Att drabbas av en neurologisk sjukdom såsom stroke, epilepsi, Parkinsons sjukdom eller multipel skleros (ms) är dramatiskt och plågsamt. Även anhöriga påverkas ofta i hög grad. Varje år insjuknar i Sverige nästan 40.000 personer i någon av dessa sjukdomar och minst en halv miljon personer i vårt land lever med neurologisk sjukdom. Dessutom är de neurologiska sjukdomarna en av de dominerande orsakerna till sjukhusvård och långvariga kommunala vård- och hjälpinsatser i Sverige.

De senaste åren har inneburit en dramatisk kunskapsutveckling inom neurologin, läran om nervsystemets sjukdomar. Utvecklingen har givit oss helt nya instrument att diagnostisera sjukdomar, att kartlägga skador och funktionsbortfall i nervsystemet och att behandla sjukdomar med nya effektivare behandlingsmetoder tidigt i sjukdomsförloppet.

Problemet är att svenska patienter inte får ta del av denna glädjande utveckling fullt ut eftersom neurosjukvården är försummad och tillhör de sämst utbyggda i Västeuropa. Vi ser alltså å ena sidan förbättrade möjligheter till effektiva behandlingar, å andra sidan kan vi konstatera att våra svårt sjuka patienter inte får ta del av dessa framsteg. Det här gör oss, som är verksamma inom neurologi, djupt bekymrade.

Neurologiska och psykiatriska sjukdomar spelar allt större roll för samhället och samhällsekonomin. Data från WHO visar att "hjärnans sjukdomar" står för så mycket som 35 procent av samhällets totala sjukdomsbelastning. I European Journal of Neurology beräknades 27 procent av Europas 466 miljoner vara drabbade av "hjärnans sjukdomar" år 2005. Totalkostnaden för hjärnsjukdomarna uppskattades till 386 miljarder euro. Slutsatsen blev att "hjärnans sjukdomar" orsakar en betydligt större kostnad än till exempel hjärtsjukdomar, cancer och diabetes.

Trots att kostnaderna för nya läkemedel som introduceras inom neurologin är höga visar hälsoekonomiska beräkningar att läkemedlen oftast endast utgör en mindre del av sjukdomens totalkostnad. Detta är inte förvånande eftersom svåra neurologiska sjukdomar såsom stroke, Parkinsons sjukdom, demens och ms både leder till arbetsoförmåga och långvarig omvårdnad i den kommunala sektorn. Det finns således betydande vinster att göra, inte bara medicinskt, psykologiskt och socialt, utan även samhällsekonomiskt, om de nya behandlingarna inom neurologin kan sättas in i högre grad och därmed minska förekomsten av funktionsbortfall, handikapp och inte minst lidande för våra patienter.

Neurologin, tidigare ofta uppfattad som inriktad på diagnostik och med små möjligheter till behandling, har förändrats till ett dynamiskt område där de flesta av dessa stora sjukdomar kan behandlas. Forskningsresultat och behandlingsmöjligheter inom neuroområdet har hamnat i fokus under senare tid och flera Nobelpris har en direkt koppling till neurosjukvård - speciellt 2000 års pris till professor Arvid Carlsson, vars studier av hjärnans signalsubstanser blev grunden för behandling av Parkinsons sjukdom.

Tidsfaktorn är mycket viktig vid behandling av hjärnsjukdomar. Ju tidigare en person får korrekt diagnos och kan ges behandling, desto större är möjligheterna för ett förbättrat hälsoläge. Tidiga åtgärder kan förändra sjukdomsförloppet radikalt, minska hjärnskador och i många fall förhindra utvecklingen av svåra handikapp. Detta ställer höga krav på det akuta omhändertagandet och sjukvårdsorganisationen. Senare års studier har även visat att behandlingen av kroniska neurologiska sjukdomar som till exempel ms har bättre effekt om den inleds tidigt. I vissa fall av epilepsi och Parkinsons sjukdom kan numera en neurokirurgisk operation förändra livssituationen.

"Den nya neurologins" möjligheter har tyvärr inte motsvarats av ökade resurser till neurodisciplinerna. Det har även inneburit att det finns oacceptabla svagheter i beredskapen att leverera neurosjukvård till svenska patienter. Missade diagnoser, uteblivna akuta neurologiska insatser eller för sent insatta behandlingar riskerar att leda till ökat lidande, ökat funktionsbortfall, svårare handikapp och ökade samhällskostnader.

Det finns ett stort behov av att utbilda fler neurologer i Sverige för att etablera neurologin på åtminstone samma nivå som den har i våra nordiska grannländer och i stora delar av Europa. Fortfarande saknas det neurologkliniker på länssjukhusen där neurologer ofta är anställda vid invärtesmedicinska kliniker i en mer konsultativ roll för svårare neurologiska patientärenden. Detta präglar än i dag dimensioneringen av resurserna till neurosjukvården. I Sverige finns i dag endast cirka 400 neurologspecialister vilket är omkring hälften så många räknat per invånare som i Danmark, Norge och Finland.

Faktum är att svensk neurologi är en av de sämst utbyggda i Västeuropa. Det råder en uppenbar obalans i Sverige mellan vårdbehoven och tillgängligheten till neurologisk specialistvård. Det ska dessutom poängteras att den som utbildar sig till läkare i Sverige endast får 4-6 veckors utbildning i neurosjukvård under sin grundutbildning. Inget krav på neurologi råder under allmäntjänstgöringen - allmänläkare liksom internmedicinare har inget krav på neurologi under sin specialistutbildning. Många som drabbas av en neurologisk sjukdom riskerar med andra ord, åtminstone i akutskedet, att träffa en läkare som saknar tillräcklig kompetens för att göra en adekvat bedömning.

Svensk sjukvård har satt en ära i principen att likvärdig och högkvalitativ vård ska ges oavsett bostadsort, kön, etnicitet, ålder, sociala och ekonomiska förhållanden. Vård ska ges efter behov. Men med den snabba utvecklingstakt av behandlingsmetoder som vi nu ser, finns med nuvarande resurser till neurosjukvården ingen möjlighet att nå upp till dessa mål. Vissa län i landet saknar i dag näst intill helt neurologer.

Sverige har tidigare gjort en nationell satsning på hjärtsjukdomar, som varit framgångsrik och som räddat många liv och förbättrat patienternas möjligheter att tillfriskna och komma tillbaka. Nu är det hög tid att företrädare och beslutsfattare för svensk sjukvård ökar resurserna till behandlingen av hjärnans och nervsystemets sjukdomar. Våra patienter har rätt till neurologisk specialistvård och behandling - oavsett vilken hjärnsjukdom man drabbats av eller var man bor i landet.

ANNE-MARIE LANDTBLOM
Docent, överläkare, Hälsouniversitetet Östergötland
JAN LYCKE
Docent, överläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg
MAGNUS ANDERSSON
Docent, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Solna
MARCO BRIZZIÖverläkare, Malmö allmänna sjukhus
STEN FREDRIKSON
Professor, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge
ERIC GILLAND
Med dr, överläkare, Sjukhuset i Varberg
MARTIN GUNNARSSON
Med dr, ST-läkare, Universitetssjukhuset Örebro
SVEN MARUP JENSENÖverläkare, Helsingborgs lasarett
PETER MATTSON
Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala
HANS NAVER
Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala
INGELA NILSSON REMAHL
Med dr, överläkare, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge
ANJA SMITS
Docent, överläkare, Akademiska sjukhuset, Uppsala
FREDRIK WALENTIN
Specialistläkare, Örebro universitetssjukhus