som jag efterlyser leda till irriterade reaktioner i Moskva och Berlin. Men när vi bedömer de risker som detta kan innebära bör vi hålla tre saker i minnet. Sverige har god trovärdighet internationellt i miljöfrågor. Vad Tyskland beträffar finns det där en stark miljömedveten opinion som skulle förstå svenska invändningar. För Rysslands del har Moskva flera alternativ till lands som varken hotar miljön eller är så dyrbara som Östersjöledningen. Ett av dem är den parallella ledning till den existerande så kallade Yamal-ledningen över Polen som sen länge är förberedd. Det borde, kan man tycka, minska risken för rysk irritation. Men om Moskvas motiv till att ändå satsa på Östersjöledningen är politiska, måste vi räkna med viss ilska när vi säger ifrån om vår hållning.
Hur som helst, ju längre regeringen dröjer med att ge detta besked, desto större blir irritationen. Mer än ett år har redan gått sedan projektet lanserades inför offentligheten. Det är hög tid att göra klart att Sverige inte kommer att lägga sig platt bara för att stormakterna vid Östersjön har kommit överens. Om jag fått rätt informationer från projektets tyska huvudmän, så kommer konsortiet inom kort att ha ett möte med Östersjöns strandstater för att ge den detaljerade information som krävs enligt gällande internationella fördrag. Det vore inte bra om Sverige först vid sittande möte meddelade våra kritiska synpunkter. Det bör ske ju förr dess hellre.
Kanske finns det just nu några känsliga frågor som inte kommit till offentligheten, men där Sverige är beroende av förståelse på tysk eller rysk sida. Om detta kan en pensionerad UD-tjänsteman ingenting veta. Men om det skulle vara så att vi befarar negativa återverkningar på andra områden som följd av en kritisk svensk hållning till gasledningsprojektet, så är det särskilt viktigt att regeringen äntligen informerar allmänheten om vad som står på spel för Östersjöns del.
Om svenska folket får veta vad saken gäller, är det säkert berett att backa upp en bestämd svensk hållning, även om den skulle ha sina kostnader på andra områden. Det är givet att vår hållning får större effekt internationellt om det står klart att den bärs upp av en enig opinion. Alltså bör saken läggas fram för utrikesnämnden, om så inte redan skett, och partipolitisk enighet säkras.
Visst är algblomningen väl värd att uppmärksamma, men gasledningen reser nya och mer omedelbara problem för Östersjöns hälsa - problem som det är dags att alla får reda på.
Krister Wahlbäck