Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Svensk filmpolitik står inför ett sammanbrott”

Låst förhandlingsläge. Filmavtalet löper ut om ett drygt år och utsikterna för ett nytt ­avtal är väldigt dystra. Det är mycket oroande och vi står inför filmpolitikens sammanbrott. De konstnärliga och publika framgångar som svensk film haft under senare år är ingen slump utan beror bland annat på en kontinuitet i finansieringen. Nu måste därför politiken kliva in. Vad vill staten med svensk film? skriver filmskapare och Filminstitutet.

Förra veckan såg vi Tomas Alfredson gå uppför röda mattan i Venedig där han tävlade med sin nya film ”Tinker Tailor Soldier Spy”. I helgen fick Axel Petersén pris för bästa debutfilm vid filmfestivalen i Toronto med sin ”Avalon”. Här hemma strömmar folk till biograferna för att se ”Jägarna 2” som ligger etta på biotoppen medan svenska dokumentärer skapar stora rubriker i internationell press.

Hur ser framtiden ut? Kommer vi att se fortsatta framgångar för svensk film, hemma och ute i världen? Det avgörs inom de närmsta veckorna.

I mitten av 00-talet befann sig svensk film i kris; kvaliteten sjönk, publiken svek och utländska festivaler såg förbi Sverige när man letade intressant film till sina olika sektioner.

I dag är läget det rakt motsatta. Festivalledningar över hela världen vittnar om att det är mot Sverige blickarna vänds när man letar efter det egensinniga, nyskapande och samtida, både när det gäller kortfilm, dokumentär och spelfilm.

På hemmaplan säljs var fjärde biobiljett till en svensk film och i fjol lockade svenska filmer nästan 70 miljoner tittare till tv-apparaterna. Ytterligare drygt 20 miljoner såg svensk dokumentärfilm på tv. I dvd-butikerna och på de legala nedladdningstjänsterna toppar svensk film. De här siffrorna är unika även internationellt. Svenskarna vill ha svensk film; vi vill se svensk film, se vår egen verklighet, och på vårt eget språk.

Det är inte bara filmerna i sig som drar uppmärksamheten till sig. Svenska talanger har blivit hett stoff ute i stora världen. Svenska regissörer, skådespelare och fotografer, är eftertraktade och jobbar nu med internationella storproduktioner i en utsträckning som saknar motstycke. Hollywoodproducenter kommer till Sverige och vill ha våra historier.

Men framgång kommer inte ur tomma intet. Det krävs talang, det krävs hårt arbete och inte minst krävs en aktiv kulturpolitik på filmens område. Film är kultur, och genom sin stora spridning en av de mest kraftfulla och inflytelserika kulturformerna. Filmen är folklig i ordets bästa bemärkelse, den når ut brett och kan faktiskt genom sin genomslagskraft förändra ett samhälles självbild och också bilden av ett land i omvärlden. Värdet av ”Millenium”-trilogins exempellösa framgångar kan heller inte överskattas i marknadsföringen av Sverige.

Filmen behöver ekonomiska resurser och de ska fördelas utifrån en väl genomtänkt och långsiktig strategi, som skapar möjligheter för talangen att växa och utvecklas. Utan en kraftfull kulturpolitik på filmens område blir det helt enkelt ingen svensk film värd namnet – inte ens de säkraste publiksuccéerna klarar sig utan någon form av ekonomiskt stöd.

Sedan 1963 har den svenska filmpolitiken finansierats av ett filmavtal. Filmavtalet är något unikt – det finns ingen liknande konstruktion på något annat kulturområde, och vi är ganska ensamma om det i världen. Filmavtalet är en frivillig överenskommelse mellan staten och filmbranschen. Staten bidrar tillsammans med filmproducenter, distributörer, tv-bolag och biografägare till finansieringen av ny svensk film. Tanken är att alla som lever av att visa film också ska vara med och betala för ny film.

Nuvarande filmavtal vilar tungt på biografintäkterna. Varje gång det säljs en biobiljett i Sverige går 10 procent tillbaka till produktionen av ny film. Å andra sidan har biograferna reducerad moms: 6 i stället för 25 procent, något som kommer publiken till godo genom ett lägre pris på biopbiljetten.

