Hur medierna, men även andra institutioner och företag, kommunicerar klimatfrågan är av central betydelse för dess hantering. Det problem vi vill peka på är att klimatforskningens genombrott i Sverige har följts av allt mindre vetenskaplig diskussion i medierna. Detta kan tyckas vara en naturlig utveckling – vi har nu lämnat den vetenskapliga debatten till förmån för kraftfull handling där de flesta är överens. Men när något får skepnaden av att vara färdig vetenskap som inte längre behöver bevisas, är det bara en tidsfråga innan cynismen tar över.

Motmedlet är att hålla fast vid nyfikenheten inför en upptäckt som vi i grunden ställer upp på. Paradoxalt kan tyckas, men som vetenskapsfilosofen Karl Popper skulle ha konstaterat: det som skiljer den seriösa klimatvetenskapen från allehanda tro är att den utvecklas genom ständig kritisk prövning.

Risken är alltså att om klimatdiskussionen töms på sitt vetenskapliga innehåll kommer FN:s klimatpanels resultat successivt att likna politisk eller religiös övertygelse i stället för något vetenskapligt.

I en studie år 2009 intervjuade vi olika medborgargrupper om klimatfrågan, och ett framträdande resultat var förgivettagandet om klimatförändringens mänskliga orsaker och synbara konsekvenser. Det är frestande att falla in i firandet av klimatfrågans genomslag: äntligen har klimatforskningen jobbat sig in i folks vardag! Men det är riskabelt om den vetenskapliga diskussionen betraktas som passé eller som den hållbara utvecklingens irriterande bromskloss. På kort sikt kan intresset för klimatfrågan hållas uppe genom socialt tryck: man ställer upp på klimathotet för att andra verkar göra detsamma. Men i takt med att världens viktigaste vetenskapliga slutsats får karaktären av politisk korrekthet, kommer allt fler att vända klimatfrågan ryggen till förmån för andra projekt.

Vi menar att klimatfrågan nu nått ett stadium där det svart-vita tänkandet måste ge rum åt mognare förklaringar. Journalister och redaktörer, men även andra kommunikatörer måste leverera klimatkommunikation som integrerar den vetenskapliga osäkerheten och frångår bilden av FN:s klimatpanel som antingen helig sanning eller potentiell bluff. Vad vi har att göra med är snarare det minst osäkra vetenskapliga bidraget fram till dags datum.

Det handlar om att finna metoder för att gnugga vidare budskapet att en samlad forskningsmängd – som är långt ifrån samstämmig, färdig eller ofelbar – trots allt motiverar klimatpolitik och ändrad livsstil. Det behövs en andra generationens klimatkommunikation som specifikt hanterar backlash-problemet. Utan hållbar klimatkommunikation kommer de gröna lösningarnas genomslag i samhället mest att förbli en vacker tanke.

Peter Berglez
fil dr i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet. Projektledare för SRCC – From Risk to Threat: Social Representations of Climate Change
Ulrika Olausson
docent i medie- och kommunikationsvetenskap, Örebro universitet och bl a verksam i SRCC.