Alliansen har än så länge inte någon gemensam mediepolitik. Men nu tränger sig ett antal frågor på. Hur ska det frekvensutrymme som uppstår när digital-tv-övergången är klar utnyttjas? Vad ska den uppslitande striden om avtalstidens längd egentligen leda fram till för ändringar i nästa sändningstillstånd? Hur ska EU-kommissionens kritik av Boxers monopolställning hanteras?
Folkpartiet presenterar i dag våra utgångspunkter i den alliansprocessen. Vi tror att dessa punkter skulle kunna ligga till grund för en alliansuppgörelse om mediepolitiken, men vi är självfallet öppna för att förhandla och göra kompromisser.
Med de senaste årens tekniska utveckling har yttrandefrihetens gränser vidgats. Det finns över 10 000 bloggar bara i Sverige, och var och en som har en dator med uppkoppling kan följa och delta i en global diskussion. Bland de nya digitala kanalerna finns flera med en tydlig kvalitetsinriktning.
De största medieägarna - Bonniers, staten och Schibsted - konkurrerar inom vissa sektorer både med små nationella aktörer och med stora internationella konglomerat. Från att ha varit en bransch med få, stora och mycket etablerade aktörer finns det nu utrymme för mängder av entreprenörer. Nya medieföretag startas hela tiden. Det är en utveckling som staten ska underlätta, inte begränsa.
Flera av förslagen i folkpartiets program syftar till att privata aktörer ska veta vad som gäller, kunna uppnå lönsamhet och inte behöva bli utsatta för osund konkurrens med skattemedel.
Vi anser också att politiken har en uppgift i att värna kvalitet på medieområdet. Marknaden klarar utan större problem att tillgodose konsumenternas behov av det lättsmälta. Men många års erfarenheter från olika länder visar att det på etermedieområdet behövs någonting mer än marknadslösningar. Som komplement till de reklamfinansierade kanalerna behövs kanaler och programföretag som kan fokusera på kvalitet, långsiktighet, minoritetsbehov och fördjupning. Folkbildningstraditionen inom Sveriges Radio förknippas med flera framstående liberala personligheter, som Erik Hjalmar Linder och Gunnar Helén, och folkpartiet har alltid försvarat förekomsten av public service. Det fortsätter vi med.
Mediebranschen, inklusive reklam, musikindustri, förlag etcetera, omsätter över hundra miljarder årligen. Det finns stora pengar att tjäna för framgångsrika privata entreprenörer. Det öppnar möjligheter för staten att få fram resurser till kvalitet. De lediga frekvensutrymmen staten kan sälja eller hyra ut representerar enligt Post- och telestyrelsen miljardvärden årligen - upp till 25 miljarder kronor för en tioårsperiod. Boxer med staten som huvudägare är förmodligen värt mellan 5 och 10 miljarder kronor. Folkpartiet föreslår att dessa tillgångar realiseras och används till nytta för de skatte- och licensbetalare som byggt upp dem.
Trots att antalet kanaler växt, tidskrifterna blir fler och fler, public service-bolagen finns där och internet öppnat en hel värld av kunskap och information är vi från folkpartiets sida fortfarande inte nöjda. Ambitionen måste vara att på svenska erbjuda mer kvalitet och mer mångfald. Trenderna i tv-tittandet och radiolyssnandet går just nu inte i riktning mot det krävande och problematiserande. Trots tre nyhetsredaktioner på SVT, SR och TV 4 leder bristande resurser och tendenser till konformism till att vinklingar och nyhetsurval ofta blir mycket likartade i de olika nyhetsprogrammen. Påtryckningarna mot redaktioner från lobbyister växer hela tiden i omfattning och tevejournalisten Lars Adaktusson påminde nyligen på DN Debatt (5/1) om att det också förekommer politiska påtryckningar. Ju starkare redaktionerna är, desto större är möjligheterna till självständiga, korrekta nyhetsbedömningar.
Rubrikorden i det dokument vi nu presenterar är "frihet, mångfald och kvalitet". Orden är nötta och kombinationen användes första gången i liberalt medieprogram redan på 1970-talet. Men vi tycker vi ger orden ett viktigt innehåll för 2000-talet. Och om orden verkligen står för något finns inga bättre ledstjärnor i ett mediepolitiskt landskap som är både föränderligt och svåröverblickbart. Här är några av förslagen i fp-programmet:
1. Värna public service. Behåll SVT och SR som separata bolag. Utländska erfarenheter tyder på att radion förlorar på att slås samman med televisionen. Nyhetsredaktionerna ska behållas åtskilda med exempelvis egna utrikeskorrespondenter. Nuvarande ägarförhållanden och regler för utseende av styrelser kan bibehållas, helst kompletterade med en överenskommelse mellan partierna om att ägarstiftelsen i ännu högre grad ska låta professionell kompetens prägla urvalet av styrelseledamöterna.
