Läkemedlens andel av sjukvårdens kostnader i Sverige minskar stadigt, trots att ständigt nya och bättre läkemedel introduceras. Sjukvården gör besparingar på att patent går ut och att likvärdiga men billigare så kallade generiska kopior kommer in. Men landstingens budget- och styrsystem kan inte matcha dessa besparingar på de gamla läkemedlen mot kostnaderna för de nya, utan fokuserar på varje enskilt nytt ”dyrt” läkemedel som då ses som ett problem. Det är värt att repetera: Faktum är att sjukvården lägger mindre och mindre av den totala sjukvårdsbudgeten på läkemedel.

Den totala kostnaden är alltså inte problemet. I stället fokuserar
debattörerna (DN Debatt 3/5) på priset på ett enskilt läkemedel, i det här fallet ett så kallat särläkemedel. Sådana läkemedel omfattas av speciella EU-regler vilka innebär att EU värnar om möjligheten att få fram läkemedel även mot allvarliga sjukdomar med mycket små patientgrupper – ofta där det inte finns någon annan behandling. Särläkemedel är per definition alltid dyrare än ”vanliga” läkemedel, därför att de stora utvecklingskostnaderna för ett läkemedel är desamma oavsett hur många eller hur få förpackningar som används.

Skribenterna hänvisar även till kritik från en grupp engelska läkare som protesterat mot att ett särläkemedel på den brittiska marknaden med samma ingående substans som ett ”vanligt”, betydligt billigare läkemedel, säljs till priser som är vida högre än det ”vanliga”. Det är alldeles riktigt att en del särläkemedel, men inte alla eller ens en majoritet, har samma aktiva substans som redan existerande läkemedel. Det man enligt EU-reglerna får stöd för när ett läkemedel beviljas status som särläkemedel är inte arbetet att ta fram en molekyl eller en biologisk substans. Det man får stöd för är att man dokumenterar denna substans för den sällsynta sjukdomen. Dokumentationen är det stora arbetet och den stora kostnaden, liksom för alla läkemedel, och är speciellt svårt just på grund av de små patientgrupperna. EU har alltså valt att inte göra skillnad på varifrån den aktiva substansen kommer – om den är redan existerande eller om den är framtagen speciellt för den sällsynta sjukdomen – utan stödjer att man genom omfattande forskning och dokumentation gör det möjligt och säkert att använda en medicinsk substans för en liten speciell grupp patienter.

Hulth-Backlunds och Stiernstedts främsta exempel är dock ett särläkemedel på den svenska marknaden. Vi vet ingenting om detaljerna bakom det enskilda avgörandet rörande det läkemedel på den svenska marknaden som berörs deras artikel, och vi ska inte veta det heller.

Men vi ser att skribenterna beskyller läkemedelsindustrin för utpressning, och att de anser att företagen generellt borde sänka sina priser för särläkemedel. Ingenstans i artikeln talas det om läkemedlens värde för patienter, bara om dess kostnader. Man väljer ut ett exempel på ett särskilt dyrt läkemedel, och använder med uppdrivna räkneexempel det som utgångspunkt för att bedriva kampanj för att särläkemedel som helhet inte borde få ha sådana priser som företagen begär.

”Nu måste åtgärder vidtas” skriver SKL i sitt pressmeddelande om debattartikeln. Vi tolkar det som att man helt enkelt inte tycker om särläkemedel, för de passar inte in i de vanliga modellerna.

TLV har beslutat att det aktuella läkemedlet inte ska omfattas av högkostnadsskyddet. Vi kan bara konstatera att EU har sett ett värde i att den forskande läkemedelsindustrin tar fram läkemedel för patienter med ovanliga sjukdomar. Väljer Sverige att utesluta särläkemedlen från högkostnadsskyddet, så är det ett val som förvånar oss. Det är inte rimligt att använda samma hälsoekonomiska bedömningar för särläkemedel som för ”vanliga” mediciner, och det är heller inte i enlighet med EU:s mål för kampen mot sällsynta sjukdomar. Dagens system med högkostnadsskydd för läkemedel har uppenbara brister, och vi välkomnar därför en genomgripande och förutsättningslös översyn av systemet – ett krav vi också har framfört i arbetet med den nationella läkemedelsstrategin.

Det kommer ständigt nya läkemedel, som ger hopp till patienter om ett bättre liv. Men om besparingsiver och prispress är det enda som är viktigt, kommer inte den svenska sjukvården att hålla måttet över tid. Flera europeiska undersökningar nyligen visar att Sverige blir allt långsammare på att introducera nya läkemedel – svenska patienter får helt enkelt inte tillgång till bästa behandlingen tidigt. Och du skall helst bo i rätt landsting – de regionala skillnaderna är stora.

Hittills har Sverige accepterat de flesta särläkemedlen, och beviljat dem högkostnadsskydd. Vi kan bara hoppas att TLV:s nya beslut inte markerar slutet på den epoken – förlorarna är i sådana fall de svårt sjuka patienter som skribenterna säger sig värna.

Anders Blanck
vd i LIF- de forskande läkemedelsföretagen