Internationella undersökningar brukar visa att de allra flesta av Sveriges invånare ser det som självklart att diskriminering ska motverkas, att skyddsbehövande från andra länder ska ges skydd i Sverige och att enskilda människors frihet och jämlikhet ska garanteras, oavsett individuella skillnader och livsval. Under senare år har vi emellertid sett allt mer oroande tendenser runt om i Europa bland annat vad gäller synen på, och behandlingen av, minoriteter. Rasism och intolerans kommer till uttryck i uttalanden även på hög politisk nivå i flera europeiska länder. Den ekonomiska och politiska stabilitet, som nu är en självklar grund för det svenska samhället, behöver inte alltid vara självklar.
Delegationen för mänskliga rättigheter menar att det nu är nödvändigt att vi i Sverige på alla nivåer arbetar mer aktivt och målmedvetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det handlar bland annat om att komma till rätta med minoriteters, inte minst romers, utsatthet, om att skapa tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och om att förhindra kränkningar av enskilda som lever utanför det egna hemmet, till exempel gamla på äldreboenden och unga på institutioner.
När mänskliga rättigheter åsidosätts i Sverige brukar det ses som misstag eller undantag. Enligt vår mening är det dock nödvändigt att samhället har ett inbyggt skydd mot sådana åsidosättanden, vilken mänsklig rättighet det än är fråga om. Skyddet av de mänskliga rättigheterna är grundat i internationella överenskommelser som ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan de tillträtts. Skyddets internationella dimension gör det uthålligt i förhållande till maktskiften, motsättningar och andra inre och yttre påfrestningar.
Delegationens förslag syftar till att skapa en struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige med tydlig koppling till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Vi föreslår:
• att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter ska tydliggöras i flera lagar, i första hand sådana som reglerar situationer där den enskilde är särskilt utsatt eller beroende av det allmännas stöd.
• att en satsning på utbildning och forskning om mänskliga rättigheter görs, för att skapa ett förbättrat kunskapsunderlag för det nödvändiga förändringsarbetet.
• att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas, Kommissionen för mänskliga rättigheter, med uppgift att utifrån de internationella konventionerna främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Nationella institutioner för mänskliga rättigheter, finns redan i ett stort antal länder, även i Europa, och Sverige har av bland annat olika FN-organ upprepade gånger uppmanats att inrätta en sådan.
Kommissionen för mänskliga rättigheter ska skapa överblick, utveckla en samlad kunskap inom området och vara pådrivande för de olika insatser som kan behövas. Den ska systematiskt undersöka och rapportera om hur det allmänna lever upp till Sveriges internationella åtaganden och främja ett aktivt arbete för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen ska också vara aktiv i den allmänna debatten för att tydliggöra de mänskliga rättigheterna som en gemensam värdegrund för oss alla, oavsett könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Denna värdegrund innebär att det allmänna har det yttersta ansvaret för att individens mänskliga rättigheter respekteras, men också att var och en enskilt har ett ansvar för att respektera andra människors rättigheter.
För att garantera Kommissionen för mänskliga rättigheter största möjliga självständighet föreslår delegationen att den inrättas under riksdagen. Kommissionen ska dock självklart samverka med regeringens olika myndigheter, såsom Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Handisam.
Blir delegationens förslag verklighet kan de mänskliga rättigheterna få samma centrala plats i den svenska inrikespolitiken, som de har i utrikespolitiken. Det är på tiden.
Elisabeth Abiri universitetslektor, delegationens ordförande, Adam Axelsson borgarrådssekreterare, ledamot, Bahare Haghshenas vice ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Kajsa Lindståhl civilekonom, ledamot, Anna-Karin Lundin regeringsråd, ledamot, Soraya Post lärare, Elisabet Qvarford journalist och pr-konsult, ledamot,
Lars Stjernkvist kommunalråd, ledamot, Bengt Westerberg ordförande i Svenska Röda Korset, ledamot, Hans Ytterberg generaldirektör, Anna-Karin Lindblom huvudsekreterare, Kerstin Jansson sekreterare Anna Gränsmarker sekreterare
Fotnot. Ledamoten Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och landsting, ställer sig bakom förslaget, men lämnar ett särskilt yttrande. Han anser att uppgiften att utgöra en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige bör läggas på Diskrimineringsombudsmannen, i stället för på en ny myndighet. Delegationens slutbetänkande ”Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter” (SOU 2010:70) överlämnas i dag till den ansvarige ministern Erik Ullenhag.