DN Debatt

”Svensk försvarsförmåga den sämsta sedan 1500-talet”

Ingen nationell beredskap kvar. Jämfört med andra sektorer som omdanats sedan Sverige bildades framstår försvarets systemkollaps som helt unik. Försvaret riskerar bli angelägenhet för aktörer utan demokratiskt mandat. Politikerna bör för en gångs skull inte låta budget styra analysen, skriver två forskare.

De senaste händelserna i Ukraina har påmint oss om att användning av militära medel för att uppnå politiska mål fortfarande är en realitet i vårt närområde, liksom i alla andra delar av världen. Så länge det förhåller sig på det viset gör kloka regeringar bäst i att bibehålla förmågan att motstå militära påtryckningar genom egen militär kapacitet. Det handlar helt enkelt om att garantera medborgarnas säkerhet och statens självständighet.

Denna viktiga uppgift har svenska regeringar misslyckats totalt med de senaste 20 åren. Säkerhetspolitiken är den mest riskabla sedan riket bildades: Vi utlovar hjälp till andra utan att vara garanterade hjälp själva, samtidigt som vi – enligt ÖB:s uttalanden i SvD för ett drygt år sedan – inte kan försvara oss i mer än en vecka. Detta samtidigt som försvaret kostar lika mycket som hela rättsväsendet – inklusive polisen. Hur illa det står till framgår i en färsk rapport från Riksrevisionsverket, ”Försvarets förmåga till uthålliga insatser”. Enligt den klarar Försvarsmakten inte av att implementera demokratiskt fattade beslut. Regeringen, å sin sida, klarar inte av att ge Försvarsmakten tillräcklig styrning. Inom vilket annat politikområde skulle en sådan ordning få råda?

Det är svårt att väcka ett bredare engagemang för en debatt om det svenska försvarets förmåga och resurshantering. Men det är en fråga som berör grunderna för all annan politik. Försvaret av svenskt territorium syftar ytterst till att garantera de demokratiska beslutsprocessernas integritet. Den insikten har tidigare varit grunden för en närmast total politisk konsensus.

Många samhällssektorer har genomgått stora förändringar under den senaste 20-årsperioden, men ingen har genomgått så stora förändringar som försvarssektorn. Neutralitetspolitiken har ersatts med solidaritetspolitik, territorialförsvaret med insatsförsvar och värnpliktsförsvaret med yrkesförsvar. Trots förändringens magnitud har den inte varit föremål för en bredare debatt, vare sig i traditionella politiska fora eller i allmän debatt på kultursidor, i samhällsprogram eller bland forskare. En av de få som ägnat detta skede en djupare analys konstaterar till och med att försvarstransformationen saknade en uttalad och övertänkt reformstrategi: ”Det nationella försvaret lades inte ned”, skriver Wilhelm Agrell, ”det var bara en dag nedlagt”.

Man kan se frånvaron av debatt om säkerhets- och försvarspolitiken som ett hälsotecken; om en sådan debatt rasade skulle det vara ett tecken på ett konstant hot mot nationens säkerhet eller vittna om djupgående motsättningar i för nationens säkerhet viktiga frågor. Men frånvaron av en kontinuerlig debatt skapar två typer av risker. Ett sådant politikområde kan lätt bli en angelägenhet för ett fåtal aktörer utan klart demokratiskt mandat. Den andra risken är att politikområdet blir styrt av tvära kast. Tidens händelser blir lätt en ”nuets tvångströja” för säkerhetspolitiken, som nog får anses vara ett av de politikområden som har längst tidsperspektiv.

De senaste decennierna har varit en omtumlande period i europeisk säkerhetspolitik, med östblockets upplösning, dess följande delvisa integration i väst och Rysslands färd ned i ett politiskt och socialt moras följt av en lika markerad restauration. Därtill har USA i mångt och mycket lämnat den europeiska säkerhetspolitiska scenen till förmån för Asien. I november 2011 publicerade USA:s utrikesminister Hillary Clinton en artikel i Foreign Policy och höll ett tal på Hawaii, båda betitlade “America’s Pacific Century”, i vilka hon myntade begreppet ”the US pivot to Asia”.

Sådana tvära kast i omvärlden illustrerar risken med att basera svensk säkerhetspolitik på fromma förhoppningar. Om man tar biståndstanken på allvar, alltså att Sverige skulle få bistånd av andra om det skulle behövas, måste man dessutom beakta att för att militärt bistånd ska kunna nyttiggöras krävs en väl inövad förmåga hos den svenska försvarsmakten att samverka med andra länders förband på svenskt territorium. Och detta kan, på grund av säkerhetspolitiska låsningar, inte ske. Detta förhållande tydliggör vilken absurd Potemkinkuliss denna säkerhetspolitiska återkoppling egentligen är. Vi kan inte nöja oss med att upprätthålla en ”snubbeltråd” i väntan på undsättning av det internationella samfundets kavalleri.

Försvarstransformationen är väl känd i sina huvuddrag. Försvarsmaktens verksamheter runt om i landet har varit befolkningens och mediernas främsta kontaktyta, och den har lagts ned, sammanslagits och minskats överallt utom på en handfull platser. De flesta har nog också noterat att antalet förband minskat högst påtagligt: flottan har reducerats med cirka 70 procent, flygvapnet med cirka 85 procent och armén med cirka 95 procent. Det omtalade ”insatsförsvaret” skickar cirka hälften så många soldater och sjömän till internationella insatser som det förklemade invasionsförsvaret under mitten av 1990-talet. Den oerhört omfattande minskningen av förband sätter nu bestämda gränser för vilka uppgifter Försvarsmakten kan ha. I det perspektivet uttrycker begränsningen till incidentberedskap i försvaret av det egna territoriet en krass och nykter självinsikt. Att kunna bedriva egentlig strid mot en kvalificerad motståndare är en förmåga som saknas i nuläget.

Det är med andra ord en dyster bild som framträder vid en sammanfattning. Någon nationell beredskap, utöver ren incidentberedskap, finns inte. Inte sedan vårt land blev en i modern mening självständig nation i det internationella systemet på 1500-talet har förmågan att på egen hand hävda den territoriella integriteten varit så begränsad. I jämförelse med andra samhällssektorer som genomgått omfattande omställningar under samma period framstår försvarssektorns totala transformation, och de facto systemkollaps, som helt unik.

Stora misstag har begåtts under de senaste decennierna och den omvärldsanalys som låg till grund för förändringarna visade sig vara förhastad och styrd av önsketänkande. Men politiker och försvarsmaktsledning bör se framåt. Gör en säkerhetspolitisk analys som bär längre än till nästa mandatperiods slut. Ställ frågan: hur långt är vi i nuläget från att nödtorftigt kunna hävda vår territoriella integritet, under alliansfrihetens villkor? Hur ska en mer långsiktigt adekvat försvarsmakt se ut? Ställ inte frågor om kostnader i förväg, låt för en gångs skull inte ett i förväg fastställt maxbelopp styra analysen. Det är dags att hitta tillbaka till en försvars- och säkerhetspolitik som inte är en vindflöjel för kortsiktiga internationella fluktuationer och inhemska, kortlivade politiska vindkantringar.