Den eviga diskussionen om hur public service-uppdraget ska tolkas - "Robinson-debatten" - måste bolagen själva hantera, men uppdraget från staten ska ännu mer än hittills betona kvalitet, kultur, folkbildning, kulturarv, minoriteters intressen, funktionshindrades behov och samhällsbevakning.
2. Behåll licensfinansieringen så länge den fungerar. Den allmänna meningen bland experter har länge varit att den tekniska utvecklingen, med tevetittande på datorn, radiolyssnande i mobilen etcetera, kommer att göra att människor inte längre är beredda att betala licens. Men hittills har licensintäkterna fortsatt att strömma in. Först om den utvecklingen bryts bör ett skifte till skattefinansiering ske med de garantier för självständighet och oberoende folkpartiets program innehåller.
3. Sälj Boxer. En statsägd aktör som också har myndighetsliknande uppgifter får en orimlig ställning gentemot sina privata konkurrrenter. EU-kommissionen har dragit Sverige inför EG-domstolen för detta. Vår mening är att den bästa lösningen är att Boxer säljs och statens intäkt från försäljningen utgör det huvudsakliga kapitalet i en kvalitetsfond för radio och teve. Återstoden av Teracom ombildas till myndighet och blir ett "Banverk" för infrastrukturen inom etermedierna.
4. Starta en kvalitetsfond med medel från försäljningen av Boxer och upplåtelsen av frigjort frekvensutrymme. Leif Furhammar föreslog en sådan i en utredning för tio år sedan. Han föreslog ett kvalitetsstöd på 75 miljoner kronor per år. Med vår fonduppbyggnad kan avkastningen komma att bli väsentligt högre, säg tre fyra gånger så stor, alltså cirka 200-300 miljoner kronor per år. De skulle användas till att stödja kvalitetsproduktion av radio- och teveprogram oberoende av distributionsform, till exempel dokumentärer, kulturprogram, kortfilmer etcetera.
En stor del av fondens satsningar kommer naturligtvis att gå till public service-företagen och därmed stärka deras kvalitetsprofil. Det borde minska det motstånd mot idén som SVT:s vd Eva Hamilton formulerade på denna sida i går (22/1). Men i likhet med vad som nu prövas i flera andra länder bör också andra producenter kunna ansöka om medel ur fonden. De brister Eva Hamilton kritiserar hos de privata kanalernas kvalitetsansatser kanske beror på att det är svårt att få ekonomi i dem. Fonden bör vara fristående men kan samordnas med Kulturrådet eller Filminstitutet.
5. Starta en rikstäckande, reklamfinansierad radiokanal med en nyhetsredaktion. Det finns eterutrymme för en ytterligare rikstäckande radiokanal. Villkoret för dem som lägger anbud på denna kanal ska vara att den ska ha en välbemannad nyhetsredaktion, som alltså blir en konkurrent till Ekoredaktionen.
6. Bjud ut huvuddelen av det eterutrymme som frigörs när det analoga tevenätet släcks nästa år på auktion. Utrymme som inte behövs till försvars- och beredskapsändamål bör upplåtas till de aktörer som anser sig kunna göra de bästa affärerna. Önskemål finns om att möjliggöra tevetittande i mobilen, teve med högupplöst bild (hdtv), ytterligare mobiltjänster med mera. Det bör inte vara ett politiskt avgörande vad detta utrymme ska användas till. Däremot kan utrymmet bli en intäktskälla för staten
7. Avveckla presstödet - och reklamskatten. Utvecklingen har gjort presstödet till ett allt orimligare inslag i mediepolitiken. Ett slopande, förslagsvis över tre år, kan finansiera ett avskaffande av reklamskatten. Den skatten är diskriminerande mot tryckta medier. Om den avvecklas ökar möjligheterna att driva dagstidningar med lönsamhet.
8. Subventionera bredbandsutbyggnaden i glesbygd. Vi har nu tio års erfarenhet av bredbandsutbyggnad och kan utvärdera "Rosengrenpengarna". I städer och tätorter har en snabb utbyggnad skett. Där har offentliga subventionerna ibland använts för att hjälpa kommunala nät att konkurrera med privata. Men där pengarna behövts mest - i glesbygd - har de ofta lyst med sin frånvaro. Enligt tidningen Computer Sweden saknar fortfarande tio procent av de svenska hushållen möjlighet att skaffa bredband medan motsvarande siffra i våra nordiska grannländer är nere i två procent.
Detta program skulle innebära ett välbehövligt stärkande av kvalitetsinslagen i det svenska medielandskapet. Men det ger också tydliga spelregler för privata aktörer som arbetar på en kommersiell marknad.
Statsrådens licensskolk gav i höstas en bild av att alliansregeringen är emot public service. Det är hög tid att göra klart att regeringen vill främja både kommersiella och reklamfria medier.
LARS LEIJONBORG