Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Svenska kyrkan klarar inte skötseln av alla kyrkor”

Svenska kyrkans läge är svårt. Det raskt minskande folkliga stödet är givetvis huvudproblemet, men man har dessutom, utan full kostnadstäckning, åtagit sig att förvalta Sveriges 3 381 kyrkor. Frågan är om det är hållbart i längden, skriver professor emeritus Svante Beckman och föreslår två alternativa lösningar.

Förvaltningen av övertaliga, lagskyddade kyrkor inkräktar på den snabbt krympande Svenska kyrkans uppgift att försöka överleva som kristet samfund. I förlängningen hotas kyrkornas bevarande.

Vid skilsmässan från staten år 2000 blev det enskilda samfundet Svenska kyrkan ägare av egendom värd cirka 30 miljarder kronor, inklusive 3 381 kyrkor. Enligt kulturminneslagen kapitel 4, paragraf 2 ska alla dessa "vårdas och underhållas så att deras utseende och karaktär inte förvanskas."

För 2 953 av dem, alla kyrkor byggda för 1940 plus några till, gäller tillståndsplikt enligt lagens paragraf 3. Alla förändringar av eller ingrepp i byggnaderna måste godkännas av länsstyrelsen. Rivning liksom väsentligen annan användning måste också godkännas.

Ingen kulturhistorisk byggnadstyp i Sverige har ett så långtgående bevarandeskydd som kyrkorna. Uppgörelsen med staten innebär att Svenska kyrkan å samhällets vägnar åtar sig att med antikvarisk kompetens bevara kyrkorna i hägnet av att "de kyrkliga kulturvärdena är en angelägenhet för hela samhället och hela svenska folket" (Proposition 1995/96:80).

För att kompensera för de av lagskyddet beroende "överkostnaderna" för kyrkounderhållet betalar staten en årlig kyrkoantikvarisk ersättning (KAE), för närvarande 460 miljoner kronor. Enligt Svenska kyrkans redovisning svarar ersättningen för ungefär hälften av de verkliga överkostnaderna. Svenska kyrkan är enligt avtal skyldig att hålla samtliga kyrkor tillgängliga för allmänheten och är enligt lagen om Svenska kyrkan 1997 skyldig att bedriva verksamhet i hela landet. År 2015 ska KAE revideras och diskussion mellan parterna pågår.

Sveriges kyrkor lever farligt därför att deras ägare inte har användning för många av dem. Den kostym för församlingsverksamheten som man äger i form av kyrkor är på tok för stor i dagsläget och problemet med "pastoralt övertaliga kyrkor" växer fort genom kyrksamhetens och medlemskårens snabba minskning. Problemet är störst i de kyrkotäta avfolkningsbygderna i södra halvan av Sverige där också de äldsta kyrkorna finns. Ta exempelvis Gotlands 92 medeltida kyrkor.

Medlemmarna försvinner i ökande takt. Efterfrågan på sakramenten sjunker än snabbare, med undantag för begravningar. Undantaget beror på att Svenska kyrkan har åtagit sig att sköta det offentliga begravningsväsendet åt samhället. För detta får man en ersättning som för närvarande är cirka 3,5 miljarder per år. Som begravningsföretag och kyrkoantikvarisk förvaltare består alltså Svenska kyrkan som svensk statskyrka i ny form.

Ungdomens ringa intresse för kyrkan speglar sig olycksbådande i konfirmationstalens störtdykning. Ett akut problem är den kraftiga nedgången av dopfrekvensen, eftersom det sedan 1997 är (främst) genom dop som man får nya medlemmar. Tidigare räckte det att någondera av den nyföddes föräldrar var medlem för att barnet automatiskt skulle bli det. Redan i år kan dopfrekvensen gå ner under 50 procent.

Under 2000-talet har Svenska kyrkan årligen förlorat mellan 64000 och 90000 medlemmar, sammanlagt 914 096 stycken till och med 2012, främst genom aktiva utträden.

Demografin förstärker trenden. De mest medlemsbenägna är också de äldsta. Man förlorar långt fler medlemmar genom dödsfall än man vinner genom födslar. Geografisk rörlighet förstärker också. Befolkningen koncentreras till storstadsområden där medlemsbenägenheten är som lägst. Inom några år kommer mindre än hälften av befolkningen i Stockholms stift att vara medlemmar. När ungdomarna flyttar till storstaden byter de låga bostadskostnader mot höga. Att genom utträde spara en rejäl slant på kyrkoavgiften, Svenska kyrkans särklassiga inkomstkälla, kan lätt motiveras.

Sedan 1990 har antalet besökare i söndagshögmässor mer än halverats, från 9 miljoner till 4,4 miljoner år 2012. I snitt besöker svensken söndagshögmässan en halv gång per år. Alldeles för många kyrkor och alldeles för få intressenter gör att Svenska kyrkans uppgift att förvalta det lagskyddade kyrkliga kulturarvet på sikt hotar att tränga ut samfundets egentliga uppgifter "att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission" (kyrkoordningen kapitel 2, paragraf 1, lag om Svenska kyrkan paragraf 4). Kyrkornas lagfästa kulturhistoriska helgd har blivit ett hot mot deras ordinarie religiösa helgd som församlingsrum.

