På DN Debatt 24/10 fattar utbildningsminister Jan Björklund pennan och redovisar grunderna för ett nytt högskolelandskap. En hörnpelare i detta nya landskap är att regionala högskolor ska gå samman med ett starkt forskningsinstitut – läs universitet – för då ökar kvaliteten i undervisning. En andra hörnpelare är att eftersom antalet 19–24-åringar minskar med 25 procent fram till 2020, måste antalet platser i den högre utbildningen minska. Besparingarna ska användas för satsning på kvalitet, inte på kvantitet.

Det är inte svårt att hålla med om önskemål om ökad kvalitet. Däremot är det betydligt svårare att förstå om de åtgärder som Jan Björklund föreslår verkligen får den effekt han i ord formulerar.

Det är riktigt att antalet disputerade lärare i förhållande till studentantalet minskat under de senaste åren. Främst som ett resultat av de extra platser som sektorn fick för två år sedan. Vilken kvalitetssäkrad forskning, rapport från Högskoleverket eller annan institution visar att antalet disputerade lärare i undervisning på exempelvis Högskolan Väst, eller Högskolan i Borås skulle öka om lärosätena slogs samman med Göteborgs universitet? Eftersom Jan Björklunds besked är att det inte finns mer pengar att tillgå, utan tvärtom mindre av den varan, undrar jag vilken kvalitetssäkrad kunskap som ligger till grund för att tro att Göteborgs universitet i det läget skulle släppa från sig lärarkompetens som de själva så väl behöver, till en ”filial” ett antal mil därifrån?

Det är sant att det krävs en viss kritisk massa för att få en god forskarmiljö. På högskolorna finns sådana miljöer, men de beforskade områdena är av naturliga skäl färre än vid de stora universiteten. Vilken kvalitetssäkrad forskning, rapport från Högskoleverket eller annan institution visar att den forskning som faktiskt bedrivs vid högskolorna är undermålig och inte står sig kvalitetsmässigt gentemot de stora universiteten?

Det är riktigt att antalet ungdomar i åldersgruppen 19–24 år minskar fram till 2020. Därefter vänder det igen. Under hela tiden från nu ökar samtidigt befolkningen totalt i landet. Var finns den kvalitetssäkrade forskning, rapport från Högskoleverket eller annan institution som lett utbildningsministern till slutsatsen att kunskapsläget och konkurrenskraften i nationen kommer att gynnas av att andelen högskoleutbildade av befolkningen under perioden kommer att minska? Kan det möjligen vara samma källor som menar att man under inga omständigheter ska se om det går att ytterligare öka den sedan flera år stigande andelen sökande direkt från gymnasiet, när nu utrymme skapas genom de minskade kullarna? Kanske också samma källor som menar att man under inga omständigheter ska satsa på högre utbildning när konjunkturen krånglar och arbetslösheten är hög?

Vilken genomarbetad och kvalitetssäkrad rapport slår fast att den nödvändiga samverkan mellan regionala högskolor och omgivande industri och servicenäringar, avseende forskning, innovations och utvecklingsarbete skulle bli bättre av att högskolorna blir ”filialer” till universiteten och på sikt minskar i antal?

Var i EU:s ställningstaganden kan man hitta stöd för att minska gruppen universitets- och högskoleutbildade ungdomar och var hittar man stöd för att det är klokt att minska andelen universitets och högskoleutbildade av befolkningen totalt?

För övrigt kan vi konstatera att utbildningsministern, som alldeles nyligen introducerat ett kvalitetsutvärderingssystem som bara tar hänsyn till studenternas redovisade kunskap i gjorda examensarbeten – inte till någon av de pedagogiska förutsättningar som ska leda dit – nu plötsligt anser att just tillståndet i några av dessa pedagogiska inslag är avgörande skäl till ”att förändra högskolelandskapet”. Jag tänker då på just antalet disputerade lärare och minskningen av antalet lärarledda lektioner. När högskolevärlden i debatten om det nya utvärderingssystemet hävdade att parametrar som dessa skulle vara med, avfärdades detta rätt av.

Jan Björklund avslutar sin debattartikel med konstaterandet att ”vårt övergripande mål bör vara att bedriva högre utbildning med högsta möjliga kvalitet över i princip hela Sverige, särskilt inom områden av stor betydelse för den regionala arbetsmarknaden”. Bra, men vilket kvalitetssäkrat underlag visar att detta blir möjligt genom att antalet platser på högskolor och universitet minskar, storstadsuniversiteten blir ännu större och att ett antal regionala högskolor blir ”filialer” till dessa universitet eller försvinner?

Utbildningsministern har nu i olika sammanhang signalerat att nu ska ett nytt högskolelandskap se dagens ljus. Det är minsann ingen liten reform som aviseras. Har vi sett något underlag för denna aktivitet? Har vi sett någon parlamentarisk utredning? Har vi sett någon utredning överhuvudtaget? Har vi sett något organiserat samtal där sektorns eller avnämarnas synpunkter efterhöres? Svaret är nej på alla frågorna. Och det är minst sagt förunderligt.

Jan Nygren, ordförande i styrelsen för Högskolan Väst