Rasismen tar sig olika uttryck i dagens Sverige. Ibland är den öppen och organiserad, kopplad till våld, ibland är subtil och underliggande och yttrar sig i attityder och handlingar i arbets- och vardagslivet.
Är Sverige ett rasistiskt samhälle? Har rasismen ökat eller minskat? Hur många har erfarenheter av rasistiska trakasserier? Hur stor är främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi? Vad är framtidsutsikterna?
Det är några av de frågor som avhandlas i Integrationsverket nya rapport "Rasism och främlingsfientlighet i Sverige" som presenteras i dag. Ett av integrationspolitikens mål är att förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och etnisk diskriminering. Den nya rapporten består av åtta rapporter och delstudier som tillsammans ger en beskrivning och analys av tillståndet och förändringarna inom området.
Allmänheten anser inte att Sverige är ett rasistiskt samhälle. Det visar en av delstudierna som bygger på Integrationsbarometer (IB), Integrationsverkets stora enkätundersökning.
En stor majoritet, två av tre, avvisar helt eller delvis 2004 föreställningen att "Sverige är ett rasistiskt samhälle". Endast 30 procent instämmer helt eller delvis, därav endast fem procent helt.
Allt fler är även övertygade om att rasismen inte ökar i landet. Trendförändringen är märkbar om man jämför mellan de fem mätningar som gjorts sedan 1999. Vid första mätningen uppgav 56 procent att rasismen ökade. Detta ska jämföras med 46 procent i senaste mätningen. De som anser att rasismen inte ökar, har gått från 42 procent 1999 till 49 procent.
Den positiva förändringen och att nästan sju av tio avfärdar bilden av Sverige som rasistiskt land är förhoppningsvis ett utryck för vad många upplever i vardagslivet och framför allt för en vilja att motsätta sig en negativ utveckling. Här finns en viktig potential för positiva insatser.
Rapporten visar också att allmänhetens stöd för ett invandrarfientligt parti minskar över tid. Året 1999 var det 29 procent som svarar 'ja, absolut' eller 'ja, kanske' på frågan "kan du tänka sig rösta på ett politiskt parti som vill inskränka invandrares rättigheter".
Denna andel minskar till 25 procent året 2004. De som svarar kategoriskt positivt är 8 procent allt sedan 2002.
Många ledande politiker och myndigheter tar positiv ställning för en ökad invandring som svar på problemen med den demografiska utvecklingen och framtida behov på arbetsmarknaden. Hur ställer sig allmänheten till att öppna eller stänga landet för fler invandrare?
En knapp majoritet på 52 procent tar helt eller delvis avstånd från det invandringsfientliga påståendet "Vi bör inte släppa in fler invandrare i Sverige". Men de som instämmer helt eller delvis i detta påstående är 46 procent, därav instämmer två av tio helt.
Om man tittar på hela perioden 1999 till 2004 kan man dra slutsatsen att opinionen som vill stänga Sveriges gränser för all invandring ökar kraftigt, med hela tio procentenheter. I motsvarande grad minskar under perioden de som avvisar en restriktiv hållning med elva procentenheter. Det är tydligt att en invandringsrestriktiv inställning ökar över tid.
Förändringen ligger inte i linje med det etablerade samhällets synsätt.
I verkets rapport ges i flera delstudier underlag som visar att rasismens nya ansikte i Sverige är ett hat mot muslimer. Rapporten beskriver "islamofobin" i allmänhetens attityder och föreställningar. Flertalet svenskar avvisar en allmän misstro mot muslimer och avvisar handlingar som skapar socialt avstånd till muslimer, men har samtidigt en negativ bild av den muslimska kulturen och muslimska värderingar.
Resultaten visar att det finns
* En klar majoritet som tar avstånd från ett allmänt ogillande av muslimer i Sverige; nästan 6 av 10 avvisar påståendet om att begränsa muslimernas invandring och något fler tar avstånd från uppfattningen att antalet muslimer i Sverige skapar främlingskapskänsla.
