Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

"Svensk maktkoncentration den värsta i hela OECD"

Riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson presenterar ny studie från riksdagens utredningstjänst: Sverige har en unikt maktlös riksdag. Sverige utmärker sig i en ny studie genom att vara det enda landet i OECD som saknar en reell maktdelning. Vår grundlag är byggd på principen om maktkoncentration i stället för maktdelning. Utan en genomgripande förändring av vårt parlamentariska system kommer riksdagen att förbli ett transportkompani. Det är obegripligt att de som berörs mest, riksdagsledamöterna, inte låter sina röster höras i denna fråga, skriver den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson. Hon kräver att regeringen Reinfeldt vidtar åtgärder för att vitalisera demokratin. Bland annat kritiserar hon att riksdagen ska utse statsminister eftersom det skapar ett skadligt beroende av regeringen. Hon vill också att en författningsdomstol införs.

I snart fyra år har Grundlagsutredningen arbetat utan att några förslag - konkreta eller av karaktären allmänna funderingar - presenterats. Tystnaden är förvånande mot bakgrund av det explicita uppdrag den fick att skapa debatt.

Vill man inte, kan man inte, förmår man inte skapa debatt? Svårt att avgöra, men oavsett vilket är tystnaden beklaglig, ty konstitutionella frågor är viktigare än vi tror. Grundlagen bestämmer ju formerna för det politiska beslutsfattandet och sätter ytterst gränsen för demokratins räckvidd.

Mot den bakgrunden är det än mera förvånande - för att inte säga obegripligt - att diskussion i stort sett helt uteblivit också i den grupp som mest av alla berörs av grundlagen: riksdagens ledamöter. Kanske är detta ett olyckligt förbiseende från ledamöternas sida, kanske resultatet av ett medvetet val. Mera troligt är att det är en följd av den sedan lång tid pågående marginaliseringen av riksdagen.

Så har det blivit - inte för att vi folkvalda vill ha det på det här viset - utan för att den svenska grundlagen berövat riksdagen dess reella makt.

Under långvarigt socialdemokratiskt styre har nämligen parlamentarismen hos oss drivits till vägs ände. Ingenting får stå emot folkets vilja, såsom den gestaltade sig på valdagen. Folket delegerar makten till riksdagen som sedan delegerar den till regeringen.

Man kan därför säga att den svenska grundlagen är byggd på principen om maktkoncentration, snarare än den om maktdelning.

I detta avseende är Sverige faktiskt unikt. Jag gav Riksdagens utredningstjänst i uppdrag att undersöka inslaget av horisontell maktdelning bland OECD-länderna. Resultatet var anmärkningsvärt, så till vida att Sverige var det enda landet bland de undersökta som inte har en enda institution för horisontell maktdelning.

Vi saknar en författningsdomstol. En sådan finns i nästan alla andra länder som ingick i undersökningen. Förslag från regeringen som strider mot grundlagen kan därför inte stoppas på formella grunder av en oberoende instans. Vi har förvisso ett lagråd som skall granska regeringens förslag, men regeringen har ingen skyldighet att följa Lagrådets rekommendationer.

Sedan 1970 består den svenska riksdagen av en kammare. I flertalet andra länder tillämpas däremot ett tvåkammarsystem. Med ett sådant blir parlamentets ställning starkare, särskilt om de båda kamrarnas ledamöter väljs vid olika tidpunkter, av olika församlingar eller har olika funktioner.

I Sverige utses statsministern och tillika regeringschefen av riksdagen. Många andra länder tillämpar någon form av presidentstyre. Någon enhetlig form för detta finns inte, men gemensamt för de olika varianter som kan urskiljas är att den lagstiftande makten (riksdagen) inte utser den person som skall leda den verkställande makten (regeringen).

Denna konstruktion gör beroendet mellan regering och parlament svagare. Det säger sig självt att det är lättare för en parlamentariker att rösta emot en regeringschef denne inte utsett än en han eller hon aktivt röstat fram.

Vårt folkomröstningsinstitut är svagt utvecklat. Bara rådgivande folkomröstningar tillåts, med undantag för dem om vilande grundlagsförslag. Väljarna har heller ingen initiativrätt, utan beslut om folkomröstning tas av riksdagen.