1972 yttrade sig Riksantikvarien över den så kallade myrdalska utredningen. Den leddes av Alva Myrdal och följde på den politiskt havererade kyrka-statutredningen 1958–1968. Riksantikvarieämbetet framhöll att det vore orimligt att den från staten frigjorda Svenska kyrkan skulle ha förvaltningsansvaret för det ofantliga beståndet av gamla kyrkor i Sverige. Kyrkan som kristet samfund skulle malas ner av uppgiften som antikvarisk fastighetsförvaltare. Det var framsynt.

Svenska kyrkans läge är svårt. Det raskt minskande folkliga stödet är givetvis huvudproblemet. Dessutom har man åtagit sig en uppgift som kyrkoantikvarisk fastighetsförvaltare i det sekulära samhällets tjänst och i lag ålagts att bedriva verksamhet i hela landet. Visserligen binder detta samfundet till den stat, som det kyrkliga etablissemanget nog aldrig ville skilja sig från, men samtidigt innefattar den ansvaret för ett växande antal lagskyddade kyrkor, främst i glesbygden, som varken man själv eller någon annan har någon vettig användning för.

I smått finns det mycket att göra åt övertaligheten, utöver att dölja och förneka den. Mycket måste också göras. Att flytta in församlingshem och pastorsexpeditioner i kyrkorna är ett exempel. Malpåse eller vinterstängning är ett annat. Regelrätt musealisering är ett tredje. Överlåtelse till andra samfund har förekommit. Den springande punkten är att alternativ, icke-pastoral, användning av kyrkorna tenderar att blockeras antingen av kulturminneslagen, avtalet mellan staten och Svenska kyrkan eller av fastighetsmarknaden. Där de många övertaliga kyrkorna ligger finns nästan inga människor och därför inga alternativa behov att fylla.

Frågan är om man inte också måste ta itu med problemet i stort. Är konstruktionen av det materiella kyrkoarvets bevarande genom uppgörelsen mellan kyrka och stat på 1990-talet långsiktigt hållbar? Alternativ till denna ordning bör övervägas. Utan anspråk på politisk realism vill jag peka på två ytterlighetslösningar där man undanröjer den grundläggande osäkerhet om ägaransvaret för kyrkor, som den rådande regleringen fört med sig.

1. Det ena innebär att man gör ägaren, alltså Svenska kyrkan, till herre i sina egna hus. Det är kyrkans kyrkor. Användningen, inklusive avvägningen mellan antikvariska och pastorala hänsyn ska ägaren själv göra. Frågan om hur stor kyrkokostym man behöver, eller hur stor del av kyrkoherdarnas arbetstid som ska ägnas åt fastighetsförvaltning, ska avgöras av Svenska kyrkan, inte genom antikvarisk lagstiftning. Det generella lagskyddet för kyrkor byggda före 1940 avskaffas och kan lämpligen ersättas med byggnadsminnesförklaring av särskilt märkliga kyrkor.

2. Det omvända alternativet är en "resocialisering" av de lagskyddade kyrkorna. Den strategiska äganderätten – kontrollen över förändring, rivning och alternativanvändning är väsentligen redan socialiserad genom kulturminneslagen. Genom lagen om kyrkoantikvarisk ersättning är det ekonomiska ansvaret i princip socialiserat. Steget till att samhället övertar också det formella ägandet är kort. Svenska kyrkan får hyra de kyrkor man har användning för, och ansvaret för den antikvariska förvaltningen hamnar helt på samhällets bord, liksom allt som rör alternativ användning, avyttring, stängning och rivning. Det finns skäl för att samhällsägandet bör (som i till exempel Frankrike och Norge) vara kommunalt snarare än statligt. Ett är att det är i lokalsamhället som de konkreta förutsättningarna för alternativ användning av övertaliga kyrkor föreligger. Ett annat är att frågor om den lokala kulturmiljöns bevarande och omvandling, inklusive frågor om vad man ska göra med kyrkor utan användning, hellre bör vara ett lokalt politiskt medborgaransvar än ett ansvar för statliga expertmyndigheter.

I det första alternativet läggs hela ansvaret på Svenska kyrkan. Det klarläggs att kyrkorna tillhör samfundssfären – de är religiösa byggnader. Vill man i antikvariskt eller religiöst avseende påverka vad som sker med dem får man engagera sig i Svenska kyrkan. I det andra alternativet läggs hela ansvaret på samhället. Det klarläggs att kyrkorna tillhör den offentliga kulturmiljösfären – de är kulturhistoriska byggnader. Vill man påverka deras öde får man engagera sig politiskt. Det faktum att de flesta av Svenska kyrkans kyrkor har såväl religiöst som kulturhistoriskt värde ska inte motivera en ordning som på sikt hotar att undergräva bägge dessa värden.

Ingen av lösningarna undanröjer i sig det bakomliggande problemet: alltför många kyrkor. Men de öppnar för att det ska bli möjligt för någon att fatta de svåra kyrkoavvecklingsbeslut som den rådande regleringen i praktiken blockerar.

 

Svante Beckman, professor emeritus