Var det nödvändigt av JK att agera efter Expressens skriverier om Mikael Persbrandt? Varför nu plötsligt, efter femton år, en förundersökning om förtal i medierna? Och varför så bråttom? För att det handlar om en kändis som har varit ovanligt hårt åtgången? För att pressens självsanerande system inte klarar den ökande kommersialiseringen av det skrivna ordet?
Efter all debatt kring ärendet Expressen mot Persbrandt, numera Persbrandt mot Expressen, finns nog inte mycket att tillföra. Men eftersom mitt beslut att inleda förundersökning mot Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg har väckt frågor, vill jag göra några klarlägganden.
Justitiekanslern har inte väckt åtal för förtal i medierna på femton år. Då handlade det om Expressens artiklar om spelfusk genom uppgjorda hockey- och bandymatcher. Justitiekanslern menade att artiklarna innefattade brottsligt förtal av de personer som ansågs anklagade för mygel. Men juryn frikände dåvarande ansvarige utgivaren, Bo Strömstedt, på alla punkter.
Det är alltså mycket ovanligt att JK åtalar för förtal. Det beror inte på att förtal i medierna aldrig förekommer. Orsaken är i stället en mycket restriktiv lagregel om förutsättningarna för allmänt åtal. Det fordras dels att målsäganden (den förtalade) anger brottet till åtal, dels att åtal "av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt". Lagstiftaren har alltså menat att den som anser sig förtalad normalt bör få väcka åtal själv, så kallat enskilt åtal.
Tanken är att JK skall ingripa när det finns ett starkt allmänintresse av att beivra förtal. Ett exempel är att en domare anklagas utan grund för att ha tagit emot mutor. Förtroendet för rättsväsendet fordrar att sådana obefogade beskyllningar beivras. Och om anklagelsen framförs i medierna är det JK:s sak att åtala. (Annars är det en sak för vanliga åklagare.) Ett annat exempel är att en kvinna på en mindre ort sanningslöst omskrivs i lokalpressen som prostituerad. Det ses som ett starkt allmänt intresse att inte personers hela sociala existens riskeras genom osanna skriverier.
Justitiekanslerns förundersökning mot Otto Sjöberg avser artikeln i Expressen den 15 december, där det bland annat påstods att Mikael Persbrandt vårdades för alkoholförgiftning på en namngiven klinik utanför Uppsala. Uppgiften visade sig grundlös och artikeln anmäldes för åtal. Jag bedömde att det handlade om brottsligt förtal, alternativt grovt förtal, och att förutsättningarna för allmänt åtal var uppfyllda.
Vari består då det starka allmänintresset av att just denna artikel blir beivrad? I mitt beslut skrev jag att skälet för allmänt åtal i första hand var uppgifternas art och den kränkning som de innebar, men också den spridning som uppgifterna fått och den omständigheten att de såvitt framkommit var grundlösa. Jag ska naturligtvis inte starta rättegången här på DN Debatt och bör vara återhållsam i mitt argumenterande. Men för mig står det klart att det ofta finns ett samhällsintresse i att ingripa mot djupt kränkande uppgifter av privat natur som saknar grund.
Många som har fått sina förtalsanmälningar avvisade genom åren frågar sig nog om JK:s plötsliga intresse beror på att det nu är en kändis som knackar på dörren. Har inte han både kraft och resurser att klara sig själv, medan många vanliga dödliga skulle ha större behov av JK:s stöd? Jag kan bara svara att uppgifter av det slag som det här är fråga om bör föranleda allmänt åtal oavsett om den drabbade är känd eller inte. En annan sak är att det ligger närmast till hands att det är just kända personer som råkar ut för kränkande ogrundade skriverier av skvallerkaraktär.
Elisabeth Tarras-Wahlberg säger mycket bestämt, på grundval av sina erfarenheter från hovet, att den aktuella artikeln i Expressen inte är ett olycksfall i arbetet (DN Debatt den 23 december). Och hon ger exempel på många lögner. Om hon har rätt är det ganska bedrövligt. Men tidningsutgivarnas vd Barbro Fischerström säger enligt TT att inget tyder på att respekten för de pressetiska reglerna har förändrats. Det är inte min sak att bedöma den frågan. Och jag vill framhålla att den utveckling som må ha skett i "kvällspressen" i princip saknar betydelse för mitt beslut om förundersökning mot Otto Sjöberg. Det gäller sålunda också frågan i vilken mån "siffrorna har blivit viktigare än bokstäverna" (Bo Strömstedt på DN Debatt den 21 december).
