När svenska folket går till val nästa år är huvudkonflikten tydlig mellan de två regeringsalternativen: Ska vi investera i fler jobb och full sysselsättning, och därmed ta ansvar för ekonomin, eller fortsätta stå passiva inför den växande arbetslösheten?
Investeringar måste göras nu som värnar kvaliteten och undviker uppsägningar inom vård och skola. Sverige måste rustas klimatmässigt. Klimatinvesteringar i förnybar energi, järnvägar, kollektivtrafik och energieffektivisering ger samtidigt positiva sysselsättningseffekter. Det finns potential för tiotusentals nya gröna jobb inom miljöteknik. Större investeringar i utbildning gör att Sverige står bättre rustat med kunskap när krisen väl vänder. Vi vill att Sverige fortsätter att konkurrera med spetskunnande och industriell kompetens.
Den senaste tiden har vi presenterat flera sådana gemensamma förslag. Mot detta står regeringens passiva syn på politikens möjligheter att kunna vända den negativa utvecklingen i Sverige. Vårt land har därför snabbare ökningstakt i arbetslöshet än jämförbara EU-länder.
Men det går att vända vårt lands negativa spiral till hopp och framtidstro. Men då måste också det politiska ledarskapet prioritera rätt saker.
Att detta är den stora skiljelinjen i svensk politik står helt klart under årets politiska vecka i Almedalen. När moderatledaren Fredrik Reinfeldt i morgon avslutar veckan kommer han troligen att tala om Europa, mindre om svensk inrikespolitik.
Men i stället för att fly de svenska inrikespolitiska problemen – med växande arbetslöshet, allt fler i socialbidragsberoende och utanförskap – borde statsministern knyta ihop en tydligare agenda för EU-ordförandeskapet med politiken här hemma.
Vi tre partier har gemensamt föreslagit en mer offensiv svensk dagordning för ordförandeskapet. Samma behov som här hemma finns i hela EU, med snart 27 miljoner arbetslösa, växande sociala klyftor och gemensamma klimathot. En sådan dagordning för ordförandeskapet har alla förutsättningar att bli framgångsrik.
Regeringens passivitet inför arbetslösheten är inte bara felaktig i sak, utan också politiskt obegriplig: de borgerliga vann valet 2006 på löftet att fler skulle få arbete och färre skulle vara i utanförskap. Fredrik Reinfeldt sa själv 2006 att regeringen i 2010 års val skulle mätas utifrån hur väl den hade lyckats med dessa vallöften. Arbetslösheten närmar sig nu en halv miljon. Allt fler förlorar sitt jobb och sin försörjning. Ungdomsarbetslösheten är nu hela 30 procent. Sverige står inför massarbetslöshet. Riksdagens utredningstjänst (RUT) beräknar i en analys att utanförskapet enligt moderaternas egen definition ökar mellan år 2006 och 2010 med 268 000 personer.
En mycket effektiv åtgärd staten kan göra genast är att hindra 10 000–15 000 pågående uppsägningar av lärare, förskollärare och vårdpersonal genom att investera fem miljarder kronor extra i år i kommunsektorn. Men den borgerliga riksdagsmajoriteten har röstat ner vårt gemensamma förslag med motiveringen att regeringen inte har råd och att investeringen skulle leda till växande underskott i statens finanser. Men Fredrik Reinfeldt har i år använt en exakt lika stor summa till att i stället sänka den statliga skatten för de 20 procent av befolkningen som tjänar över den så kallade brytpunkten.
En sådan politik visar sig nu sakna svenska folkets stöd. Novus Opinion har på vårt uppdrag frågat ett representativt urval av 1 000 svenskar om de anser att det är rätt att dessa fem miljarder används till att sänka skatten för den femtedel som tjänar mest, i stället för att investeras som extraresurser till kommuner och landsting. Hela 66 procent svarar nej.
Endast 20 procent stöder regeringens prioritering. Undersökningen visar att svenska folket hellre vill undvika nedskärningar i välfärden, uppsägningar av personal och av regeringen framtvingade kommunala skattehöjningar. Politiskt ledarskap handlar om att prioritera det man tycker är viktigast, och vi känner ett växande stöd för vår politik.
Vid regeringsskiftet 2006 lämnade vi i de rödgröna partierna efter oss ett stort överskott i de offentliga finanserna om 70 miljarder kronor, något som det efter 90-talskrisen tog åratal av mödosamma ansträngningar i femton gemensamma budgetar att bygga upp. Inför valet 2010 är läget annorlunda. Konjunkturinstitutet (KI) bedömer att den offentliga sektorns underskott då uppgår till omkring 150 miljarder kronor.
När arbetslösheten nu tillåts växa är det just detta som leder till att underskotten skenar. För klarar vi inte jobben så klarar vi inte heller ekonomin.
Men minskade skatteintäkter och ökade utgifter på grund av arbetslöshet har i Sveriges fall också kombinerats med stora ofinansierade skattesänkningar. Regeringen Reinfeldt använde överskottet från de goda åren till att sänka skatterna, och när konjunkturen nu vänt så kommer denna ansvarslösa politik att märkas i kraftigt försämrade offentliga finanser.
Riksdagens utredningstjänst har i en ny analys visat att det svenska budgetunderskottet skulle ha varit hela 80 miljarder kronor lägre utan dessa regeringens skattesänkningar. Pengar som nu under krisåren i stället hade behövts till investeringar i jobb, utbildning och välfärdens kvalitet.
Undersökningen från Novus Opinion visar också att svenska folket tycker att det är fel att skatterna sänks samtidigt som staten lånar upp pengar för att täcka underskotten. Av 1 000 intervjuade anser hela 65 procent att den förda politiken är fel, och bara 19 procent att den är riktig. Sällan har väl statsministers retorik om ansvarslöshet fått en sådan kraftig bumerangeffekt. De varningar han utfärdat om stora underskott visar sig vara varningar för resultatet av regeringens egen politik.
De senaste veckorna har klargjort skiljelinjen i svensk politik. Valet 2010 handlar som alltid om det väljarna har rätt att utkräva: En utvärdering av de vallöften som givits och hur resultaten under mandatperioden verkligen har blivit. Har det blivit bättre eller sämre de gångna fyra åren?
Men valet handlar också om vad partierna vill göra med Sverige inför framtiden. Vi ser att Sverige behöver en ny färdriktning. De borgerliga partierna vill bara ha mer av samma politik.
Men vi kan konstatera att ökade klyftor inte ledde till fler jobb. Sverige förtjänar bättre. De resurser den nuvarande regeringen lagt ned på att öka skillnaderna – mellan redan rika och alla med låga eller normala inkomster, mellan stad och land, mellan kvinnor och män, mellan löntagare och pensionärer – de resurserna vill vi i stället investera i att hålla samman Sverige och bygga vårt land starkare.
Regeringen har prioriterat att öka klyftorna. Vi vill prioritera jobb, en grön omställning och rättvisa.
Mona Sahlin
partiledare (S)
Maria Wetterstrand
språkrör (MP)
Peter Eriksson
språkrör (MP)
Lars Ohly
partiledare (V)