Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Sveket mot friskolorna skadar svensk utbildning”

Timbros vd: Den snart 20 år gamla friskolereformen har varit framgångsrik. Trots det sviker nu Alliansen både elever, föräldrar och sin egen samhällssyn. Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna en succé. Ändå står inte Alliansen upp för grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrar får bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Vissa friskolor får kritik för att de gör vinst. Men varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre? Kommunala skolor borde lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna. De skolor som inte håller måttet borde stängas, oberoende av om de är kommunala eller fristående, skriver Markus Uvell.

Nästa år är det 20 år sedan friskolereformen genomfördes.

Reformen har varit enormt framgångsrik. Enligt Skolverkets samman­ställning presterar friskolor bättre resultat, såväl i nationella prov som i betygs- och meritvärde, än kommunala skolor. Undersökningar visar att föräldrar med barn i friskolor är mer nöjda med skolan än föräldrar med barn i kommunala skolor, detsamma gäller lärare som arbetar i friskolor jämfört med kommun­anställda lärare.

Tidningen Dagens Samhälle gjorde nyligen en genomgång som visar att fri­skolorna når bättre resultat per krona än de kommunala skolorna. En färsk studie från brittiska tankesmedjan Institute of economic affairs (IEA) visar dessutom att svenska vinstdrivande friskolor är särskilt bra på att förbättra studieresultaten för barn med sämre sociala förutsättningar.

Det är knappast förvånande att friskole­systemet väcker betydande internationell uppmärksamhet. I både Europa och USA har den svenska innovationen med konkurrens och valfrihet inom ramen för gemensam finansiering blivit en förebild i kampen mot kvalitetsproblem, segregation och ineffektivitet i skolan.

Mot denna bakgrund kunde man tro att friskolorna skulle vara en högt värderad företeelse i Sverige. Så är tyvärr långt ifrån fallet. Bland elever, föräldrar och lärare är friskolorna visserligen en stor succé. Var tionde grundskoleelev och var femte gymnasieelev går i friskola, i storstäderna betydligt fler. Andelen växer också stadigt, allt fler väljer fristående i stället för kommunal skola. Men i den politiska debatten är friskolornas främsta roll att vara slagpåse.

Kritiken gäller dels det faktum att vissa friskolor gör vinst. Kanske är det ganska väntat. För somliga sticker vinster alltid i ögonen, varför skulle friskolorna vara ett undantag?

Men exemplet friskolor är mycket illa valt. Friskolorna presterar bättre resultat än de kommunala, med mindre resurser, och ändå lyckas de lägga undan lite pengar i vinst. Den fråga som borde ställas är: varför presterar de kommunala skolorna så mycket sämre?

Man måste inte älska vinsterna i friskolesektorn, men den ideologiska indignationen får inte skymma bristerna hos många kommunala skolor. Något gör friskolorna uppenbarligen rätt och många kommunala skolor fel. Vad?

Utöver vinsterna lyfts missförhållanden och oegentligheter i enskilda friskolor fram, och beskrivs ibland som en konsekvens av friskolesystemet. Dessa missförhållandenär förstås oacceptabla. Det finns skäl att skärpa kontrollen av både kommunala och fristående skolor. Men att använda enskilda missförhållanden som argument mot friskolesystemet som sådant är inte seriöst.

Det mest tragiska är att misstänklig­görandet av friskolorna inte är begränsat till vänstern. De borgerliga partier som en gång genomdrev friskolereformen har lagt sig platt för en osaklig och ideologiskt motiverad kampanj mot människors rätt att själva välja skola. För kritiken handlar inte om enskildheter eller skönhetsfläckar, den är fundamental. I praktiken ifrågasätts huruvida fritt skolval över huvud taget har ett värde.

De partier som öppnade möjligheten att välja skola oberoende av föräldrarnas plånbok har i dag lämnat walk-over i friskoledebatten. De låter stillatigande valfrihetens fiender misskreditera grundtanken med reformen: att skolan blir bättre om elever och föräldrar får bestämma i stället för politiker och skolbyråkrater. Allianspartierna har ett ansvar att stå upp för reformens kärna.

