DN Debatt

”Styrelserummen blir snart jämställda utan kvotering”

Kvotering bromsar mångfald. Att kvinnor har svårare än män att nå poster i bolagsstyrelser är en myt. De har lika stor chans. Om könsfördelningen fortsätter att spegla antalet utexaminerade från universitet kan fyra av tio ledamöter vara kvinnor om tio år, skriver forskaren Tomas Klingström och Malin Sahlén från Timbro.

Sveriges nya statsminister Stefan Löfven (S) gjorde i regeringsförklaringen klart att den nya regeringen tänker föreslå en lag om könskvotering till bolagsstyrelserna om kvinnor inte utgör minst 40 procent av OMX 30-bolagens styrelser år 2016. Det är ett hot som vi har hört upprepas från ett flertal politiker i Sveriges riksdag från såväl höger som vänster. Utgångspunkten är att kvinnor skulle vara diskriminerade i näringslivet, att kvinnor har svårare att nå styrelseposter än män.

Men bara för att ett påstående upprepas oändligt många gånger betyder det inte att det är sant. En ny analys som vi publicerar i dag visar nämligen på motsatsen. Om man utgår från de examina och den erfarenhet, mätt som ålder, som efterfrågas av styrelseledamöter i de 30 största börsbolagen i Sverige visar det sig att kvinnor har lika bra, eller bättre, möjligheter att ta sig in i styrelserna som män.

Majoriteten av de styrelseledamöter som sitter i de 30 största börsnoterade bolagen (OMX 30) i Sverige är civilekonomer och civilingenjörer. De tog sina examina mellan 1965 och 1996 och är födda mellan 1940 och 1971. Det rör sig alltså om medelålders personer som har hunnit skaffa sig mycket relevant erfarenhet. Vid den tidpunkt då de genomförde sina akademiska studier utgjorde kvinnor långt under hälften av studenterna såväl på de mest relevanta programmen som i högskolan i stort.

Med hänsyn taget till antalet män och kvinnor som då blev färdiga ekonomer och civilingenjörer visar det sig att kvinnor inte alls har haft sämre möjligheter att bli styrelseledamöter. Faktum är att andelen kvinnliga ekonomer i svenska storbolagsstyrelser (34 procent) i princip perfekt motsvarar den förväntade andelen (33,9 procent), givet könsfördelningen på svenska universitet för 19–49 år sedan samt givet rådande åldersfördelning i börsstyrelser. Bland civilingenjörer är andelen kvinnor till och med oväntat hög, givet hur många kvinnor som utbildat sig till ingenjörer.

Att börsbolagens styrelser består till cirka en fjärdedel av kvinnor, snarare än till hälften, kan alltså inte tas som bevis för diskriminering. Det är snarare ganska naturligt med tanke på hur få kvinnor som blev ekonomer eller ingenjörer för ett par årtionden sedan.

Här kan man förstås invända att bolagens valberedningar utgår ifrån en för snäv kompetensprofil. Vår analys utgår ifrån att denna fråga helt är upp till de som känner verksamhetens behov bäst: företagen själva, snarare än de politiker som nu bildar regering.

Magdalena Anderssons (S) uttalande om att "det är viktigt att ta till vara den kompetensen som finns hos alla kvinnor" (30/9 2014) visar på det vanligaste missförståndet i kvoteringsdebatten: att andelen kvinnor i bolagsstyrelser ska spegla den totala andelen kvinnor i befolkningen eller på universiteten i dag.

Som vår rapport visar är den sortens mått helt irrelevanta. Varje kvinna eller man är inte intresserad eller lämplig att sitta i en styrelse, eftersom man söker vissa specifika kompetenser och erfarenheter. Däremot kan det förstås finnas kommersiella skäl till att styrelseledamöternas profiler ska komplettera varandra. Problemet är att Anderssons och Fridolins förslag sannolikt kommer att leda till mindre, inte mer mångfald.

Kvoteringspolitik är nämligen alltid ett nollsummespel, där en inkvoterad kvinna är en utkvotering av någon annan. Om en handfull Handelskvinnor ska beredas en gräddfil in i bolagsstyrelserna försvinner sannolikt personer med utländsk bakgrund ut, eftersom äldre män är överrepresenterade bland dem.

Att kvotera bort de utländska styrelseledamöterna vore en allvarlig förlust för näringslivet. De särskiljer sig nämligen från de svenska i så måtto att de har examen från andra universitet än de stora svenska, att de oftare har dubbla examina och att det finns en större variation i deras utbildningsbakgrund än hos svenska ledamöter. Men det viktigaste är förstås deras erfarenhet från andra länders näringsliv.

Är förlusten av deras samlade erfarenhet och kompetens ett acceptabelt pris att betala när det mål som kvoteringsvurmarna vill se redan är på väg att uppfyllas på frivillig väg, utan ingrepp i äganderätten?

De som förespråkar kvotering tycker att det går för sakta, men allt talar för att väsentligt fler kvinnor kommer att sitta på styrelseposter inom en nära framtid. Allt talar för att ökningstakten kommer vara högre när kvinnornas intåg på universiteten får genomslag. Om könsfördelningen i styrelserna fortsätter att spegla fördelningen på universiteten kan vi förvänta oss att kvinnor utgör 40 procent av de svenskutbildade styrelseledamöterna inom 10 år – och inom 20 år är kvinnor en majoritet.

Att genomföra ett så allvarligt ingrepp i äganderätten på så lösa grunder kan inte betraktas som seriöst. Det finns inte större skäl för politikerna att lagstifta om börsbolagens styrelser än vad det gör för Stefan Löfven att lägga sig i vem som blir produktchef på ett litet importbolag. Vilka historiska erfarenheter finns det av att företag drivs bättre från Rosenbad än av de som har egna intressen i företaget?

Politiker som hävdar lönsamhet som kvoteringsargument måste granskas, i likhet med de som kommer till den förbluffande slutsatsen att just styrelseposter är en prioriterad jämställdhetsåtgärd. Möjligheten att bli styrelseledamot kommer aldrig att vara förunnad mer än några få personer, medan det som gör skillnad för kvinnors liv snarare är vad som sker på arbetsplatser, i hemmet och i sociala sammanhang.

Sammantaget kan vi alltså avskriva att styrelsesammansättningen skulle vara ett bevis för att kvinnor diskrimineras i jakten på styrelseposter. Vi kan också konstatera att kvinnor på grund av egen utbildning och erfarenhet sannolikt kommer att utgöra en högre andel av bolagsstyrelserna inom tio år, samt att kvotering skulle leda till minskad mångfald i styrelserna. Dessutom är kvotering ett allvarligt ingrepp i äganderätten med en väldigt oklar koppling till verklig jämställdhet. Kön är inte en kompetens, och bolagens valbredningar måste i första hand ta hänsyn till företagets skötsel och ägarnas intressen, inte Gustav Fridolins omåttliga behov av rubriker.