Otto Sjöberg har sagt sig inte kunna förstå att JK ser skäl att ingripa när Expressen har erkänt sitt fel, bett om ursäkt och erbjudit skadestånd. Men en brottslig artikel är brottslig även om den ångras. Och enligt min mening kvarstår samhällsintresset av ett ingripande i fall som detta även sedan tidningen slagit till reträtt. Det gäller i varje fall om reträtten kommer först efter att den förtalade själv har protesterat och hotat med åtgärder.
Det har också hävdats att det inte är JK:s sak att "slå tidningen på fingrarna" och att staten inte är "rätt katalysator för processen". Vi vet ju att Expressen tryckte en felaktig uppgift och JK:s granskning kan inte tillföra något (Niklas Ekdal i DN den 23 december). Men vad det handlar om är inte en allmän granskning i syfte att "tillföra något", utan en brottsutredning som syftar till åtal och fällande dom. Den som har begått ett brott får räkna med att svara för det. Det gäller även ansvariga utgivare.
Kritik har också framförts mot mitt beslut att inleda förundersökning på den grunden att en rättsprocess gör Otto Sjöberg till "martyr". Det är möjligt att det blir så. Men JK kan inte tillåta sig taktiska överväganden av det slaget. Det är lagen som gäller.
Det har rapporterats att flera företrädare för medierna ser JK:s snabba beslut som ett oroande tecken på ett hårdnande medieklimat. Och det spekuleras i att en skärpning av lagstiftningen kan vara på väg. Såvitt på mig ankommer kan jag avfärda farhågorna. Snabbheten berodde bara på att anmälan kom in till justitiekanslern dagen före min julledighet, att det fanns tid för mig och medarbetarna att sammanträda i saken en stund samma dag och att det efter vår diskussion inte fanns anledning att låta beslutet vänta till efter helgerna.
Enligt min uppfattning fungerar det svenska systemet med självsanering genom pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd utmärkt. Men övertramp som innefattar brott måste beivras inom rättssystemet, och beivras effektivt. Om även de värsta övertrampen skulle hanteras genom självsanering enbart, skulle trycket på detta system bli alltför hårt och förtroendet snabbt kunna raseras. Man kan alltså se ett ingripande från JK som ett stöd för självsaneringen snarare än motsatsen.
Frågan om en skärpning av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen till skydd för enskilda lär ändå behöva diskuteras. Men inte för att det skulle vara något fel på reglerna om förtal, och inte för att pressens självsanerande system skulle vara tandlöst. Utan för att Sverige kan tvingas stärka sina regler om skydd för privatlivet som en följd av de krav som ställs i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det visar en dom från Europadomstolen i Strasbourg.
Domen gällde paparazzi-fotografering av prinsessan Caroline av Monaco. Hon hade sökts upp och fotograferats i ett antal mer eller mindre privata situationer och bilderna hade publicerats. Domstolens avgörande innebär att den som befinner sig i en rent privat situation skall vara skyddad mot detta slags intrång i privatlivet. Skyddet skall gälla för både offentliga personer och andra, och även om bildernas innehåll inte i sig är kränkande eller känsligt. Något så långtgående skydd för privatlivet finns inte i dag i svensk rätt.
Det är alltså möjligt att tryckfriheten måste begränsas något till förmån för skyddet för privatlivet. I så fall bör förändringen göras så liten som möjligt. Tryckfriheten är av grundläggande betydelse för en öppen debatt och en livskraftig demokrati. Såvitt jag nu kan överblicka kommer åtalspraxis inte att ändras så länge jag är JK. Men det finns sällan anledning att lägga fingrarna emellan om en tidning lämnar djupt kränkande grundlösa uppgifter om enskilda människors privatliv.