Den 14 augusti i fjol mördades min hustru. Hon överfölls i trappuppgången till sin psykologmottagning i centrala Halmstad. Med ett kraftigt övervåld knivskar och sparkade gärningsmannen henne till döds. Efter detta illdåd gick han till polisen och överlämnade sig själv. Mördaren hade tidigare varit hennes patient.
Min frus mördare sitter nu i fängelse. Det som hänt kan inte göras ogjort, men det går att förhindra att det upprepas. Polis och åklagare måste ta hotade människors begäran om besöksförbud på största allvar, och behandla dessa ärenden med högsta prioritet. Psykiatrin måste införa rutiner för kontroll och omhändertagande av personer som kan utgöra en fara för andra. Domare måste utbildas för att både hantera och kommunicera påföljdsfrågor, där information från rättspsykiatrisk expertis kan påverka straffet.
Under lång tid, efter avslutad behandling, hade mannen trakasserat henne med telefonsamtal, sms och uppenbarat sig i hennes närhet för att påkalla uppmärksamhet. Han ville ha en förnyad kontakt, oklart av vilken anledning. Min hustru nekade honom detta, då hon ansåg att det skulle vara verkningslöst ur behandlingssynpunkt. Mannens ton hårdnade och övergick i hot. Min fru började polisanmäla varje kontakt han tog och begärde besöksförbud. Oro och rädsla präglade vår tillvaro. I december 2005 ansåg till slut åklagarmyndigheten att ett besöksförbud var befogat. Fram till sommaren 2006 var det därför lugnt i familjen, då gärningsmannen underordnade sig denna åtgärd. Hans trakasserier mot min hustru återupptogs dock under sommaren 2006 och hon begärde omedelbart besöksförbud vid första polisanmälan, då rädslan för vad han skulle kunna göra snabbt återkom.
Gång på gång bestämde vi att förlita oss på samhällets skyddande instanser. Polis, åklagare och även den psykiatriska öppenvården kände ju till mannen. Vi valde att förlita oss på att de skulle förhindra att något obehagligt inträffade. Att sedan min fru fick tjata sig till det första besöksförbudet ändrade inte vår grundinställning. Hade vi däremot fått veta att den begäran om förnyat besöksförbud som låg på åklagarens bord sommaren 2006 hade stämplats som mindre viktigt hade vi förmodligen agerat annorlunda.
En människa kan alltså under lång tid uppvisa ett kriminellt beteende utan att bli omhändertagen av myndigheterna, som inte tagit den rådande hotbilden på allvar. Så lång tid att det slutade med att han själv överlämnade sig till polisen - efter utfört mord.
De granskningar som gjorts av hur åklagarmyndigheten och psykiatrin skött sig i samband med handläggningen av det här fallet har inte medfört någon allvarlig kritik. Dessa myndigheters organisation, beredskap att hantera ärenden av det här slaget och de enskilda tjänstemännens tolkning av information om fallet faller således inom ramen för det som kunde förväntas av dem. Bättre skydd för den enskilde kan alltså inte förväntas. Detta är en lika obehaglig som horribel slutsats för alla oss som lever i en modern rättsstat.
En annan intressant fråga att ställa är följande. Hur frisk måste man vara för att kvalificera sig för ett livstidsstraff?
Mannen ansågs av såväl tings- som hovrätt skyldig till mord. Vid utdömande av straffsats ges då tre möjligheter: livstid eller tio år i fängelse alternativt rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Mördaren har under häktningstiden varit föremål för två rättspsykiatriska undersökningar. I båda fallen bedömdes han vara psykiskt sjuk, men inte så sjuk att det fanns hinder för att döma honom till fängelse. Socialstyrelsens rättsliga råd var av annan uppfattning och ansåg att rättspsykiatrisk vård måste vara rätt påföljd. Rådet var visserligen oenigt, då ordföranden reserverade sig.
