Den framgångsrika svenska penningpolitiken har byggt på ett tydligt inflationsmål och en förutsägbarhet i Riksbankens agerande. Att Riksbanken låter hushållens skuldsättning och bostadspriserna styra penningpolitiken är allvarligt; det hotar inte bara den pågående återhämtningen, det kan också rasera allmänhetens förtroende för penningpolitiken.

Sedan mitten av 1990-talet har det överordnade målet för den svenska penningpolitiken varit låg och stabil inflation, definierat som en ökningstakt i konsumentprisindex på två procent. Genom öppenhet och förutsägbarhet har inflationsmålet sjunkit in i det svenska folkmedvetandet och fungerar numera som ankare för många ekonomiska beslut; investeringar i fastigheter och lönebildningen är två exempel som direkt berör de medlemmar vi företräder.

Under senare tid verkar det dock som om denna tankeram har övergivits. Trots att arbetslösheten fortfarande är mycket hög och inflationstrycket i svensk ekonomi är obefintligt har Riksbanken redan börjat höja räntan.

Riksbanken menar att räntan måste höjas mycket snabbt, betydligt snabbare än många andra prognosmakare anser vara nödvändigt och betydligt snabbare än marknaden anser vara troligt. I slutet av 2012 ska reporäntan ligga på 3,5 procent och drygt ett halvt år senare på en ”normal” nivå runt fyra procent. Detta trots att Riksbankens egna analyser visar att en långsammare räntehöjning både skulle leda till ett snabbare fall i arbetslösheten och en bättre måluppfyllelse av inflationsmålet.

Av de publicerade penningpolitiska protokollen framgår att orsaken till att majoriteten av direktionens medlemmar vill gå fram så hårt är oron för stigande bostadspriser och hushållens ökande skuldsättning. Det är oklart om man betraktar dessa fenomen som hot mot inflationsmålet, mot stabiliteten i det finansiella systemet eller både och. Inte heller framgår det hur höjda räntor skulle avhjälpa dessa problem.

Reporäntan är ett mycket trubbigt instrument som knappast lämpar sig för att korrigera obalanser på enskilda marknader. Vi känner inte till något framgångsrikt exempel där en centralbank lyckats styra bostadspriserna på detta sätt. Ingen vet hur stora räntehöjningar som skulle krävas för att tvinga ner bostadspriserna. Risken för att ”lyckas för väl” och därmed förorsaka en rejäl nedgång är också betydande.

Hushållens skuldsättning utgör förvisso en risk för den svenska ekonomin men den utgör bara en av många risker och knappast den som för närvarande förefaller vara mest överhängande såsom risken för en ny recession i USA och risken för en förvärrad skuldkris i Europa.

Effekterna av en alltför aggressiv räntehöjning är dock tämligen väl kända. Tillväxten blir svagare, nedgången i arbetslöshet långsammare, löneutvecklingen svagare och perioden längre då Riksbanken underträffar sitt primära mål, inflationsmålet.

Samtidigt som Riksbanken höjer de svenska räntorna bedöms flera andra centralbanker, såsom Federal Reserve, ECB och Bank of England, avvakta. Detta riskerar att få betydande effekter på växelkursen. Sverige är en liten och mycket öppen ekonomi som exporterar närmare 60 procent av sin bruttonationalprodukt. Risken för att återhämtningen kommer av sig helt är betydande.

Om en fortsatt snabbt stigande skuldsättning bland hushållen bedöms vara långsiktigt ohållbar, måste andra instrument än räntan användas. I dag är Riksbankens möjligheter att agera i det syftet små. I Sverige är det i stället Finansinspektionen som kan påverka de finansiella företagens verksamhet bland annat genom att utfärda allmänna råd. Det omtalade lånetaket är ett sådant exempel.

Det skulle vara önskvärt att även Riksbanken hade andra instrument att påverka utvecklingen på enskilda marknader, om detta bedömdes hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är ju trots allt den myndighet i Sverige som har det övergripande ansvaret för det finansiella systemets funktionssätt. Men att med höjd ränta försöka kompensera denna brist på direkta möjligheter att påverka hushållens skuldsättning och bostadsprisernas utveckling är direkt skadligt. Det påverkar inte bara den ekonomiska utvecklingen på kort sikt. Det påverkar också allmänhetens förtroende för Riksbanken. Det har tagit lång tid att vinna detta förtroende. Det vore dumt att rasera det nu.

På måndag sätter sig direktionsledamöterna ned för att fatta ett nytt penningpolitiskt beslut. Då har de chansen att återupprätta förtroendet. Vår förhoppning är att de ska ta den chansen.

Tomas Ernhagen
chefsekonom, Fastighetsägarna

Göran Zettergren
chefsekonom, TCO