Sverige deltog i början av 1960-talet i FN:s arbete för att upprätthålla fred och säkerhet i Republiken Kongo efter landets frigörelse från belgiskt kolonialstyre. Det var en insats till stöd för både det kongolesiska folket och FN:s nyinrättade fredsbevarande verksamhet.
Ännu femtio år senare slits Kongo sönder av återkommande väpnade konflikter. Det illustreras tydligast av de vittnesmål av våldtagna kvinnor och barn som nu förmedlas av bland andra FN:s särskilda rapportör om sexuellt våld i konflikter, Margot Wallström. Det sexuella våldet är dessvärre bara en del av det kaos som råder i Demokratiska republiken Kongo. I tysthet har under tolv år mellan fem och sex miljoner människor dött som en följd av krigen i landet. Skulle världens länder ha tillåtit något liknande i Europa?
Såväl Afrikas ledare som omvärlden har misslyckats med att värna miljoner afrikaners liv och säkerhet. Talet om ”aldrig mer” efter konflikterna i Afrika och på Balkan på 1990-talet har inte förverkligats. Konflikter och underutveckling plågar fortfarande, trots vissa framsteg, den afrikanska kontinenten. Därför krävs nya verktyg, tydligare krav och ny beslutsamhet. Också frågan hur omvärlden ska agera när staters ledare inte vill samarbeta ställs på sin spets i DR Kongo.
Sverige har deltagit i samtliga fredsfrämjande insatser i DR Kongo sedan Dag Hammarskjölds dagar. I dag ger Sverige stöd till bland annat den kongolesiska polisen och åtgärder för att begränsa följderna av det sexuella våldet. Samtidigt lyser både Sverige och EU med sin frånvaro i Afrika. Bara 2,3 procent av den uniformerade personalen i FN:s fredsfrämjande insatser på kontinenten kommer från EU-länder. I DR Kongo krävs en ny politik med följande element:
Stärk FN:s militära närvaro. FN-styrkan Monuc ombildades i somras till den mindre stabiliseringsstyrkan Monusco. Den minskade internationella närvaron i DR Kongo måste ifrågasättas. Det långvariga och kvardröjande våldet talar, liksom den oorganiserade och illa rustade nationella kongolesiska armén, för att FN och andra organisationer måste finnas kvar i landet under lång tid.
Erbjud svenskt truppdeltagande. Svenska soldater har god utbildning inom folkrätt, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Sverige bör erbjuda ett truppbidrag till FN-styrkan. En sådan insats ökar också möjligheten att snabbt ställa den europeiska snabbinsatsstyrkan 2011 till Monuscos förfogande så som skedde när FN efterfrågade EU:s hjälp i Bunia i nordöstra DR Kongo 2003.
Stöd uppbyggnaden av en rättsstat. Den egna polisen och militären är det främsta hotet mot många kongolesers säkerhet. De som ska upprätthålla lag och ordning är outbildade, dåligt utrustade och ofta oavlönade. Ett domstolsväsende som kan ställa våldsverkare till svars saknas i praktiken. Bättre infrastruktur i form av vägar och telekommunikation skulle möjliggöra larm om övergrepp i isolerade provinser.
Låt Kongo bli modelland för skyldigheten att skydda. Kongos regering ska i enlighet med ett FN-beslut 2005 skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Det har den inte gjort. Därmed faller enligt samma princip skyldigheten att skydda civilbefolkningen på omvärlden – genom förebyggande åtgärder och i sista hand militärt ingripande.
Kräv motprestationer. DR Kongo präglas i allt högre grad av förtryck, våld mot oppositionella och inskränkningar för medier och oliktänkande. Internationella valutafondens och Världsbankens beslut nyligen att bevilja Kongo skuldlättnader på 12,3 miljarder dollar riskerar att sända fel signaler. Också EU:s omfattande bistånd till Kongo – omkring 5 miljarder kronor för åren 2008–2013 – måste ställas i ljuset av den omfattande korruptionen i landet.
Använd de internationella domstolarna. FN har visat att internationella tribunaler kan skipa rättvisa och bidra till försoning efter konflikter. Att Kongos förre vicepresident Bemba och rwandiska rebelledare nu ställs till svars för misstänkta krigsbrott i Internationella brottmålsdomstolen är ett steg i rätt riktning.
Kontrollera naturtillgångarna. Kampen om Kongos naturtillgångar har präglat hela landets moderna historia. Coltan (viktig beståndsdel i bland annat datorer och mobiltelefoner) och koppar finansierar krigsverksamhet för såväl inhemska som utländska stridande parter. Råvarors ursprung måste kontrolleras och tillverkare av till exempel mobiltelefoner måste garantera att deras produkter inte innehåller konfliktmineraler.
Sveriges insats i Kongo, liksom på Cypern och i Gaza på 1960-talet, byggde på övertygelsen att FN:s fredsfrämjande arbete är viktigt även i konflikter som utspelar sig långt bort. Demokratiska republiken Kongo hör, tillsammans med Afghanistan, till världens fattigaste och mest konfliktutsatta länder. Debatten om Sveriges deltagande i internationella militära insatser måste i högre grad handla om hur människors trygghet och rättigheter ska värnas långsiktigt.
Politiska löften om en utökad svensk utlandsstyrka har inte infriats. Det svenska deltagandet i FN-ledda insatser noterar tvärtom ständigt nya bottenrekord. I månadsskiftet september-oktober deltog 22 personer i sådana insatser. Demokratiska republiken Kongo fyller i år 50 år som självständig stat. Vad vore ett bättre bidrag till det kongolesiska folket än ett förnyat svenskt åtagande för säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter i regionen?
Aleksander Gabelic
ordförande i Svenska FN-förbundet