Vad är bra forskning? Frågan har inställt sig efter regeringens beslut att lägga ner Arbetslivsinstitutet (Ali). Å ena sidan hävdar företrädare för verksamheten att deras forskning håller hög internationell klass - å andra sidan hävdar kritikerna motsatsen och stöder sig på en utvärdering som gjorts av Statskontoret. Vad är sant i detta?
Jag har i många år funderat över vad som skall räknas som kvalitet i samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Problemet är ju att vi som forskar inom dessa områden inte, som till exempel våra kolleger inom medicin och teknik, forskar fram saker där det mera tydligt går att uppskatta värdet. Vi kan inte peka på några nya läkemedel eller sätt att operera vissa åkommor. Våra resultat är mera av typen nya begrepp och insikter i ofta komplicerade sociala processer som kan vara värdefulla för att förstå och förändra samhället. Ny kunskap av detta slag går det inte att ta patent på eller på annat sätt mäta värdet av.
Om till exempel några av mina statsvetarkolleger skulle komma på ett valsystem som kraftigt ökade kvaliteten i den representativa demokratin så kan detta inte patenteras. De blir måhända berömda men produktens värde kan inte bedömas. Många har funnit stort värde i att vissa genusforskare skapat begreppet "könsmaktsordning", som innebär att vårt samhälles grundläggande motsättning skall förstås som att kvinnor i nästan alla lägen är systematiskt underordnade män. Men, huruvida denna begreppsliga innovation är ett steg framåt i forskningen om hur relationen mellan könen skall förstås, finns det delade meningar.
Jag har inte kunnat komma på någon annan lösning på denna fråga än att kvalitet i forskning bäst kan uppskattas genom den utsträckning i vilken andra forskare inspireras av de resultat som den enskilde forskaren eller forskargruppen presterat. Om många andra forskare finner det man gör intressant så är det en kvalitetsindikator på denna slags forskning.
Forskarsamhället är till sin natur internationellt och i dag finns det möjligheter att via olika databaser faktiskt mäta hur stort genomslag en forskares alster har haft i forskarsamhället. Det kan ske dels genom att se hur många vetenskapliga artiklar vederbörande fått antagna i internationella vetenskapliga tidskrifter. Den mest använda databasen för detta ändamål drivs av företaget Thomson International Science Information, som inom det samhällsvetenskapliga och humanistiska området registrerar cirka 1 800 tidskrifter. Studier av data som dessa går under benämning bibliometri.
För att få ingå i databasen krävs då att tidskriften har ett system för vetenskaplig kvalitetsgranskning som bygger på kollegial anonymitet. Konkret brukar det gå till så att när en artikel skickas in för bedömning så sänder redaktionen ut den för granskning till ett antal, vanligen två till fyra etablerade forskare inom området, som förblir anonyma för den forskare som skrivit rapporten. Många tidskrifter har dessutom dubbel anonymitet, det vill säga författaren till uppsatsen skall också vara okänd för granskarna. Tanken är naturligtvis att anonymiteten skall göra granskningen av kvaliteten i artikeln så opartisk som möjligt.
Det finns då två mått på forskningskvalitet som kan användas - det ena är helt enkelt hur många artiklar i dessa etablerade internationella vetenskapliga tidskrifter som en forskare lyckats få publicerade. Det svarar på frågan om forskaren har klarat den ofta mycket tuffa granskning som denna internationella kollegiebedömning innebär.
Det finns emellertid ett annat mått, nämligen hur ofta man blir citerad i de artiklar som publiceras i dessa tidskrifter. En uppenbar invändning mot detta mått är att forskare ofta citerar andra forskare som de kritiserar, det vill säga som de i något avseende anser "har fel". Invändning är emellertid enligt min mening inte bra av det enkla skälet att forskare blir som regel bara kritiserade och citerade av andra forskare om de anses "ha fel" på ett vetenskapligt intressant sätt. Har de fel på ett trivialt eller ointressant vis bryr sig ingen om deras forskning. Att "ha fel" på ett intressant sätt är dessutom synnerligen viktigt inom forskningen eftersom detta är vad som driver vetenskapen framåt.
