Sverige har under de senaste två åren fått en säkerhetspolitik som börjar bli såväl logiskt hållbar som praktiskt relevant. Alliansfrihetens isolationiska grundsyn har bytts mot en solidaritetsförklaring, där Sverige öppet deklarerar att vi inte kommer att vara passiva vid angrepp på EU-länder och nordiska länder, samt att vi förväntar oss att de ska förhålla sig på samma sätt i händelse av ett angrepp på Sverige. Detta är en naturlig utveckling givet vårt medlemskap i EU, vårt nära försvarspolitiska samarbete inom Norden samt med USA och Kanada.
Denna utveckling startade på allvar redan 1992, när neutralitetspolitiken avskaffades som säkerhetspolitisk överideologi. Samtidigt har nu en något märklig debatt utbrutit om denna successiva men fundamentala politikförändring. Kritiker hävdar att ansvariga politiker ”mörkat” omsvängningen, att särskilt försvarsminister Sten Tolgfors på egen hand genomfört den, och att den nuvarande regeringen genom allt detta försatt Sverige i fara genom att ”neutraliteten” avskaffats.
Hur kommer det sig att debatten först nu blivit så högröstad? En förklaring är givetvis, vilket modern forskning också antyder, att ”neutraliteten” länge varit en viktig del av den svenska – i huvudsak socialdemokratiska – nationella identiteten. Denna typ av identitets- och värdebaserade uppfattningar försvaras automatiskt när de hotas, och är svåra att förändra med rationella argument. Men en rimligt objektiv analys ger vid handen att de flesta av beskyllningarna i debatten är felaktiga.
Försvarsberedningens två senaste rapporter nämnde aldrig begreppet alliansfrihet, utan förde i bred politisk enighet fram de formuleringar som utgjorde grunden för solidaritetsförklaringen. Den senare var också en stor konceptuell del av den försvarsproposition som riksdagen antog i somras. När en av försvarsdepartementets erkänt försiktiga chefstjänstemän i höstas offentligt uttalade att riksdagens beslut innebär ”en brytpunkt av historiska proportioner”, vet vi både att de högsta ansvariga för denna politik är väl medvetna om dess effekter, och att de är öppna med detta. Någon mörkning är det alltså inte frågan om.
På en punkt kan dock finnas fog för kritik: skulle det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde dramatiskt försämras, går dagens politik inte långt nog. I ett sådant läge skulle vi vara tvungna att söka ömsesidiga försvarsförbindelser med övriga länder i den europeiska och transatlantiska säkerhetsgemenskapen. Detta beror på den ännu mer fundamentala omläggning av den svenska försvarspolitiken som gjorts de senaste 15 åren, och har därmed rätt lite att göra med den nuvarande regeringens politik.
Den dåvarande överbefälhavaren Håkan Syrén konstaterade redan för flera år sedan, att i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde kommer vi inte att kunna försvara oss enbart på egen hand. Ur militär synvinkel är detta självklart: i numerära termer har vi från det kalla krigets slut fram till i dag skurit ner det mobiliserbara försvaret med runt 95 procent. Även om vi om fem år uppnår det som inriktningspropositionen anger, det vill säga omkring 50.000 snabbt mobiliserbara och välutrustade soldater, får vi endast en liten del av det totalförsvar på runt 600.000 soldater som vi ansåg oss behöva under det kalla kriget. Kvantitet är en väsentlig faktor om man ska försvara ett land av Sveriges storlek, även om jämförelsen inte är helt rättvis: många av den gamla massarméns förband var uselt utrustade och dåligt övade.
Detta gör inte att solidaritetsförklaringen i sig är ett problem. Just nu – när Sverige i princip saknar territorialförsvar – finns inget territoriellt hot mot oss eller mot någon av våra grannar. Om det finns ett sådant om fem år är svårt att säga. Vad som är läget om tio eller femton år är omöjligt att säga, förutom att det är fullt möjligt att ett militärt hot återuppstått. Men dagens svenska försvar gör inte solidaritetsförklaringen orimlig. Den ligger i högsta grad i vårt säkerhetspolitiska egenintresse: vi kommer att försvara andra och förhoppningsvis försvarar andra även oss.
Det gör däremot inte längre alliansfriheten. Den är i dag endast en tom fras som formellt finns kvar så länge vi inte aktivt söker ett alliansmedlemskap. Man kan inte smyga sig in i en militär allians. Däremot borde vi snarare beskriva Sveriges nuvarande situation som ”allianslös”.
Varje rimlig alliansfri politik – från Haag-konventionerna och framåt – kräver att några grundvillkor är uppfyllda. Det alliansfria/neutrala landet måste i krigstid ensamt kunna försvara hela sitt territorium, så att ingen främmande makt kan använda det mot någon annan krigförande nation, och landet kan inte i fredstid göra överenskommelser eller öva med specifika andra länder avseende militärt försvar av det egna territoriet. För den svenska geopolitiska situationen gällde också, enligt den så kallade 1812 års politik, att relationerna till Ryssland krävde att dessa förutsättningar strikt följdes av Sverige vad gällde områdena på Östersjöns östra strand.
I dag uppfyller vi i praktiken inga av dessa villkor. Vi kan inte försvara vårt eget territorium själva mot ett större militärt angrepp, och kommer inte heller att kunna det inom överskådlig framtid. Politiskt har vi bytt neutralitetspolitikens cyniska isolationism – som ju bygger på principen att ”världen utanför må brinna, bara vi klarar oss” – mot solidaritet med våra grannar. Ett praktiskt uttryck för detta är att det svenska försvaret fått en generell uppgift att kunna försvara Sveriges territorium tillsammans med andra länder – bland annat Finland och de baltiska länderna – samt ge militär hjälp till dessa vid behov. Detta är en logisk följd av såväl den internationella utvecklingen som av svensk försvarspolitik som den bedrivits sedan mitten av 1990-talet.
Att återgå till en alliansfri politik genom att dra tillbaka solidaritetsförklaringen skulle innebära en mycket stor politisk kostnad för Sverige. För våra grannländer, inte minst inom EU, skulle det ses som en återgång till den gamla svenska – osolidariska – isolationismen. Militärt skulle det krävas orimliga resurser för att ånyo kunna försvara oss helt själva. Politisk solidaritet och militär integration med grann- och likasinnade länder i Europa och Nordamerika ligger därför i vårt egenintresse. 75 procent av EU-länderna – motsvarande 95 procent av EU:s befolkning – har redan dragit den slutsatsen.
För Sveriges del vore det välgörande om det politiska etablissemanget, som i bred enighet genomfört en revolutionär förändring av vår försvarspolitik, kunde vara lika handlingskraftigt inom den samlade säkerhetspolitiken. Klarspråk om alliansfrihetens irrelevans skulle vara ett första tecken på ett sådant politiskt ledarskap.
Mike Winnerstig
fil dr i statsvetenskap, forskningsledare vid FOI Försvarsanalys samt ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien