När Filmavtalet nästa år går ut finns äntligen chansen att formulera en modern svensk filmpolitik. Frågan som en statlig filmutredning år 2009 rimligen bör ställa sig är hur de filmpolitiska insatserna bäst kan främja värdefull svensk film, oberoende av distributionsform. Känslan är dock att utredaren Mats Svegfors allra helst önskade att året fortfarande vore 1963.
 

Teaterförbundet, Sveriges filmregissörer, Sveriges dramatikerförbund och Sveriges filmproducenter har i sina re­spektive roller som branschorganisationer och representanter för arbetsgivare och de professionellt yrkesverksamma ett stort ansvar på filmområdet. Det är vi som gör svensk film. Vi är den svenska filmbranschen. När staten nu genomför en utredning på filmens område anser vi att det är hög tid att överge gamla modeller och blicka framåt. Nya plattformar och nya medievanor kräver en ny filmpolitik.
 

Inte i något land i Europa är det möjligt att göra film utan statligt finansieringsstöd. Det svenska finansieringssystemet, det så kallade filmavtalet mellan stat och film- och tv-branschen, är från 1963. Även om filmavtalet var en lysande idé när det kom måste det i dag starkt ifrågasättas av flera skäl.
 

Det första och kanske främsta skälet till att ifrågasätta avtalet är att det stått i vägen för ett politiskt engagemang på filmområdet. Varje nytt filmavtal har inneburit en ny kompromisslösning. Filmavtalet har aldrig förmått leverera en gemensam strategi eller vision för hela sektorn.
 

För det andra har avtalet lett till en underfinansiering av sektorn eftersom dvd- och nätmarknaden står utanför. Enligt Svenska filminstitutets beräkningar behövs ytterligare finansiering motsvarande 150 mkr.
 

Det tredje skälet att ifrågasätta det nuvarande filmavtalet är att det inte har följt med i utvecklingen eftersom alla distributionsformer inte deltar och eftersom stödet har biografvisning som norm. Detta är naturligtvis orimligt i en tid då tre fjärdedelar av en films intäkter kommer från andra håll än biograferna.
 

För en modern svensk satsning på film krävs teknik- och konkurrensneutralitet. Sannolikheten att ett nytt frivilligt avtal ska kunna samla alla aktörer är inte stor. Därför krävs antingen att ersättningen till filmavtalet görs tvingande eller att avtalet byts ut mot en helstatlig filmpolitik.
 

Mot bakgrund av ovanstående är det obegripligt och mycket olyckligt att filmutredare Mats Svegfors redan ett par veckor in i sitt uppdrag låste upp sig vid ett nytt frivilligt Filmavtal. Och när vi nu möter Svegfors inser vi att den rådande lågkonjunkturen har sänkt ambitionsnivån ytterligare. Återigen börjar Svegfors i fel ände.

Analysen av behoven måste givetvis föregå spekulationer om den politiska viljan vid en hypotetisk fortsatt lågkonjunktur år 2011 och framåt. Frågan som bör ställas är i stället om det är rimligt att stödet till nationell filmproduktion i dag är mindre än 5 procent av den totala kulturbudgeten och mindre än hälften av motsvarande stöd i Norge och Danmark. Skillnaden mellan de nordiska länderna blir ännu tydligare räknat per capita.
 

Själva antagandet att en satsning på film skulle innebära ett minus i statskassan är dessutom direkt felaktigt. Det är dags att också Sverige uppmärksammar det faktum att varje krona som satsas på filmen faktiskt kommer tillbaka till statskassan genom dess positiva påverkan på tillväxt, konkurrenskraft, export och sysselsättning. Till detta kan nämnas statens momsintäkter, vilka är 500 mkr bara för dvd. Med filmen formar vi en del av den samtida och framtida svenska kulturskatten.

Svensk filmproduktion är och kommer att vara fortsatt beroende av intäkter från flera fönster, inklusive bio, dvd och tv. För att fullt ut kunna utnyttja den effektivisering och kostnadsbesparing som ny teknik och nya distributionsformer erbjuder, krävs att producenter och filmskapare i större utsträckning blir delaktiga i filmens distribution och visning. Detta förutsätter dock ett större oberoende i förhållande till enskilda marknadsaktörer.
 

I dag har en handfull personer makt över vilka filmer som produceras i Sverige. Lite tillspetsat kan sägas att Sveriges Television, TV 4, de regionala fonderna, SF Bio/Bonnier och Svenska Filminstitutet bestämmer vad den svenska publiken ska se. Det producerande bolaget och upphovsmännens makt över de egna projekten är därmed begränsad.
 

För att öka oberoendet och därmed stimulera det konstnärliga - och ekonomiska – risktagandet i svensk film krävs bland annat att affärsvillkoren med offentligt finansierade organisationer som SVT och de regionala fonderna ses över samt att konkurrensen om distribution och visning på den privata marknaden stimuleras. Att detta ska utredas av SR-chefen Mats Svegfors är i sig en inte obetydlig komplikation. Om det ska fungera måste kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gå i god för att hennes utredare på ett trovärdigt sätt kan hålla isär sina svårförenliga roller.

Vi vill betona vikten av att affärsvillkoren med offentligt finansierade organisationer speglar det mervärde som de offentligt finansierade bolagen erhåller vid sidan om ekonomisk återbetalning av filmen. Vi anser också att det alltid ska ske en rimlig fördelning av filmens intäkter mellan producenten och andra privata finansiärer å ena sidan och de offentligt finansierade organisationerna å andra sidan.

I andra europeiska länder är det brukligt att producenten och andra privata finansiärer har första prioritet på eventuella intäkter. För att stärka den skapande branschen och för att öka möjligheterna att stimulera privat finansiering bör också övervägas att förhandsstödet från Svenska Filminstitutet tillgodoräknas producenten och andra som satsar sina egna pengar som ägarandel i filmen. Att parterna i en filmproduktion upprätthåller och följer gällande ram- och kollektivavtal bör vidare vara en förutsättning för att erhålla förhandsstöd.
 

Svensk films direkta beroende av enskilda aktörer har ytterligare påverkats av SF Bios monopolliknande ställning på biografområdet. I Mats Svegfors uppdrag som filmutredare ingår att belysa ägar- och konkurrensförhållandena inom branschen.

Det torde inte vara svårt att konstatera att Bonnierkoncernen har en dominerande ställning på hela medieområdet. Vi betraktar utredarens uppdrag avseende ägar- och konkurrensförhållandena som mycket viktigt. Bara det faktum att 75 procent av en normal svensk films intäkter går till distributörer och biografägare ger en fingervisning om de rådande förutsättningarna för en dynamisk utveckling av produktion och distribution av ny svensk film.

Vi anser att regeringen i första hand bör ge Svenska Filminstitutet ett tydligt mandat att underlätta de förändringar som krävs och i samarbete med oss utveckla och leverera en strategi för hela branschen.
 

Vi anser också att det ankommer på Svenska Filminstitutet att medverka till nya digitala lösningar genom hela värdekedjan. Av en modern svensk filmpolitik som avser att främja nya digitala lösningar krävs avslutningsvis ett förbehållslöst upprätthållande av upphovsrätten.
 

Våga tänka nytt, Mats Svegfors!

Anna Carlson,
ordförande Teaterförbundet
Håkan Bjerking,
ordförande Sveriges filmregissörer
Rolf Börjlind,
ordförande Sveriges dramatikerförbund
Björn Rosengren,
ordförande Sveriges filmproducenter