En genomgripande studie av publicerings- och citeringsfrekvensen av de drygt 200 forskarna vid Arbetslivsinstitutet skulle naturligtvis varit av värde för att kunna ha en säker mening om hur pass väl deras forskning står sig. Tittar man enbart på de åtta professorerna inom det samhällsvetenskapliga området på Ali så har de i genomsnitt publicerat 5,5 artiklar vilket är rätt hyfsat. Jag skulle med ledning av detta tro att Ali:s samhällsvetare varken är så mycket bättre eller sämre än vad som är fallet vid en normal svensk samhällsvetenskaplig fakultet. Vad gäller den mera medicinskt inriktade forskningen vid Ali och som handlar om ergonomi och arbetshälsa, visar en nyligen utförd studie av forskningsanalytikern Ulf Sandström att på dessa områden är institutets forskning internationellt mycket framstående.
Man kan till exempel jämföra Ali-professorerna med ett annat av den tidigare rege-ringen särskilt omhuldat forskningsområde inom det humanistiskt-samhällsvetenskapliga fältet, nämligen genusforskningen. I dag har vi ett dussin svenska professorer i ämnet genusvetenskap. Deras internationella publicering är emellertid betydligt mera blygsam än vad som gäller för professorerna vid Ali.
I snitt har de lyckats publicera 0,66 artiklar i internationella tidskrifter under den senaste tioårsperioden. Närmare hälften av dem har faktiskt ett nollresultat. Detta magra resultat kan inte skyllas på att det inte skulle finnas internationella genusvetenskapliga tidskrifter.
Tvärtom finns det i dag ett drygt tjugotal internationella tidskrifter inom området med namn som Gender & Society, Women & Politics, Feminist Review, Gender & Education och Women's History Review.
Med tanke på hur internationellt uppmärksammad den svenska jämställdhetspolitiken är så måste det anses rätt märkligt att svenska professorer i genusvetenskap är nästan helt frånvarande i de internationella genusvetenskapliga tidskrifterna. Jag vet av egen erfarenhet att genusforskare vid några av de amerikanska spetsuniversiteten är synnerligen intresserade av forskning om "det svenska fallet", så jag har svårt att tro att det magra resultatet kan bero på bristande intresse från det internationella forskarsamhället.
Detta faktum är naturligtvis inte ett skäl till att minska resurserna till svensk genusforskning - man kan lika väl hävda att verksamheten behöver mer resurser för att kunna lyftas så att den når internationell klass. Men det sätter ett frågetecken inför de många röster Inte minst de som avhörts från Vetenskapsrådet, som gått i god för den höga kvaliteten inom svensk genusforskning. Själv tycker jag att denna forskning är viktig både av inom- och utomvetenskapliga skäl och bör ges ordentligt med resurser - men samtidigt bör man kräva att den blir mera internationellt konkurrenskraftig. Ett sätt att uppnå detta vore om genusforskning blev mera välkomnande för dialog och kritik från annan forskning i stället för att isolera sig i slutna miljöer vilket varit fallet med Eva Lundgrens omdiskuterade forskning vid Uppsala universitet.
Det går således rimligen inte att hävda att forskningen vid Arbetslivsinstitutet skall stängas av kvalitetsskäl för då finns det mycket annan forskning som borde gå samma väg. Problemet med Arbetslivsinstitutet är som jag ser det inte forskningens kvalitet utan att verksamheten sedan länge styrts av politiskt s-märkta generaldirektörer.
Det finns många exempel på hur olycklig denna politiska styrning varit. För några år sedan blev jag ombedd att vara sakkunnig för tillsättningen av en professur vid institutet. När jag och mina två medsakkunniga kom fram till en av de sökande som klart mest kompetent så föll detta inte dåvarande generaldirektören Inger Olsson på läppen, vilket ledde till att hon helt sonika drog in tjänsten. Detta föranledde skarp kritik inte bara från oss sakkunniga utan också från samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala som beredde ärendet och också från den ende forskaren i Ali:s styrelse.
Enligt de informationer jag har satte man från Alis ledning detta i system för att på så sätt politiskt kunna styra vilka som fick tjänster vid institutet. Det finns även många andra exempel på denna politisering av forskningen vid Ali och det har skadat verksamhetens kvalitet och anseende.
Att lägga ner Ali som organisation är således en god idé. Den politiska styrningen av denna forskning måste upphöra. Men rege-ringen måste vidta åtgärder så att de delar av forskningen som håller godtagbar kvalitet kan fortsätta genom att den inlemmas i den befintliga universitets- och högskolestrukturen. Att som nu bara lägga ner verksamheten är inte godtagbart.
Bo Rothstein