Ny rapport om inkomst och tillväxt: Sverige trea från botten när det gäller inkomstökningar för de fattigaste. Bara låginkomsttagarna i Italien och Österrike har haft sämre inkomstutveckling än de svenska låginkomsttagarna under de senaste decennierna. Den fattigaste femtedelen av Sveriges befolkning har ökat sin inkomst - med skatten dragen och inklusive bidrag - med 0,3 procent per år, visar en undersökning som analysföretaget Inregia gjort för Svenskt Näringsliv, och som presenteras i dag. I Nederländerna har låginkomsttagarnas inkomst ökat med knappt tre procent och i Irland med drygt sex procent per år, skriver Joakim Johansson, ansvarig för undersökningen på Inregia.
Det finns en vedertagen uppfattning om att svenska låginkomsttagare har det bättre ställt än låginkomsttagare i de flesta andra länder. Detta förklaras vidare vara ett resultat av de senaste decenniernas mycket ambitiösa fördelningspolitik. Ny statistik pekar emellertid på att detta antagande i själva verket bygger på en missuppfattning. Trots att den svenska inkomstspridningen är väldigt jämn i ett internationellt perspektiv har svenska låginkomsttagare det inte bättre ställt än låginkomsttagare i många andra jämförbara länder. Till följd av en mycket svag inkomstutveckling de senaste tjugo åren har svenska låginkomsttagare successivt halkat efter låginkomsttagare i andra länder.
Inregia har, på uppdrag av Svenskt Näringsliv, grundligt analyserat statistiken i den gedigna databasen Luxemburg Income Survey, omfattande olika inkomstgruppers inkomster i 15 länder.
Av statistiken framgår bland annat att den genomsnittliga inkomsten, exklusive skatt och inklusive bidrag, för de fattigaste 20 procenten i Sverige är relativt medelmåttig jämfört med andra länder. Låginkomsttagare i länder som Tyskland, Belgien och Kanada har det bättre ställt än svenska låginkomsttagare, trots att inkomstspridningen i dessa länder är väsentligt större.
Analysen blir än mer intressant då förändringen av låginkomsttagares inkomster jämförs. Av samtliga 15 länder har enbart låginkomsttagare i Österrike och Italien haft en sämre inkomstutveckling än svenska låginkomsttagare de senaste decennierna. Mellan 1981 och 2000 ökade de svenska låginkomsttagarnas inkomster med 0,3 procent per år, justerat för inflation. Detta är med andra ord en nästintill stillastående utveckling.
I Tyskland, där befolkningssammansättningen har genomgått en dramatisk förändring i samband med sammanslagningen av Väst- och Östtyskland, har låginkomsttagarnas inkomster ökat med mer än dubbelt så mycket (0,7 procent per år) under samma period. Och detta trots att en betydande del av låginkomsttagarna i dagens Tyskland är östtyskar som inte ens fanns med i statistiken 1981. Inkomstutvecklingen i såväl Tyskland som Sverige bleknar dock i jämförelse med en rad andra länder. I Nederländerna har låginkomsttagarnas inkomster ökat med nästan 3 procent per år (1983-1999) och i Irland har motsvarande grupps inkomster ökat med drygt 6 procent per år (1987-2000). I såväl Nederländerna som Irland sammanfaller den goda inkomstutvecklingen med en generellt sett god ekonomisk utveckling och i synnerhet en kraftig minskning i andelen arbetslösa.
Statistiken pekar med andra ord på att svenska låginkomsttagare, mätt i materiell standard, sakta men säkert halkar efter låginkomsttagare i andra utvecklade länder.
Bland länderna i vår undersökning finner vi ett tydligt långsiktigt samband mellan låginkomsttagares inkomstutveckling och ekonomisk tillväxt. Enligt våra beräkningar tenderar en genomsnittlig ekonomisk tillväxt på mindre än 1,6 procent per år att generera en stagnerande eller rent av fallande inkomstutveckling för låginkomsttagare, samtidigt som en dubbelt så hög ekonomisk tillväxt (3,2 procent) tenderar att generera inkomstökningar på nästan 3 procent per år.
Vår övergripande slutsats är att en god ekonomisk tillväxt är en förutsättning för en god inkomstutveckling för samtliga inkomstgrupper i ett samhälle, låginkomsttagare såväl som höginkomsttagare. En god ekonomisk tillväxt genererar i regel inte bara ökade möjligheter för löneökningar, utan även ökade möjligheter för företagen att anställa. Detta förutsätter dock att vi har en väl fungerande arbetsmarknad, där såväl att bli anställd som att anställa premieras.
Ungefär 20 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige är i dag direkt beroende av bidrag för sin försörjning, antingen i form av ersättning från a-kassan eller i form av ersättning från sjukförsäkringen. Inkomster från socialförsäkringssystem har i regel en betydligt sämre utveckling än inkomster från lönearbete, inte minst på lite längre sikt.
Den som värnar den fattigaste delen av befolkningens väl och ve borde därför kämpa för att en betydande del av dessa människor går från utanförskap till arbete. Paradoxalt nog innebär det att den fattigare delen av befolkningen skulle gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. En nyckelfaktor i det sammanhanget bör vara att stärka incitamenten för arbete och utbildning. Detta bör kombineras med förbättrade förutsättningar för företagen att anställa, inte minst gäller det människor som i dagsläget inte har särskilt stor erfarenhet av arbetsmarknaden.
JOAKIM JOHANSSON
Filosofie doktor i nationalekonomi