Kräftor har stor betydelse för många svenskar. Vi som är lite äldre minns vår barndoms somrar då man kunde fiska flodkräftor i nästan vartenda vattendrag. Hur spännande var det inte att i augusti gå ut på kvällarna och med ficklampa fiska kräftor för hand i någon liten bäck eller sjö. Kräftfesterna i augusti är också något de flesta ser fram mot då släkt och vänner kan träffas och äta kräftor och ha trevligt.

Men under flera decennier har flodkräftorna kontinuerligt utrotats av kräftpesten, som egentligen är en svampsjukdom med ursprung i Nordamerika. Pesten kom till Italien i mitten av 1800-talet genom att någon båt från Nordamerika tömde sina färskvattenstankar, som då innehöll amerikanska kräftor med kräftpest i skalet. Till Sverige kom den 1907 från Finland och har sedan dess slagit ut en stor del av de svenska flodkräftbestånden.

Numera sprider sig pesten främst genom inplantering av den amerikanska signalkräftan, som bär svampen i sitt skal och därmed överför smitta till vår inhemska flodkräfta. Alla amerikanska kräftor, inte bara signalkräfta, utan även andra arter som också finns utplanterade i Europa är bärare av kräftpest.

Vissa ansträngningar har på senare tid gjorts från svenska myndigheter för att skydda kvarvarande bestånd av flodkräfta, men illegala utsättningar av signalkräfta och därmed kräftpest gör att utsikterna för resterande flodkräftbestånd inte ser särskilt ljusa ut.

Vi har sedan början på 1980-talet vid upprepade tillfällen visat att signalkräftan lätt dör av den kräftpest den har med sig i skalet om den utsätts för lite stress.

Upprepade försök att vid kongresser och möten med ekologer och fiskeritjänstemän påvisa att signalkräftan är - om inte lika känslig för kräftpest som flodkräftan men dock tillräckligt känslig för att lätt kunna dö av parasiten - fick inte något nämnvärt gensvar och utplanteringarna fortsatte.

Ofta ifrågasattes resultaten av etablerade och mycket framträdande ekologer vid exempelvis Lunds universitet och Fiskeristyrelsen (nuvarande Fiskeriverket) - trots att de publicerats i internationella tidskrifter - med motiveringen att de inte kunde överföras till fältförhållanden.

Detta trots att hög dödlighet av signalkräftor i svenska sjöar uppmärksammats vid flera tillfällen.

Det finns fortfarande en enorm övertro på hur bra signalkräftan tillväxer och hur bra den är i våra svenska vatten. Något som baserar sig på ett enda publicerat arbete från undersökningar av tillväxten av signalkräftor i en liten damm.

Det är i sig mycket märkligt och förvånande att Fiskeristyrelsen, Sötvattenslaboratoriet och jordbruksdepartementet sanktionerade detta äventyr. Det är väl känt att om man flyttar ett djur från en kontinent till en annan är risken oerhört stor att man samtidigt överför nya, tidigare okända, parasiter.

Det är ännu märkligare om man betänker att det redan var känt att signalkräftan bar med sig en för europeiska kräftor dödlig parasit.

Man undrar hur dessa svenska och även finländska ekologer kunde tillåta att detta ekologiska äventyr fick fortsätta i så många år. Dessutom tilläts företaget Simontorp att sprida och sälja signalkräftor inte bara i Sverige utan till flertal andra länder i Europa. Den ansvarige för denna verksamhet, Stellan Karlsson, var mycket aktiv både i medierna och vid vetenskapliga kongresser att förorda signalkräftan utan bakomliggande fakta.

Vi har kunnat visa att i alla testade fall kommer kräftpesten från utsättningar av signalkräftor med ursprung i Simontorp. Handlar det om pengar och/eller prestige?

Under senare år har Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium kontinuerligt varnat för denna övertro på att signalkräftan skall frälsa oss från kräftpesten och lösa problemet med frånvaro av kräftor i våra svenska vatten.

I dag är det förbjudet att utplantera signalkräfta annat än i vatten som redan har lagligt etablerade bestånd av denna kräfta. Men det är så dags när i stort sett 95 procent av alla "goda" kräftvatten härbärgerar signalkräfta. Snart kommer flodkräftan endast finnas kvar som bild i våra svenska pass.

Vad har hänt med signalkräftan i svenska och europeiska vatten? Hur har det gått med inplanteringarna?

I många vatten gick det förhållandevis bra i början av introduktionen, men under senare år har fångsterna av signalkräfta minskat dramatiskt på många håll i landet. De få flodkräftbestånd som finns kvar har inte samma tendens.

Sedan år 2003 har man i minst 120 vatten med signalkräfta haft en kraftig nedgång i fångsterna till mindre än en tredjedel av normalt. I de mest extrema fallen fick man inte upp en enda signalkräfta i förra årets fiske.

Dessutom har man under samma period i cirka 400 vatten fått en ovanligt liten del av små kräftor i fångsten, något som tyder på problem med rekryteringen.

Dessa fenomen har drabbat stora och små sjöar och vattendrag, såväl som dammar och odlingar i hela signalkräftans utbredningsområde från Dalarna och söderut. Liknande nedgångar i signalkräftbestånd har också börjat dyka upp i Finland och Österrike.

Vi har nu upptäckt att signalkräftor från tre olika platser från Sydsverige till Mellansverige är påverkade av någon form av virusinfektion.

För vår forskning förvarar vi signalkräftor i akvarier vid cirka åtta grader, något som vi har gjort i ett tjogtal år utan problem. Om vi nu tar upp signalkräftorna på labbet, så dör de inom ett antal dagar och utvecklar typiska symtom som tyder på en eller flera virusinfektioner. Infektionerna kan också överföras från kräfta till kräfta.

Det kan vara så att de mycket dåliga, i många fall helt uteblivna, fångsterna av signalkräftor beror på dessa virus som i kombination med kräftpesten dödar djuren.

Om kräftorna försvinner från våra vattendrag kommer detta att påverka sjöar och vattendrag negativt. Det är ju trots allt inte så att kräftor är enbart till för att ätas utan de utgör en viktig del av ekosystemet i våra sjöar. Om de försvinner vet ingen hur detta kan utvecklas.

Internationellt pågår nu aktioner för att rädda de kvarvarande bestånden av europeiska kräftor i många länder.

Det är inte särskilt uppmuntrande att vara svensk i detta sammanhang då några av våra mest framstående ekologer direkt medverkade till att introducera signalkräftan till Sverige och övriga Europa, trots varningar.

Vi som i Sverige anser oss vara duktiga på att tala om för andra hur de skall agera har själva medverkat till detta ekologiska misstag.

Min förhoppning är att de forskare, statliga tjänstemän och näringsidkare som okritiskt har stött och medverkat till att utplanteringarna av signalkräftan fick fortsätta så länge, tar sig en funderare över hur detta kunde fortgå och att detta inte upprepas med någon annan kommersiellt intressant art.
KENNETH SÖDERHÄLL
Professor, Jämförande fysiologi, Uppsala universitet