Riksdagens reella inflytande bestäms inte bara av dess formella befogenheter utan också av den ställning som dess valda ledamöter har. Också i detta avseende finns det mera att önska av den svenska modellen.

Med ett proportionellt valsystem som det svenska, där val sker av partier och inte personer, blir partierna starka och personerna svaga. Ty när riksdagsledamoten nomineras - och i praktiken väljs - av partiet, tenderar lojaliteten att riktas inåt partiet och inte utåt mot väljarna.

Med ett ökat inslag av personval - i dess extrema form majoritetsval i enmansvalkretsar - väger de egna väljarnas önskemål tyngre. Att tillgodose dessa blir därför viktigare än att följa partiets uppfattning.

Riksdagsledamotens beroende av sitt parti förstärks dessutom av den något udda ordning som riksdagen tillämpar. Årligen betalar riksdagen ett stöd på närmare 500 000 kronor per ledamot att användas för att genomföra uppdraget på bästa sätt. Men stödet betalas till partiet och inte, som är brukligt i de flesta andra länderna, till den enskilda ledamoten.

I vad mån partierna verkligen använder dessa medel för att stärka ledamotens ställning utifrån vars och ens önskemål och behov, låter jag vara osagt. Men misstanken att medlen snarare används för att gagna partiet går inte att befria sig från.

Avsaknaden av formella maktdelningsorgan skall nu inte tolkas såsom att den svenska konstitutionen helt saknar kontrollinstrument. Sådana finns, men i stället för oberoende institutioner existerar de i form av parlamentariska redskap såsom riksdagsledamöternas frågor och interpellationer till statsråd samt konstitutionsutskottets och Riksrevisionens granskningar.

Men karaktären av parlamentariska organ gör dem samtidigt tandlösa. Den majoritet i riksdagen som utsett statsministern gör som regeringen vill, ty ingen riksdagsledamot som tänker sig en fortsatt karriär i politiken gör klokt i att rösta mot sin egen regering genom att ställa sig bakom en framförd kritik - oavsett hur relevant den är.

Och väl att märka, även om riksdagen skulle samla sig till en kritik behöver regeringen inte rätta sig efter den. Sådan är grundlagen!

Men Sverige behöver en grundlag som åtminstone innehåller något av maktdelning, det vill säga en grundlag som ger mindre makt till riksdagen. Men genom att beröva riksdagen en del av dess formella maktbefogenheter ökar, hur paradoxalt det än kan låta, dess verkliga makt.

Låt mig därför, med stöd av mina snart sex års erfarenhet som riksdagsledamot, föreslå tre reformer som alla är relativt lätta att genomföra och som skulle leda till en vitalare riksdag.

Den första handlar om införandet av en författningsdomstol. Detta är en självklarhet och skulle förflytta Sverige från en position som ensam sämst i klassen - vad avser inslaget av maktdelning - till en delad jumboplats.

Rätten att initiera - tvinga fram - folkomröstningar borde för det andra vidgas till att också omfatta medborgarna. Även om en sådan ordning skulle uppfattas som en främmande fågel i det svenska politiska landskapet, innebär den bara en harmonisering till det av statsministern nyligen undertecknade Lissabonfördraget som ger EU-medborgarna rätt att ta initiativ till folkomröstning i frågor som rör EU:s kompetensområden. För detta behövs 1 miljon namnunderskrifter från medborgare i olika länder.

För det tredje skulle ett ökat inslag av personval tillsammans med att det ekonomiska stödet går till ledamoten stärka ledamöternas ställning och därmed riksdagens. Det skulle också innebära en anpassning till vad som gäller för de flesta andra OECD-länder och EU-parlamentet.

Utan en genomgripande reformering av vårt parlamentariska system, kommer riksdagen även framöver att vara den osjälvständiga institution - kalla det gärna transportkompani - den nu är. Att kritisera ledamöterna för detta hjälper föga, ty det är ett systemfel vi bevittnar inte enskilda individers tillkortakommanden.

Regeringen Persson tog initiativ till en översyn av grundlagen. Regeringen Reinfeldt kan ta ett viktigt steg och föreslå åtgärder för att återge något av det inflytande som riksdagen tidigare förfogade över. De skulle mer än mycket annat vitalisera demokratin och det politiska samtalet.
anne-marie pålsson