I juli besökte jag Haag för att göra en intervju med Partij voor de Vrijheids, PVV:s, partiledare Geert Wilders för SVT:s Aktuellt. Partiet hade just skrällt i valet till Europaparlamentet och fått 17 procent av de holländska väljarnas röster. I mätning på mätning har partiet sedan dess bekräftat sin ställning som Nederländernas näst största parti efter premiärminister Balkenendes kristdemokratiska CDA.
PVV:s politik kan egentligen beskrivas med ett enda ord: islamfientlig. Nästan allt Geert Wilders gör och säger syftar till att provocera. Provokationen verkar rikta sig mot landets muslimer, men i själva verket riktar den sig i minst lika hög grad mot landets politiker och medier. Och provokationen lyckas så gott som jämt. Det senaste exemplet är den skatt som Geert Wilders för ungefär en månad sedan föreslog att alla som ville bära slöja måste betala. 10 000 kronor per år skulle det kosta enligt principen ”den som förorenar ska också betala”. Fördömandena i den nederländska pressen kom förstås direkt. Den allmänna uppfattningen var att Geert Wilders hade gått för långt den här gången, till och med för sina egna väljare. Det skulle straffa sig.
Det här var i mitten av september när Synovates opinionsbarometer gav partiet 16 procents stöd hos väljarna. Tre veckor senare publicerade Synovate sin nästa undersökning. Nu hade stödet för PVV stigit till nära 18 procent. Geert Wilders kan kanske snart titulera sig ledare för landets största politiska parti. Åtminstone i opinionsmätningarna.
När debatten pågick som bäst, försökte sig filosofen och författaren Rob Wijnberg på att analysera Geert Wilders framgångar i ett populärt samhällsmagasin på tv. ”Det handlar inte om att folk stöder Wilders syn på islam eller hans politiska förslag. Snarare handlar det om att många människor har en känsla av att Geert Wilders känner vad de också känner. En diffus känsla av att något är fel i landet.”
Den här beskrivningen delas av Willem Wagenaar på Anne Frank-stiftelsen i Amsterdam. Han forskar om högerpopulistiska och högerextrema partier och menar att Wilders sätt att profilera sig som en outsider, mot etablissemanget, lockar många att rösta på honom. De människor som inte röstar på PVV:s invandrings- och islamfientliga politik, röstar alltså i stället på ett utanförskap som de kan identifiera sig med. Undersökningar visar att Wilders väljare numera är alldeles vanliga holländare som tenderar att vara något, men inte mycket, lägre utbildade än genomsnittet.
När jag började titta närmare på PVV och den holländska debatten, kändes likheten med Sverigedemokraterna långt borta. Jimmie Åkesson verkade inte ha mycket av Geert Wilders mediala begåvning. SD:s syn på invandrare liknade mer urvattnad högerextremism än Geert Wilders angrepp på islam som snarare för tankarna till Samuel Huntingtons idéer om en kamp mellan civilisationer.
Efter Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober har allt det här förändrats. Det är tydligt att Jimmie Åkesson försöker kopiera Geert Wilders och Pia Kjærsgaards islamfientliga politik. Och det är lika uppenbart att svenska medier går precis i samma fälla som de holländska medierna har gjort.
Svenska Dagbladet gav på tisdagen Åkesson en förstasida, en ledare och ett heluppslag som skulle peka på alla faktafel som fanns i artikeln i Aftonbladet. Förutom att man i något fall i stället lyckades bekräfta att Åkessons siffror var korrekta, gav man honom och partiet en både omfattande och kraftigt negativ publicitet. I Dagens Nyheter samma dag gick Jan Hjärpe, Henrik Brors och Maria Schottenius till attack mot Åkessons artikel. Maria Schottenius tyckte att Jimmie Åkesson aldrig borde ha fått publicera den eftersom innehållet kan innebära hets mot folkgrupp.
Jimmie Åkesson måste vara världens lyckligaste politiker i dag. Uppmärksamheten är ovärderlig, både eftersom den är omfattande och för att den är negativ. Kanske är tanken bakom kritiken att på något sätt begränsa partiets inflytande i svensk politik. Det kommer i så fall inte att fungera. Däremot kommer flodvågen av anklagelser mot SD att befästa bilden av hur en kanske inte alltför slipad men åtminstone hårt arbetande Jimmie Åkesson ensam försöker slåss mot hela det politiska och mediala Sverige. Det här är inte en kamp som Jimmie Åkesson behöver vinna. Han behöver bara stå kvar på benen för att ta partiet än högre i opinionen. Nu ska justitiekanslern granska om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp genom att tillåta Åkesson att publicera sin artikel.
Det här är intressant, inte minst eftersom det i Nederländerna går att spåra dagens höga stöd för PVV till en speciell tidpunkt.
I januari 2009 kom beskedet att flera organisationer hade lyckats få Geert Wilders åtalad för hans hätska uttalanden om muslimer. Då hade partiet mellan 6 och 7 procent i opinionen. Efter beskedet klättrade stödet för PVV snabbt till 20 procent – en tredubbling på bara några veckor. En undersökning som gjordes av opinionsinstitutet Maurice de Hond visade att hälften av alla holländare var emot processen mot Wilders, som ska avgöras i januari 2010. Det lär bli ett medialt spektakel utan like, för Wilders har lovat att kalla radikala imamer som vittnen och göra vad han kan för att se till att islam snarare än han själv ställs inför rätta.
Man kan fundera över vad det betyder att det blir Jan Helin och Aftonbladet som kommer att prövas snarare än Jimmie Åkesson själv. En rättsprocess kommer hur som helst knappast att missgynna Sverigedemokraterna, som förstås får mer negativ uppmärksamhet. En fällande dom drabbar framför allt Aftonbladet. En friande dom kommer däremot att bli en seger för Åkesson över alla journalister och tyckare som armbågat sig fram för att ropa ”rasism” och ”hets mot folkgrupp”. Det är inget annat än ren klantighet att försätta sig i ett sådant läge. Det är att leka helt och hållet på Sverigedemokraternas egna villkor.
Om svenska opinionsbildare och journalister menar allvar med att bemöta och granska Sverigedemokraterna, bör motfrågan till Jimmie Åkesson inte vara formulerad som en anklagelse. Den bör kanske inte ens handla om innehållet i Åkessons artikel, utan snarare om varifrån han ska ta pengarna till att finansiera de kraftigt höjda pensioner som partiet föreslår och hur han ska betala storsatsningarna på rättsväsendet. Visst – det är svårt att debattera med invandringsfientliga högerpopulister, för samtalet har en tendens att ständigt skifta spår och börja handla om invandringspolitik. Men allvarligt talat: svenska medier är vuxna uppgiften. Jimmie Åkesson är ingen svensk Geert Wilders, men som medielogiken ser ut just nu så lär han sig nog snabbt. Det är dags att sluta kasta sand i Sverigedemokraternas sandlåda. Lämna grabben ensam med sina spadar och gå och spela fotboll i stället!
Roland Zuiderveld
tjänstledig kulturredaktör på SVT, skriver på en bok om Geert Wilders och invandringspolitiken i Nederländerna, som kommer ut nästa år.