Den svenska skolan har tveklöst problem. Resultaten är på det hela taget för dåliga, många elever går ut skolan utan fullständiga betyg och alltför många skolor har svårt att upprätthålla grundläggande ordning och reda. Men detta har inget med friskolorna att göra. Tvärtom är det stora problemet att alltför många elever fortfarande går i underpresterande, vanskötta kommunala skolor. I många fall därför att lokala politiker för att skydda den ”egna” verksamheten motverkar etablering av friskolor.

Denna utmaning borde Allianspartierna ta tag i. I stället för att acceptera, eller rentav själva delta i, misstänkliggörandet av friskolor.

Alliansens svek mot friskolorna är ett svek på flera plan. Det är ett svek mot dagens friskoleelever, mot alla de familjer som gjort ett aktivt val av skola som en investering i engagemang och tid för en bättre framtid för sina barn. I stället för uppmuntran möts de nu av misstänksamhet och ifråga­sättande.

Det är också ett svek mot de barn, inte sällan med invandrarbakgrund, vars liv kommer att få en alltför dålig start på grund av en dålig kommunal skola och brist på valmöjligheter på hemorten. Alla vet att barn som hamnar snett tidigt i livet får svårt att komma igen, här kan fri­skolor erbjuda en väg till en bättre framtid. Ökad möjlighet att välja skola motverkar segregation, brist på valfrihet låser i stället fast den som haft otur i livets lotteri.

Alliansens undfallenhet mot friskole­motståndarna är också ett svek mot kärnan i en borgerlig samhällssyn: att enskilda människor måste ges makten över sina egna liv, och själva ta ansvar för att forma sin framtid. För en borgerlig regering borde försvaret av friskolorna, och arbetet för att de ska bli fler, sitta i ryggmärgen.

En borgerlig skolpolitik måste ta avstamp i elevers och föräldrars egenmakt. Ju fler elever och föräldrar som engagerar sig i valet av skola, desto bättre. För dem, men också för oss alla. Sverige blir ett bättre, mer demokratiskt robust samhälle, ju fler som engagerar sig i sina barns val av skola. Makten över utbildningen ska ligga hos medborgarna, inte politikerna.

För snart 20 år sedan öppnade friskolereformen för ett enormt viktigt perspektiv­skifte. Den öppningen måste Alliansen ta till vara betydligt bättre än i dag.

Exakt vilken politik som krävs kan man ha olika uppfattning om. Men två principer borde vara självklara:

För det första att ta till vara de lärdomar som nästan två decenniers mångfald i skolan gett oss. Vad kännetecknar de skolor som lyckas allra bäst, och hur kan andra skolor lära sig av deras exempel? Den viktigaste politiska uppgiften här handlar om politikernas ansvar som huvudmän för den kommunala skolan. Kommunal verksamhet behöver lära sig av, och inte skyddas från, friskolorna.

För det andra att sätta stopp för skolor som inte håller måttet.

Att skolan i Sverige finansieras med skattepengar ställer särskilda krav på politikerna. De resurser som läggs på skolan, oberoende av om det gäller friskolor eller kommunala skolor, tillhör medborgarna och måste därför brukas med omdöme. Det borde vara en självklarhet att skolor som inte håller tillräcklig kvalitet ska stängas, oberoende av om de är kommunala eller fristående.

Det är bra för den svenska skolan att Sverige har en borgerlig regering, det vore ännu bättre om det även fördes en borgerlig skolpolitik.

Markus Uvell
vd Timbro

Så många går i friskola

Antalet elever som går i friskolor ökar. Läsåret 2009–2010 gick 11 procent av grundskolans elever i friskola. Tillsammans var de 96 000 elever och 6 500 – eller drygt 7 procent – fler än föregående läsår. Samtidigt minskar antalet elever i grundskolan totalt sett.
Andelen elever med utländsk bakgrund är större i friskolor än i kommunala skolor – 20 respektive 18 procent.
I 32 kommuner går inga elever i friskolor.
Källa: Skolverket

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.