I morgon kväll visas den tv-film om den styckmördade Catrine av Claes JB Löfgren och Kristian Petri, som avslutades för ett år sedan och sedan blivit liggande.
Ledningen för SVT har länge tvekat om det kloka i att sända denna partsinlaga för de två läkare (allmänläkaren och obducenten) som åtalades för mordet och efter att ha sett filmen förstår man denna tvekan.
Filmen borde ha stannat i kylboxen, ty Michael Moore framstår som ett mönster av objektivitet i jämförelse med den hårdvinkling som tittarna bjuds i styckmordsfilmen.
Upphovsmännen utgår från de misstänkta läkarnas egna uppgifter och godtar dessa, även i de delar som blivit vederlagda. Sedan väljer man ut några av bevisen mot dem och försöker pulvrisera dessa genom att välja ut de svagaste delarna och framställa uppgiftslämnarna (vittnen och sakkunniga) som menedare, idioter eller aningslösa.
Man ger dessutom sken av att bevisen utgör en indiciekedja, vilket alltså innebär att om någon länk i kedjan brister, så brister också hela anklagelsen.
I själva verket består bevisningen mot läkarna av en indiciestruktur, ett nät av indirekta bevis som (teoretiskt) innebär att det skulle kunna vara möjligt att utesluta andra tänkbara gärningsmän. Om något bevis faller blir visserligen nätet mindre finmaskigt, men det kan fortfarande hålla.
För den som inte känner till målet genljuder framställningen av Kafkas "Processen" - det framstår som absurt att två personer kunnat bli åtalade på så lösa boliner, i Sverige för sexton år sedan.
I själva verket har svenska domstolar vid 13 olika tillfällen prövat bevisningen i målet och funnit det ställt utom rimligt tvivel att läkarna är bundna till styckningen (eller att inget nytt framkommit som förändrar denna bedömning). Så sent som i fjol avslogs den senaste resningsansökan.
Jurister kan ha skilda uppfattningar ifall åtal för mord borde ha väckts (på den utredning man hade och den gärningsbeskrivning man valde) och ifall tingsrätten alls borde ha uttalat sig om styckningen när man friade för mord, men när det gäller styckningen i sig finns det en markant enighet. Av det 40-tal yrkesdomare som granskat bevisningen i sin helhet är det bara någon enstaka ledamot som inte delat slutsatsen att bevisen räcker.
Det är just helheten - som kampanjmakarna bakom läkarna försöker dribbla bort - som är så besvärande för dem.
Då ska man särskilt notera att det bevis som de ansvariga för filmen framställer som det viktigaste, nämligen de uppgifter från allmänläkarens dotter som förmedlades av mamman, över huvud taget inte hade någon betydelse vid den sista domstolsprövningen i kammarrätten (då läkarna fråntogs sina legitimationer)!
Rätten ansåg, som nämnts, att det var ställt utom rimligt tvivel att de båda läkarna utfört styckningen. I ljuset av denna juridiska historik är det förvånande att åklagaren i den ursprungliga processen, Anders Helin, uttalar tveksamheter i dag när det gäller mordåtalet.
Men filmen visar också att Helin inte ens då han drev målet i tingsrätten var övertyg-ad om läkarnas skuld. Han menade också att skuldfrågan handlar just om övertygelse, inte om juridik, och bekräftar alltså att han är lika oprofessionell i dag som han var då
Även om en domare inte är övertygad om den tilltalades skuld ska domen bli fällande om bevisen räcker. Och domen ska bli friande om bevisen inte räcker - även om domaren är övertygad om den tilltalades skuld.
Budskapet i filmen är att det skett ett justitiemord, men också att rättssystemet är så uselt att samma sak skulle kunna drabba vem som helst.
Det är den pensionerade rättsläkaren Gerhard Voigt som görs till talesman för denna slutsats i filmens sista rutor. Men Gerhard Voigt har fel.
Vem som helst kan inte misstänkas för detta brott. För att kunna misstänkas för styckningen av Catrine måste man vara operationskunnig - bröst och underliv är utskurna ur kroppen på ett sätt som bara en psykopatisk patolog eller sexualsadistisk kirurg torde klara av.
Christian Diesen
Professor i processrätt