DN Debatt

”Stränga djurskyddskrav bakom ökade köttimporten”

Sveriges svinproduktion har sedan EU-inträdet minskat från 4 till 2,5 miljoner grisar, skriver debattörerna.
Sveriges svinproduktion har sedan EU-inträdet minskat från 4 till 2,5 miljoner grisar, skriver debattörerna. Foto: Beatrice Lundborg

Orealistisk vision ger problem. Djurskyddsregler som är strängare än det finns vetenskapligt stöd för har skadat svensk djuruppfödning. På bekostnad av svensk produktion importerar vi kött från djur uppfödda med metoder vi förbjuder. Driv djurskyddsfrågan på EU-nivå, skriver Åke Rutegård och Martin Wierup.

Sverige är bra på djurskydd, men genom dålig tajmning med EU och vissa fall regler in absurdum har djurskyddet skadat möjligheterna för svensk djuruppfödning att överleva. Det framstår nu som en av de främsta orsakerna till att denna kraftigt minskat och att hälften av det kött vi i dag äter är importerat. I en krissituation har Sverige en allvarligt låg självförsörjning. Lägets allvar har uppmärksammats i debatten, särskilt för den snart halverade grisuppfödningen, men utan att peka på den primära orsaken: att svenska producenter blir utkonkurrerade främst för att vi före andra EU-länder belastat vår produktion med dyra djurskyddskrav.

Den krassa verkligheten och stora utmaningen i djurskyddsarbetet är att djurskydd kostar pengar. Utvecklingen i Sverige befaras nu drabba hela EU om handelavtalet med USA leder till att USA tillåts konkurera med sämre djurskydd. Svensk djuruppfödning kan då drabbas en andra gång. Vi ska fortfarande vara ett föregångsland för djurskydd, men det krävs ett nytänkande för att vända utvecklingen.

Även om ”varje EU- land har rätt att pina sina medborgare som det passar”, som danskarna uttryckt, var det ett ekonomiskt vågspel att ett enskilt EU-land likt Sverige införde fördyrande regelverk inför EU-anslutningen. Anpassningen till den fria konkurrensen i EU med 25 procent lägre ersättning för slaktdjuren borde ha varit ett tillräckligt stålbad. Detta är nu avklarat – uppfödarnas effektivitet är väl i nivå med sina europeiska kollegers. Men det räcker inte, eftersom våra djurskyddskrav medför extra produktionskostnader som för grisuppfödningen beräknats vara 17–20 procent större än i jämförbara EU- länder. Under senaste året har det tidigare otänkbara inträffat: Slakterier som alltid konkurrerat om att få slakta böndernas djur har ibland tvingats neka för att de svenska produkterna är för dyra att sälja. De kan inte konkurrera med importerade varor. Enligt de politiska planerna har priset på kött också kraftigt minskat efter EU-anslutningen.

Utan dessa självpåtagna kostnader hade naturligtvis inte bara färre bönder upphört med sin produktion. Vi hade sett nysatsningar på export och fler arbetstillfällen på samma sätt som i Danmark. Efter EU-inträdet fördubblade Danmark sin svinproduktion på 20 år, från 10 till 20 miljoner grisar, medan Sveriges produktion under motsvarande period har minskat från 4 till 2,5 miljoner och kräftgången ser ut att fortsätta. Samtidigt växer den danska och är nu 29 miljoner, trots i övrigt likartade förutsättningar.

För att vända utvecklingen finns skäl att reflektera över om vi rätt anpassat oss till de politiska och ekonomiska förutsättningarna i EU och hur klokt det var av svenskt lantbruk med LRF i spetsen att stödja de extrakrav utöver EU:s grundbestämmelser som sedan 1988 införts i den svenska djurskyddslagstiftningen och därefter fler krav i näringens egna program. Internt hävdades visserligen att det skulle leda till väsentligt ökad ersättning, och en export av en miljon grisar bedömdes möjlig redan år 2000. Tyvärr fick bönderna uppleva en annan verklighet. Visionerna var endast skrivbordsprodukter färgade av det reglerade jordbrukets föråldrade tankar. Konsekvenserna har ju faktiskt blivit att vi på bekostnad av svensk produktion stöder import av kött från djur uppfödda med metoder som vi själva förbjuder. Vi är på väg att kasta ut barnet med badvattnet, ett scenario som redan 1997 förutspåddes i utredningen om svensk livsmedelsstrategi (SOU 1997:167).

Tiden kan inte rullas tillbaka och djurvälfärden ska givetvis inte sänkas, men vi kan minska kostnader för omotiverade krav och agera mera professionellt inom EU. Det är därför inte hållbart att införa nya krav, som exempelvis djurskyddsutredningen (SOU 2011:75) föreslår – några dessutom utan EU:s vetenskapliga stöd. Man kan inte som Einstein uttryckte det lösa dagens problem med samma metoder som orsakat dem. Vi måste inse att djurskydd skall baseras på fakta och inte på känslor och tyckande. Med dessa ord presenterade Marit Paulsen 2010 EU:s aktionsplan för djurskydd på EFSA, den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Budskapet var motiverat inte minst i Sverige, där enskilda personers och organisationers synpunkter väger tungt utan att vara baserade på fakta. Det krävs ett nytänkande och vi föreslår följande:

Djurskyddsregler skall baseras på riskvärdering, som är den vetenskapliga metod som sedan många år tillämpas inom EU/EFSA. Den innebär att experter från berörda vetenskapliga discipliner utifrån kända fakta enas om en gemensam bedömning. Då uppnås en helhetssyn. Anledningen är man inom olika discipliner mäter välfärd med motstridiga mål. Frilevande djur får exempelvis större möjligheter att uttrycka sitt naturliga beteende, men de utsätts ofta för lidande i form av infektioner eller deras eget aggressiva beteende. Djurvälfärden är inte en absolut sanning. Det är slutligen en fråga om att totalt sett minimera olika förekommande risker även för kopplingar till livsmedelssäkerhet och folkhälsa.

I Sverige saknas en sådan process. Uppfödarna riskerar att få rätta sig efter beslut fattade på osakliga grunder. Detta belystes 2010 vid seminarier på Skogs- och lantbruksakademin. Vår nya landsbygdsminister och Jordbruksverket bör därför etablera en trovärdig process för riskbedömning eller använda EFSA:s bedömningar – de svenska frågorna är inte unika.

Landsbygdsministern bör även, med stöd av oberoende utländska experter, initiera en översyn av djurskyddslagstiftningen med dess tillämpningar. Syftet bör vara att ta bort svenska krav som saknar vetenskaplig förankring och endast leder till ökade kostnader utan att bidra till eller som i vissa fall även riskerar djurens välfärd. Konsekvenserna av det rådande systemet bör även fokuseras av den pågående konkurrenskraftsutredningen (L2013:01) och i den långsiktiga livsmedelsstrategi som statsminister Löfven aviserade i regeringsförklaringen.

I fortsättningen bör Sverige liksom övriga medlemsstater driva frågor om djurskydd inom EU-systemet för att samtidigt uppnå gemensamma krav och förbättringar i samtliga medlemsländer. Då förbättras också djurvälfärden hos flest djur utan att som nu äventyra den svenska branschens fortlevnad och utveckling.