Tingsrätten utdömde ett tioårigt fängelsestraff, med en vag hänvisning till gärningsmannens psykiska hälsa. Man förde inte ett för domen legitimerande resonemang om hur man värderat graden av hans psykiska ohälsa i relation till andra aspekter av mannens motiv, förmågor och egenskaper. Det man i domen skrev om var att han inte kunde anses allvarligt psykiskt sjuk. Då skulle han i stället ha blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Hovrätten har bekräftat det riktiga i denna dom, men var än mer kortfattad i sin motivering. Även Högsta domstolen har förklarat sig nöjd med avkunnade domslut.
Ingen av domstolarna har på allvar gripit sig an uppgiften att föra ett resonemang som underlag för sitt beslut att lindra straffet för mord till tio år i fängelse. De har inte med den tydlighet som borde avkrävas dem förklarat hur de hanterat uppgifterna om gärningsmannens psykiska tillstånd, och hur det står i relation till denna strafflindring. Utredningarna om mannens psykiska status var entydiga: mördaren var inte psykotisk, men bedömdes ha tvångstankar.
Han måste trots detta kunna anses ha varit frisk, då han månaderna innan underkastade sig ett besöksförbud. Frisk nog att ha en relation med en kvinna, sin familj och några vänner. Samtliga har vittnat om detta i tingsrätten, och då berättat om hans empatiska sidor. Så frisk att han kunde välja att ringa hotfulla samtal från stadens telefonkiosker, för att därmed omintetgöra identifiering. Så frisk att han kunde planera och genomföra detta bestialiska mord och därefter i ordnade former överlämna sig till polisen, av rädsla för att bli illa tilltygad vid ett gripande.
Jag menar att detta visar på alternativ till psykisk ohälsa som drivkraft för mordets genomförande. Mannen hyste hat mot min hustru därför att hon kränkt honom genom sin ovilja att träffa honom. Dessutom hade hon haft fräckheten att polisanmäla honom och därmed medverkat till att han under hösten 2006 skulle ha ställts till svars inför domstol. Dessa drivkrafter för dådets utförande är viktiga att beakta tillsammans med uppgifter om hans psykiska hälsa vid tillfället. En sådan linje försökte också åklagaren driva för att motivera ett livstidsstraff under förhandlingarna i de lägre domstolarna.
Tings- och hovrätten menade alltså att mannen var psykiskt sjuk, och att detta kort och gott var själ nog för det kortare fängelsestraffet. Mijailo Mijailovic sitter inne på livstid. Är det för att han mördade en utrikesminister i Stockholm och inte en psykolog i Halmstad? Jag förstår inte skillnaden i dessa båda straffutmätningar. I en rättsstat ska domar vara begripliga! Domare ska, inte minst i sin kommunikation med brottsoffren, kunna motivera varför de väljer att döma som de gör.
Det är hög tid att ompröva detta överdrivna hänsynstagande mot människor som inte förmår inordna sig i ett samhälles regelsystem för samvaro. Om nu tjänstemännen på åklagarmyndigheten och i psykiatrin inte gjort sig skyldiga till ett regelbrott när de inte försökte komma i kontakt med mannen, är det fel på reglerna. Har vi däremot rimliga regler för dessa myndigheter vill jag starkt ifrågasätta både ansvariga tjänstemän och framför allt de granskningar som gjorts i efterhand som friat dem från ansvar.
Några myndighetsutövare bedömer vid en given tidpunkt en människa så normal att åtgärder mot honom inte behöver vidtas. Andra myndigheter bedömer honom däremot senare så sjuk att han inte fullt ut kan lastas för de gärningar han utfört vid samma tidpunkt. Zonen som öppnar sig mellan möjligheten att ostört begå ett brott och en otydlig och lindrig straffutmätning är för stor. Detta kan inte uppfattas på annat sätt än som en oacceptabel paradox. Gråzonen måste omedelbart diskuteras och utredas för att förhindra fler mord.
Bertil Gustafsson