Jag skulle inte kunna bo i ett land utan religionsfrihet. Det vore lika outhärdligt att leva i ett samhälle där man måste hålla sina trosmöten i hemlighet, som i ett samhälle där man inte kan säga vad man tycker om Muhammedkarikatyrer och jungfrufödslar.

I alla tider har människor förföljts för sin tros skull och ett lagstadgat skydd har varit, och är fortfarande i stora delar av världen, absolut nödvändigt. Ett lagstadgat skydd hade varit bra för den självutnämnde frikyrkopastorn Danjel Andreasson i Mobergs "Utvandrarna" när han vill ge sin arma lilla församling nattvarden och blir avbruten av överheten i form av prost, länsman och kyrkvärd.

Bo Strömstedt citerar ur den scenen i en artikel på DN Debatt 15/7 och det låter på honom som om jag skulle vilja avskaffa religionsfriheten. Människans behov av att tro på ett övernaturligt väsen ligger så djupt och går så långt tillbaka att man måste vara en Don Quijote av bibliska proportioner för att anta en sån utmaning. Någon sådan är inte jag.

I mitt liv har jag för det mesta kunnat välja den breda, lätta vägen. Efter devisen: Leva och låta leva. Folk får tro på precis vad dom vill så länge det inte menligt inkräktar på oliktänkandes sätt att leva.

Artikeln som ligger till grund för Bo Strömstedts kritik (publicerad i Expressen 17 maj) ställer en ganska oskyldig fråga:

Behöver vi en separat definierad religionsfrihet i den grundlag som redan skyddar vår yttrandefrihet, mötesfrihet och åsiktsfrihet?

Artikeln är undertecknad av mig och några likasinnade, de flesta medlemmar i förbundet Humanisterna. Vi undrar om religiösa ideologier verkligen bör särbehandlas i förhållande till andra politiska ideologier? Bör religiösa sedvänjor särbehandlas i förhållande till andra kulturella sedvänjor?

Man måste få ställa såna frågor utan att bli anklagad för att vilja "snöpa andra människors fria uttryck", som Strömstedt uttrycker det. Våra avsikter är ju de motsatta: Vi vill skydda den yttrandefrihet, åsiktsfrihet och mötesfrihet som är en förutsättning för en äkta religionsfrihet: Rätten att tro på vad man vill, inklusive rätten att tro att Gud inte existerar.

Och frågan gäller om det inte finns behov av en modernare lagtext som gör det svårare att missbruka religionsfriheten.

Jag undrar om Bo Strömstedt känner till följande:

Den 30 mars i år antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution som fördömer kritik av islam. Detta i religionsfrihetens namn.

Resolutionen är exempelvis ett mycket hårt slag mot alla de moderata muslimer som kämpar hårt för att reformera islam inifrån. De kan nu kritiseras av sina egna islamistiska regimer, med stöd av en FN-resolution! Tanken blir absurd.

Och hur ska man nu kunna göra en "Life of Brian" i muslimsk tappning, som jag så hett längtar efter!

I juni i år beslöt länsrätten att den kristna fundamentalistiska sekten Plymouthbröderna i Småland (som får Livets ord att framstå som ett under av liberal teologi och sekularism) ska få starta en egen friskola för sina barn.

Sektens uttalade mål är att isolera sig från omvärlden, som de anser styrs av Antikrist, i väntan på domedagen och Jesu snara återkomst. Sektens barn ska skyddas mot samhället, inte bara i hemmiljö, utan också i sin skola. De får inte begagna sig av internet, radio eller tv. Dessa barn skall alltså inte få chansen att upptäcka att det finns andra sätt att förhålla sig till världen än via de dogmer som sekten lär ut.

Detta sker i religionsfrihetens namn och finansieras med skattemedel. Man tror att det är en skröna, men det är faktiskt sant.

I DN 13/7 kan man läsa rubriken "Lärare flyr islamisk friskola". En avhoppad lärare uttalar sig så här:

"Barnen hämtas med buss direkt i hemmet från olika förorter och körs till skolan. Där tillbringar de dagen och många hämtas sedan direkt efter skolan och körs hem. En del av dem får sedan inte gå ut mer. Det tragiska är att bilden av omvärlden blir snäv och begränsad."

Detta är, tycker jag, några flagranta exempel på hur missbruk av lagen kan se ut och därav vår fråga: Behöver vi en separat religionsfrihet i grundlagen?

Det symboliska och historiska värdet ska naturligtvis inte förringas. Om vi av såna skäl vill ha den kvar så måste den underställas de andra rättigheterna i den svenska grundlagen och FN:s deklaration, för det är av äkta omsorg om mänskliga rättigheter och friheter som frågan ställs.

Många gånger i kyrkor och katedraler runt världen har det hänt att jag stått vid altaret och tittat upp på Kristusgestalten på korset: "Tänk om jag kunde tro på dig!" Det kan jag inte och kommer säkert aldrig att kunna. Men jag är beredd att slåss för alla människors rätt att göra det.

Ulrika i Västergöhl vore en lämpligare skapandekamrat för mig än Humanisterna tycker Bosse Strömstedt. Jag har tydligen hamnat i dåligt sällskap. Utan att riktigt veta vad han menar så undrar jag: Om det gäller skapandekamrat så varför inte (utan jämförelse i övrigt) Vilhelm Moberg själv, ateisten.

Björn Ulvaeus