Claes Sandgrens Inlägg på DN Debatt 10/10 demonstrerar en naiv inställning till vad som visat sig vara ett av världens allvarligaste samhällsproblem. Uppfattningen att det inte finns någon korruption i Sverige är farlig. Korruptionshotet behöver tas på stort allvar även i länder som Sverige som ofta felaktigt beskrivs som befriade från korruption. Vi behöver ägna mer kraft, inte mindre, åt en offentlig diskussion om svenska korruptionens utbredning och karaktär. Denna diskussion förtjänar varken alarmism eller skygglappar. Vi vill medverka till en balanserad uppfattning om korruption i Sverige.
Claes Sandgren hävdar att Sveriges ”…institutioner har god förmåga att motstå korruption”. Det är oklart vad den slutsatsen bygger på, och från vårt perspektiv är beskrivningen tyvärr en önskedröm. De forskningsrapporter och utredningar som på allvar undersökt denna frågeställning – exempelvis Staffan Anderssons forskning, GRECO (2001), Riksrevisionen (2006) och Brottsförebyggande rådet (2007) – ger tvärtom en motsatt bild: att skyddet mot korruption ingalunda står i paritet med de höga risker som finns för dessa beteenden, exempelvis i samband med kommunal upphandling, tillståndsgivning och tillsyn.
Det kanske viktigaste tecknet på institutionernas svaghet är att korruptionsbrott i Sverige oftast avslöjas genom tillfälligheter eller tips, inte med hjälp av de formella institutionernas förmåga att upptäcka korruption.
Vi menar att Sandgrens Snävt juridiska förståelse av korruptionsbegreppet omöjliggör att nå ökad insikt om den specifika svenska korruptionsproblematiken. Enligt Sandgren bör saker som bedrägerier, stölder och förskingringar inte ingå i korruptionsdefinitionen eftersom korruptionen i Sverige då skulle vara ”ofantlig”. Logiken är märklig. Utgår man i stället från någon av de allmänt accepterade definitioner som används i internationell korruptionsforskning (som att agera opartiskt i tjänsteutövning eller att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig vinning för egens eller annans vinning), är det uppenbart att även sådant som Sandgren inte ser som korruption faktiskt är det. Med andra ord: det finns oräkneliga exempel på maktmissbruk och korrupta beteenden som i dag inte tekniskt lagförs som korruptionsbrott. Inom forskningen används ofta benämningarna gråzonskorruption eller legal korruption.
Sandgrens argument, att ”inget tyder på att Sverige blivit ett mer korrupt land”, bygger delvis på Transparency Internationals kritiserade perceptionsmått som bygger på expertbedömningar. Bilden av det helt korruptionsfria Sverige kan förväntas dröja sig kvar i sådana expertbedömningar. Vidare visar organisationens världsranking Sveriges relativa placering, men ger endast begränsad information om våra egna, och högst konkreta, korruptionsproblem. Dessutom har TI-mätningarna endast genomförts sedan 1995, och saknar sålunda möjligheten att säga något om mer långsiktiga förändringar.
Korruptionsforskningen kan i delar justera den positiva syn som Sandgren förmedlar i sitt inlägg. Flera oberoende undersökningar av svenskarnas syn på korruption visar nämligen att korruptionsproblemen uppenbarligen kan vara betydligt mer utbredda än vad internationella rankingar förmår fånga. I SOM-undersökningen 2009 uttryckte svenska folket större oro över utbredd korruption än över ökat antal flyktingar eller globala epidemier.
I en undersökning gjord av International Social Science Programme (ISSP) från 2006 trodde runt en fjärdedel av svenskarna att ”ganska många” eller ”nästan alla” svenska politiker och tjänstemän var involverade i korruption. I Survey 2009 (Linnéuniversitetet) instämde inte mindre än 48 procent av respondenterna ”helt” eller ”till stor del” i påståendet att ”Det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt- och förtroendeställning, och tillskansar sig eller sina närmaste fördelar på kommunens bekostnad”.
Lägg därtill att svenskar, i betydligt större utsträckning än andra nordbor, tror att personliga kontakter har betydelse för hur man blir behandlad av tjänstemän, så blir det tydligt att även i ett nordiskt komparativt perspektiv måste de svenska korruptionsproblemen tas på större allvar än vad de gjorts fram till nu.
Vad som kanske är än mer oroande är att många svenskar tror att korruptionsproblemet förvärras. Majoriteten av de svarande i Survey 2009 menar att korruptionen ökat ”något” eller ”mycket” under de senaste 15 åren. Detta bekräftar vad vi redan sett i Global Corruption Barometerundersökningarna: Det var betydligt fler 2007 (59 procent) som tror att korruptionen ökar jämfört med 2003 (40 procent).
Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att Sandgren omtalar skandaler som Göteborgshärvan som ”repor i fasaden”. Korruptionsproblemen är sannolikt mer spridda än vad man tidigare trott och vad internationella rankningar förmår fånga. Misstanken får stöd av en av dem med bäst insikter i svensk korruptionsproblematik, överåklagare Nils Erik Schultz, som har sagt att det ser ut ungefär som i Göteborg i de flesta kommuner: ”Jag skulle hitta sådana här saker i vilken kommun som helst i landet”. Den synen delas av grävande journalister såsom Uppdrag gransknings Nils Hanson.
Mot den bakgrunden är det ledsamt att se hur professor Sandgren misstänkliggör och raljerar över det växande svenska korruptionsintresset. Vi behöver fler, inte färre, som diskuterar problemet. Betydligt mer kunskap behövs om problemets omfattning och natur. Därför borde den som är seriöst intresserad av korruptionshotet välkomna det växande intresset kring frågorna.
GISSUR Ó ERLINGSSON, docent i statsvetenskap,Linköpings universitet
JONAS LINDE, docent i statsvetenskap, universitetet i Bergen
BO ROTHSTEIN, August Röhss-professor i statsvetenskap, ledare för Quality Of Government Institute (QoG-institutet), Göteborgs universitet
HENRIK EKENGREN OSCARSSON, professor i statsvetenskap, föreståndare för SOM-institutet, Göteborgs universitet