Hela Sverige ska leva, vi vill ha en levande landsbygd. Så låter det i de politiska högtidstalen.
För att göra verklighet av de politiska intentionerna har vi fått lättnader i strandskyddslagstiftningen. Från den 1 juli 2009 ska det vara möjligt att göra lokalt anpassade bedömningar för var det är lämpligt att bygga i strandnära lägen.
Bestämmelserna om riksintressen, som bland annat ska peka ut nationella natur-, friluftslivs- och kulturmiljövärden, ska enligt riksdagens mening vägas mot det lokala intresset av att exempelvis bygga bostäder.
I sig är det inget större fel på lagstiftningens intentioner. Problemet är att den inte tillämpas på det sätt som riksdagen har avsett. Tjänstemännen på en lång rad länsstyrelser runt om i landet tolkar lagen som att deras uppgift är att säga nej till all utveckling. De anser sig äga strandskyddet och riksintresset.
De saboterar därmed regeringens och riksdagens intentioner. Vi har den absurda situationen att statens förlängda arm runt om i länen väljer att bortse från det som politiska beslutsfattare har velat uppnå. Lättnadsreglerna i strandskyddet kom faktiskt till för att underlätta för landsbygden att överleva.
Hur kunde det gå så snett? I glesbygdslän som Norrbotten och Gävleborg är det nästan omöjligt att få dispens från strandskyddet, trots att landsbygden har allt att vinna på ett ökat byggande och inflyttning. Stränder och biologisk mångfald har vi så gott om att strandskyddets syften inte skulle hotas. Det finns dessutom en betydande skillnad mellan länen när det gäller de minsta vattendragen. Några har beslutat att diken och bäckar inte ska vara strandskyddade, medan andra satt totalstopp i närheten av minsta lilla vattendrag.
På de flesta håll i landet har det inte blivit lättare att bygga i strandnära lägen, och särskilt inte där avsikten var att underlätta. Det har snarare gått i motsatt riktning sedan lagen ändrades 2009.
Regering och riksdag måste agera för att få sina intentioner uppfyllda. Det gäller även riksintressena. Dessa härrör från den fysiska riksplaneringen på 1970-talet som var den stora glansperioden för samhällets reglering av markanvändningen. Det var då lätt för sektorsmyndigheterna att lägga ut anspråk på riksintresseområden utan uppoffringskrav på regleringsmyndigheten.
I stället blev det kommunernas eller markägares ansvar att visa hur lagens krav tillgodosågs. Och det blev svårt, för att inte säga omöjligt, att klara av bevisbördan eftersom sektorsmyndighetens beskrivningar av bevarandevärden ofta blev mycket luftiga och luddiga.
Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har identifierat brister i hanteringen av riksintressen och funnit stora skillnader mellan länsstyrelsernas bedömningar. Det visar sig också att kommunerna ofta får hantera både motstridiga och oklara krav från statliga myndigheter. I ett exempel ombads en kommun ta hänsyn till ett riksintresse som redan rivits.
Dessutom är kommunikationen inom länsstyrelserna ofta dålig och kommuner kan få motstridiga besked från olika handläggare. Länsstyrelserna hamnar ofta på kollisionskurs med kommunerna och ser inte kommunernas planmonopol som en självklar utgångspunkt för dialog.
Enligt vår mening har tillämpningen av strandskyddsreglerna och riksintressebestämmelserna i samband med byggande på landsbygden blivit ett allt större problem. Kärnfrågan handlar om att hjälpa fram nybebyggelse på ställen där människor vill bygga och bo på landsbygden utan att de bevarandevärden som kommer till uttryck i strandskydd och riksintressen kommer till skada.
Nu har regeringen chansen att visa att den menar allvar. Bollnäs kommun har gått hela vägen och överklagat länsstyrelsens upphävande av en detaljplan för ett nytt bostadsområde i anslutning till Ljusnans strand i närheten av tätorten Vallsta. Regeringen ska fatta beslut under våren. Ärendet berör dels flera riksintressen, genom det primära rekreationsområde för det rörliga friluftslivet som omfattar nästan 14 mil av Ljusnans dalgång och som beslutades 1975, dels bestämmelserna om strandskydd.
Kommunen hävdar att det är nödvändigt att få bygga i ett attraktivt läge. Med ett nytt befolkningsunderlag hjälper man affären att överleva och skolan kan fortsätta sin verksamhet. Man säkerställer sannolikt även förutsättningarna för de allmänna kommunikationerna och stärker framtidstron hos befolkningen i trakten.
Ett fåtal nya hus i Vallsta med omland har byggts de senaste 30 åren. Där det ändå har byggts överstiger byggkostnaderna vida andrahandsmarknaden för småhus i trakten. Invånarna blir allt äldre och allt färre. Men kommunikationerna är än så länge goda och med ett attraktivt läge på landet vid älven kan arbetspendlare lockas att bygga.
Läget vid Ljusnan gör förhållandet mellan byggkostnad och värde försvarbart och runt 25 familjer har anmält intresse för de tomter som ingår i detaljplanen.
Friluftslivet kommer inte att beröras eftersom ett brett friområde kommer att finnas mellan älven och tomterna. Vandringsleden längs Ljusnan påverkas heller inte. Kort sagt, alla viktiga bevarandevärden kvarstår.
Men trots det har länsstyrelsen i Gävleborg sagt nej. Obegripligt, anser en enig kommunstyrelse i Bollnäs som bestämt sig för att köra ärendet ända in i kaklet till högsta instans.
Vi ser det som ett test av vad riksdagens beslut egentligen är värda.
Ger regeringen Bollnäs kommun rätt i frågan om bostadsområdet i anslutning till Ljusnans strand är det en tydlig signal. Då visar regeringen att den menar allvar med att landsbygden och hela Sverige ska leva. Det blir också en anvisning till länsstyrelsernas tjänstemän för hur bestämmelserna om riksintressen och strandskydd ska hanteras.
Säger regeringen nej till dispens är det en lika tydlig signal om vad retoriken om levande landsbygd är värd i verkligheten.
Anders Knape, ordförande Sveriges Kommuner och landsting, SKL
Marie Centerwall (S), ordförande i Kommunstyrelsen i Bollnäs kommun
Peter Nordebo (Fp), vice ordförande Kommunstyrelsen i Bollnäs kommun