För inte så länge sedan ansåg merparten av våra politiska partier att det svenska skattesystemet måste vara enkelt och att dess syften och konstruktion måste kunna förstås av vanligt folk. Medborgarna skulle kunna lita på att skattesatser och skatteregler inte ändras stup i kvarten. Det gäller särskilt i ett land med högt skattetryck. Även om systemet med tiden måste anpassas till nya villkor måste det ske med försiktighet och bygga på noggranna analyser. Först då ges skattereformer möjlighet att nå en mer allmän acceptans.
Det uppnås inte om skatterna alltid står i den politiska stridens centrum. Tvärtom måste reformerna vila på breda politiska uppgörelser, som 1991 års skattereform.
Den har visserligen utsatts för attacker från både höger och vänster men består ändå i sina grunddrag: en ny företagsbeskattning, som minskade skattestyrning av investeringsbesluten, skilda system för beskattning av förvärvs- och kapitalinkomster, som bättre anpassade Sverige till en global marknad, samt en helt nödvändig förflyttning av skattebördan från arbete och sparande till konsumtion.
I den strid om skattepolitiken som blåst upp inför valet nästa år ingår också annat som framför allt Socialdemokraterna för fram. Det gäller förmögenhetsskatten, fastighetsskatten och det så kallade skattegapet mellan främst dem som har arbetsinkomster och pensionärerna.
Behandlingen av förmögenhetsskatten under de senaste 15 åren är en sorglustig historia. Den avskaffades 1993 av den borgerliga regeringen och återinfördes direkt 1994 av Socialdemokraterna. Men de öppna gränserna för kapitalrörelser tvingade S-regeringen att undanta i stort sett alla som hade möjlighet att flytta sitt kapital och sina företag ut ur landet. Man utnämnde vissa slag av aktier till arbetande kapital och befriade dem från förmögenhetsskatt. ”Arbete” utfördes av alla aktier som inte var noterade på Stockholmsbörsens A-lista. De stora ägarna av A-listenoterade aktier skattebefriades också, när deras innehav översteg 25 procent. Vidare undantogs all egendom hänförlig till näringsverksamhet, bland annat jord- och skogsbruksfastigheter och hyresfastigheter.
Kvar att betala förmögenhetsskatt blev de mindre ägarna av A-aktier och de som sparade i aktie- och obligationsfonder eller på banken. Den största skattebasen blev fastigheter, framför allt villor och fritidshus. I praktiken innebar detta att skatten i huvudsak blev frivillig för de stora förmögenhetsägarna.
De som inte kunde undkomma förmögenhetsskatt blev i praktiken främst löntagare och pensionärer med sådana tillgångar. De kunde beskattas därför att deras tillgångar utgör den minst rörliga delen av skattebasen kapital. Alliansregeringen avskaffade så 2007 förmögenhetsskatten.
Enligt Socialdemokraternas budgetmotion ska förmögenhetsskatten återuppstå, utan annan ändring än att de skattefria grundbeloppen höjs och skattesatsen sänks något, det vill säga fortfarande med alla de orättvisor och snedvridningar med flykt till skattebefriade investeringsobjekt, som systemet medfört.
Vi har svårt att förstå vilka fördelningspolitiska och statsfinansiella syften en så grundligt söndertrasad del av vårt skattesystem kan ha. De samhällsekonomiska verkningarna av dess tidigare existens är klara. Enligt Skatteverket har ungefär 500 miljarder kronor i dolda tillgångar flyttats ut ur landet för att undgå skatten. De rika svenskar som flyttat ut av skatteskäl står för ännu större belopp. Redan hotet om återinförandet av förmögenhetsskatten innebär att skatteflykten tar ny fart. Om man menar allvar med de fördelningsmässiga ambitionerna borde man aldrig ha avskaffat arvsskatten. För den kan i vart fall finnas fördelningspolitiska motiv som återinförandet av förmögenhetsskatten saknar.
Fastighetsskatten är typfallet för en skatt som blev rejält impopulär. Den borgerliga regeringen ersatte den med en fastighetsavgift och höjd skatt på reavinster, tyvärr än en gång utan analys av konsekvenserna. Efter att av fördelningspolitiska skäl ha motsatt sig fastighetsavgiften godtar Socialdemokraterna den nu men vill ha tillbaka skatten för det man kallar lyxvillor, definierade som hus med taxeringsvärde på minst 4,5 miljoner. Däröver ska skatt tas ut med 1 procent.
Det låter ju fördelningspolitiskt korrekt att bara beskatta lyxen. Men så kommer det inte att fungera. I storstadsområdena och andra attraktiva orter drabbar den sammanlagda fastighets- och förmögenhetsskatten på 2 procent normalvillor som inte kan betraktas som lyx och vars värde på grund av efterfrågetrycket under senare år stigit långt över vad de som bor där för länge sedan betalt och i dag skulle ha möjligheter att betala.
Simsalabim, så återkommer den hatade fastighetsbeskattningen. Har den partiledning som anser att nästa val avgörs av hur väljarna i våra storstadsområden röstar insett den konsekvensen?
Det viktigaste inslaget i den borgerliga regeringens arbetslinje är jobbskatteavdraget. I och för sig finns det motiv för att införa ett förvärvsavdrag i det svenska skattesystemet. Men eftersom regeringen inte ville bjuda in till en reform av den otympliga konstruktion av grundavdraget, LO-puckeln, som 1991 års reform lämnade efter sig, måste jobbskatteavdraget, trots sitt namn, göras till en skattereduktion och beräknas enligt en formel som ingen vanlig skattebetalare kan hantera.
Högljudda krav ställs nu på att skattereduktionen ska omfatta alla slags inkomster, framför allt pensioner. Oppositionen har naturligtvis hakat på och lovar att sluta ”skatteklyftan” mellan förvärvsinkomster och pensioner. Socialdemokraterna delar i sin budgetmotion ut en skattereduktion med i genomsnitt cirka 300 kr i månaden. Det, säger man, halverar ”skatteklyftan” för pensionsinkomster under 15.000 kr. Sanningshalten i detta påstående förtas av att man samtidigt vill införa ytterligare en skattereduktion för förvärvsinkomster. Alla löntagare ska nämligen få skatten sänkt med 75 procent av den avgift de betalar till A-kassan. För medlemmarna i flertalet av LO-förbunden innebär det en skattesänkning med, just det, cirka 300 kr. Så ”skatteklyftan” består! Och man använder samma lånade pengar till denna skattesänkning som Alliansen gör för det 4:e steget i jobbskatteavdraget.
För att visa sin fördelningspolitiska renlärighet vill Socialdemokraterna trappa ner jobbskatteavdraget för arbetsinkomster över 45.000 kr per månad, vilket höjer marginalskatten med 1–2 procentenheter, och när inkomsten överstiger 50.000, till 60 procent, det vill säga vid en inkomstnivå där den svenska inkomstskatten redan är den i särklass högsta i världen. Kan det vara klokt?
Vi tillåter oss att dra två slutsatser. Den ena är att dagens ställningskrig om skatterna hotar deras legitimitet, det vill säga medborgarnas tilltro till att de skatter som de måste betala har utformats efter noggrann analys och med största omsorg om medborgarnas välfärd. Den andra slutsatsen är att nästa mandatperiod måste innehålla ett allvarligt försök att nå en uppgörelse om en reform, som ersätter dagens kortsynta manövrerande i skattepolitiken.
Kjell-Olof Feldt
f d finansminister
Sven-Olof Lodin
professor, f d Näringslivets skattesakkunnige