Gripandena nyligen av svenskar misstänkta för barnsexbrott i Kambodja och Thailand reser frågan om Sveriges samlade insatser mot barnsexturism. Delar av resenäringen och Ecpat har arbetat i över tio år mot problemet, och svensk polis har blivit alltmer effektiv. Men mer kan göras från politiskt håll mot dessa vidriga övergrepp. Sanningen är dessvärre att enbart toppen av ett isberg syns, att sexualbrott mot barn utomlands får föga uppmärksamhet och att svenska förövare lever i visshet om att risken att gripas är liten. 

Ett tydligt exempel på hur brottsområdet försummats var då näringsdepartementet under förra regeringen 2006 redogjorde för Sveriges åtgärder mot barnsexturism i en rapport till EU. Bakgrunden var ett regeringsinitiativ från Frankrike för att lyfta frågan om barnsexturism bland EU-länderna. I två meningar summerades den svenska officiella rapporten att Ecpat och resenäringen sedan flera år bedrivit arbete mot barnsexturism. I övrigt fanns tydligen inget att berätta. Ett sådant svar är antingen uttryck för likgiltighet eller okunskap. 

Så sent som den 12 juni i år presenterade FN:s barnrättskommitté sina rekommendationer och deklarerade vad Sverige bör åtgärda för att efterleva FN:s barnkonvention. Bland annat uttryckte barnrättskommittén oro över den obefintliga informationen om svenska förövare utomlands, och uppmanar regeringen att öka arbetet mot barnsexturism. 

Barnsexturism är en komplex fråga som hör hemma på flera departement. Det gör att den lätt faller mellan stolarna och att inget statsråd uppfattar den som sitt ansvar. Vi anser därför att ansvarsfrågan måste klargöras, annars riskerar barnsexturism att fortsatt hanteras otillräckligt och ineffektivt. Människohandel är som sagt jämställdhetsministerns ansvar, men för att ta itu med barnsexturism behövs en samordningsansvarig över departementen.
I dag har socialminister Göran Hägglund självmant tagit på sig det ansvaret, vilket är mycket positivt. Det bygger på ett personligt engagemang från hans sida och behöver formaliseras. Risken är annars att området faller bort den dagen Göran Hägglund lämnar politiken. 

Ett problem är givetvis att brottet sker utomlands, i ett land med annan lagstiftning. Det är en ljusskygg verksamhet där förövaren inte enbart riskerar fängelsestraff, utan även det sociala stigma som brottet oftast medför. Regeringen och enskilda statsråd har möjlighet att ta upp frågan med regeringsrepresentanter från andra länder för att undanröja hinder som försvårar lagföring. Sådana kontakter är mycket värdefulla i arbetet mot barnsexturism, och mer kan göras från hela regeringens sida, också under ordförandeskapet i EU. 

Att sådana kontakter behövs visar det faktum att anmälningar i Sverige om svenska förövare utomlands i regel läggs ner. Orsaken är, enligt en forskningsrapport från Stockholms universitet, juridiska institutionen, att det svenska rättsväsendet betraktar ärendena som svåra att leda i bevis, även om offer eller förövare går att identifiera.  

Dessutom är det tydligen svårt att bistå offer finansiellt för att de ska kunna resa till Sverige i syfte att delta i förhör och avlägga vittnesmål. Rättssystemet lider fortfarande av samma problem som i mitten av 1990-talet då den så kallade ”66-åringen” åtalades för att ha förgripit sig på en pojke i Thailand. 66-åringen är ett av de ytterst få fall då en svensk dömts för övergrepp på barn utomlands. För att rättegången skulle kunna äga rum fick Ecpat betala resa och uppehälle för pojken.  

Att rättsapparaten genom åren inte fungerat vid barnsexbrott utomlands är förstås ytterst allvarligt. Regeringar bör tydligare markera ett ansvarstagande för barns rättigheter. Brister som försvårar rättsskipning för övergrepp utomlands måste åtgärdas. Utan en fungerande rättsapparat blir arbetet mot barnsexturism inte mycket mer än en papperstiger.

Sexhandel med barn betraktas ofta som ett fattigdomsproblem. Problemet reduceras då till en inhemsk fråga om ekonomiska orättvisor och problemet förskjuts därmed från Sverige. Det är enligt oss feltänkt. 

All politik bör präglas av ett rättighetsperspektiv där barn, inte minst enligt
FN:s barnkonvention, har rätt till skydd mot exploatering i sexhandel. Vi menar att det ställer krav också på Sverige eftersom barnsexhandeln grundar sig på att det finns köpare. Det är deras efterfrågan och pengar som skapar marknaden för sexuella tjänster av barn, och utan dem skulle marknaden inte existera.  

Svenskar som begår övergrepp utomlands är ett svenskt problem. De ska identifieras och lagföras, och för detta behöver resurser tillskjutas för att exempelvis fler utlandsstationerade polissambandsmän på svenska ambassader ska kunna anställas. 

Ett sådant synsätt uppvisar USA, där antalet dömda amerikaner de senaste åren i enbart Kambodja är fler än antalet dömda svenskar globalt under alla år. Det är tydligt att USA ser amerikanska förövare som sina egna problem varför de etablerat kontakter med polis och barnrättsorganisationer i bland annat Phnom Penh. 

Bristen på kunskap får konkreta konsekvenser. För en regering är det svårt att besluta om krafttag på ett område man vet lite om. Prioriteras inte brottsområdet så tillförs ingen kunskap. Vi har därmed en ond cirkel där okunskap motiverar fortsatt okunskap. För att bryta den onda cirkeln krävs en förutsättningslös interdepartemental kartläggning av brottsområdet. 

Som tidigare biståndsministrar kan vi konstatera att mer kan göras för att stoppa barnsexturism. Det gäller både regering och opposition.

Mina kolleger inom regeringspartierna vill därför jag, Alf Svensson, uppmana att ta frågan på största allvar. Ett gyllene tillfälle att lyfta frågan är ordförandeskapet i EU, då vi har möjlighet att sätta brottsområdet på den europeiska dagordningen. Alltför länge har barnsexturister kunnat agera straffritt i länder med dåligt fungerande rättsapparat. 

Jag, Pierre Schori, vill samtidigt uppmana oppositionen och främst ”mitt” gamla parti Socialdemokraterna att börja driva frågan om hur vi skyddar barn i andra länder mot svenska förövare. Så sent som i slutet av förra regeringsperioden utfästes löften till Ecpat Sverige, där jag nu är ordförande, gällande bland annat stöd till ett franskt regeringsinitiativ inom EU mot barnsexturism. Stödet uteblev och frågan försvann efter valet. 

I november fyller FN:s barnkonvention 20 år. För att Sverige ska leva upp till konventionens åtaganden måste situationen förändras. Enligt barnkonventionen ska länderna vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i sexhandel. Vi står också inför en ny valrörelse inför riksdagsvalet 2010. Det är hög tid att göra barnsexturism till en prioriterad politisk fråga som debatteras!  

Alf Svensson
tidigare biståndsminister (KD),
nuvarande riksdagsledamot,
blivande ledamot av Europaparlamentet.
Pierre Schori
tidigare biståndsminister (S),
nuvarande ordförande Ecpat Sverige.