Filmavtalet går ut om drygt ett år och parterna är inne i hårda förhandlingar. Filminstitutet, som inte är avtalspart utan den som har i uppdrag att genomföra politiken, har drivit linjen om ett fortsatt avtal. Det är ett sätt att få ökade resurser till filmen. Detta har också varit kulturministerns linje och från departementets håll har man tillsatt en förhandlare med uppdraget att få till stånd ett nytt breddat avtal; ett avtal med fler parter. De ”nya filmdistributörerna”, det vill säga bredbandsoperatörerna, har bjudits in till förhandlingarna och flera av de stora sitter med runt förhandlingsbordet. De vill vara med och bidra till ny svensk film.

Men just nu ser utsikterna för ett nytt avtal väldigt dystra ut. Förhandlingsläget är låst och vi står inför filmpolitikens sammanbrott. Situationen är mycket oroande. Vem ska ta ansvar för att det görs ny svensk film av hög kvalitet för en stor publik både hemma och utomlands? Vem tar ansvar för att vi inte kastar bort det fantastiska utgångsläge vi har nu? Detta är en chans som inte får gå förlorad för den kommer kanske aldrig igen.

Nu är det dags för politiken att kliva in. Vad vill staten med filmpolitiken och med svensk film? Och nu är det dags för parterna att visa att de kan komma överens, lägga ultimativa krav och rent egenintresse åt sidan för att koncentrera sig på kärnfrågan: hur samverkar vi på bästa sätt för att skapa de allra bästa förutsättningarna för den svenska filmen? Hur ser vi tillsammans till att publiken får allt från ”Svinalängorna” och ”Apflickorna” till ”Snabba cash”?

Alla har glädje av att svensk film ligger i topp: biograferna, distributörerna, tv-kanalerna och bredbandsbolagen. Populär svensk film utgör en stor del av allas intäktsströmmar och är något vi gemensamt kan vara stolta över.

De konstnärliga och publika framgångar vi har sett under senare år är inte en slump. De är resultatet av några byggstenar som hänger ihop inbördes: begåvade kreatörer, kontinuitet i finansieringen och en medveten och långsiktig strategi i stödgivningen från Filminstitutets sida, med siktet ställt på högre kvalitet och bättre villkor för filmbranschen.

Vi har tillsammans lyft kvaliteten och publiken kommer i stora skaror. Svensk film är i dag ett varumärke i världen.

Låt oss hjälpas åt att bygga vidare på framgången, det är alltför lätt att rasera den.

Pernilla August, skådespelare och regissör
Lars Blomgren
, producent (”Lilla spöket Laban”)
Helena Danielsson
, producent (”Svinalängorna”)
Charlotta Denward, chef produktionsstöd, Svenska Filminstitutet
Lena Endre
, skådespelare
Erik Gandini, dokumentärfilmare (”Videocracy”)
Ella Lemhagen, regissör (”Kronjuvelerna”)
Michael Nyquist, skådespelare
Noomi Rapace, skådespelare
Sören Staermose
, producent (”Millennium”-trilogin)
Erika Wasserman, producent (”Avalon”)
Bengt Toll, vd Svenska Filminstitutet

Filmavtalet

Filmavtalet kom till 1963 och ligger fortfarande till grund för den offentliga finansieringen av svensk filmproduktion. Syftet var att stödja den svenska filmen och biograferna, som under 1950-talet fått ökad konkurrens från bland annat tv-mediet. Biograferna befriades från nöjesskatt mot att en tioprocentig avgift på biografbiljetterna betalades till Svenska Filminstitutet, en grundidé som lever kvar än i dag.

Filmavtalet omformuleras och omförhandlas omkring vart femte år. Det nuvarande avtalet började gälla 1/1 2006 och löper fram till 31/12 2012.

Filmavtalets nuvarande parter: Svenska staten, Sveriges Biografägareförbund, Film & TV Producenterna, Folkets hus och parker, Riksföreningen Våra Gårdar, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges Television AB, TV4 AB, Modern Times Group MTG AB, C More Entertainment AB.

Källa: Svenska Filminstitutet