* En klar majoritet som har en negativ uppfattning om den muslimska kulturen och muslimska värderingar; 6 av 10 avvisar att islam gett upphov till en imponerande kultur och nästan 8 av 10 anser att islam inte är förenlig med västvärlden. En mycket liten andel uppger en klart positiv uppfattning om muslimsk kultur.
* En majoritet som avvisar tanken om att skapa social distans till muslimer; sex av tio uppger att de inte känner misstro vid umgänge med muslimer och fyra av tio avvisar tanken på att distansera sig till muslimer i meningen att inte vilja flytta till ett område med många muslimer.
Allmänhetens attityd speglas även i erfarenheterna av rasistiska trakasserier i form av "vittnesmål till rasistiska kränkningar" som drabbar judar, muslimer och svarta.
Muslimer är den kategori som drabbas hårdast. Nära fyra av tio har bevittnat verbala kränkningar riktade mot muslimer.
Hälften av vittnesmålen om kränkningar av muslimer avser fyra eller fler kränkningar. Det handlar om en i särklass intensiv utsatthet för verbala förolämpningar.
Svarta personer drabbas också i hög grad av verbala rasistiska kränkningar. En tredjedel av de svarande uppger att de varit vittne till kränkande verbala kommentarer till svarta.
Rapporten beskriver också beteendemässiga kränkningar, det vill säga om man "varit vittne till kränkande beteende". Som väntat avtar rasistiska kränkningar avsevärt om man skiftar fokus från verbala till beteendemässiga handlingar.
2004 var endast tre procent vittne till kränkande beteende som drabbar judar, vilket kan jämföras med 14 procent som varit vittne till verbala kränkningar mot judar.
Mest drabbade av kränkande beteende är svarta. 16 procent uppger att de varit vittne till kränkande beteende som drabbat denna kategori. Det är mindre än hälften av den nivån av vittnesmål som berör verbala kränkningar. En tredjedel av vittnesmålen är kränkningar som inträffat fyra gånger eller fler.
Andelen som varit vittne av kränkande beteende mot muslimer ligger på en något lägre nivå än för svarta, 14 procent. Även här gäller nästan en tredjedel vittnesmål som berör fyra eller flera kränkningar.
Om man jämför med Frankrike, där en jämförbar fråga ställdes 2003, ligger nivån för både verbala och beteendemässiga kränkningar i Sverige betydligt lägre. 31 procent av fransmännen har bevittnat verbala kräkningar mot judar och 48 procent mot muslimer, vilket kan jämföras med 14 och 37 procent i Sverige.
Att muslimer drabbas hårdast märks även i anmälningarna till DO, som har analyserats i rapporten. Sju av tio anmälningar om etnisk diskriminering som kom in till DO kommer från personer med muslimsk bakgrund.
Överraskande i denna studie är att ganska många svenskar har en pessimistisk syn i frågan om en framtid där samhället är fritt från rasism och etnisk diskriminering
* Fyra av tio svenskar tror att rasismen kommer att bli "något" eller "mycket" större i Sverige om fem år.
* Så många som 37 procent tror att personer med en annan etnisk bakgrund än den svenska alltid kommer att behandlas sämre än infödda svenskar. Sex av tio avvisar dock denna framtidsbild.
Något hoppfullt är att den pessimistiska bilden försvagades ordentligt i relation till föregående år. En förändringsdynamik kan vara på gång. Kommande mätningar blir viktiga för att bedöma dess inriktning och styrka.
Av en rad historiska och andra skäl kan bestämda former av rasism riktas särskilt mot vissa minoritetsgrupper, till exempel muslimer, judar och romer. I facklitteraturen myntas nya termer för detta: islamofobi och antisemitism.
I verkets rapport ges i flera delstudier underlag som visar att rasismens nya ansikte i Sverige är hatet mot muslimer. Det är högt tid att uppmärksamma denna företeelse om Sverige skall ha en chans att förhindra de djupa motsättningar som rotat sig fast i flera europeiska länder.
JOSÉ ALBERTO DIAZ
Forskningsledare Integrationsverket