DN Debatt

”Svenska staten fortfarande inte livsåskådningsneutral”

Ny undersökning. Sverige har religionsfrihet och är väsentligen en sekulär stat, men det finns en rad rester kvar av religiös påverkan på staten. Svenska kyrkans skilsmässa från staten blev en halvmesyr, men de flesta av riksdagspartierna, och särskilt S och M, tycks nöjda med sakernas tillstånd, skriver Humanisterna.

De flesta svenska medborgare torde i dag vara anhängare av en sekulär stat, det vill säga en stat som är neutral till olika livsåskådningar och där politiska beslut, lagar och domar grundar sig på politiska värderingar, vetenskap och beprövad erfarenhet snarare än på religiöst grundade tolkningar. Religion är att betrakta som en privatsak och ska inte blandas ihop med statliga frågor.

Religionsfriheten är inskriven i den svenska grundlagen. Var och en har rätt att tro vad de vill, men den sekulära staten måste sätta gränserna för vilka uttryck tron får ta sig. Vad som helst kan inte vara tillåtet i religionens namn.

Att staten är sekulär hindrar naturligtvis inte att politiska partier och enskilda politiker i sin gärning kan inspireras av sin religiösa tro. Att den spelar roll för kristdemokraterna hörs på namnet, men självfallet finns det även i andra partier personer för vilken tron är viktig.

Även när troende politiker debatterar i riksdagen avstår de dock numera från att åberopa kategoriska krav från någon högre makt för att motivera sina ställningstaganden. Säkert kan sådana trosföreställningar spela in, till exempel för dem som argumenterar emot samkönade äktenskap, fri abort eller stamcellsforskning, men i riksdagsdebatterna väljer de i regel att anföra andra, mer sekulära, argument.

Som statsvetaren Andreas Johansson Heinö har påpekat har det inte alltid varit så. Fram till för några årtionden sedan var det mycket vanligt att åtminstone borgerliga partier refererade till religionen i sina partiprogram och även i riksdagen kunde hänvisningar till religiösa krav förekomma.

Och det är kanske inte så konstigt. Religionsfriheten och skiljandet mellan stat och kyrka har i Sverige skett först i modern tid. Religionsfrihet, i meningen att det blev tillåtet att inte tillhöra något religiöst samfund, fick vi 1951 och först vid millennieskiftet skildes kyrkan från staten. I allt väsentligt är Sverige i dag en sekulär stat.

Men ännu finns åtskilliga reminiscenser av den gamla religiösa staten kvar. Förbundet Humanisterna har mot den bakgrunden inför årets val ställt ett antal frågor om religionen i samhället och religionsfrihetens gränser till de politiska partierna, inklusive Fi (Feministiskt initiativ). (Frågorna har skickats till partisekreterarna och svaren erhållits från av dem utsedda personer.)

Till de mer remarkabla av dessa reminiscenser hör det grundlagsenliga kravet på att kungafamiljen måste bekänna sig till den rena evangeliska, protestantiska läran, det vill säga den lära som Svenska kyrkan bygger på. Den religionsfrihet som gäller alla andra medborgare i landet gäller alltså inte för kungafamiljen. En majoritet av riksdagspartierna, och också Fi, anser att successionsordningen bör ändras omedelbart (V, FP, Fi) eller att det finns skäl att ompröva ordningen vid en framtida översyn av grundlagarna (MP, C, KD). Men de två stora partierna M och S, liksom SD, tycker att det är bra som är.

Svenska kyrkan skildes från staten vid millennieskiftet. Men det blev bara en halvmesyr. Fortfarande styrs kyrkan av en av riksdagen beslutad lag. Svenska kyrkan ansågs inte mogen att själv få bestämma om sin religion och organisation. Vi frågade därför partierna om det inte kunde vara dags att avskaffa lagen och låta kyrkan sköta sig själv. Tre partier (V, FP, Fi) tyckte att det är en bra idé och två (MP, KD) att frågan borde utredas. Men om igen motsätter sig de två stora partierna (M, S) och SD en förändring, denna gång med stöd av C.

Ideella föreningar i Sverige regleras inte i lag i Sverige. Det tycker vi humanister är bra. Men det finns ett undantag: religiösa samfund. Vi tycker att inte heller de ska regleras i lag. Men de styrs alltså i dag av en egen lag. Dessutom utgår det statsbidrag till samfund som har gudstjänster (eller till samverkansorgan). Religiösa samfund kan också få statens hjälp att driva in medlemsavgifterna (avgiftshjälp). De flesta partierna tycker att allt detta är helt i sin ordning. Bara ett (Fi) anser att lagen om trossamfund ska avskaffas och avgiftshjälpen upphöra, två (MP, V) att det finns skäl att ifrågasätta ordningen och att frågorna därför bör utredas. Fyra partier (V, MP, C, Fi) anser att statsbidraget bör göras livsåskådningsneutralt, vilket innebär att det, som redan är fallet i Norge, skulle kunna utgå också till en organisation som företräder sekulär humanism. Men majoriteten vill alltså inte ha en livsåskådningsneutral ordning.

I samband med riksdagens högtidliga öppnande inbjuder Storkyrkan av tradition till gudstjänst. Den gudstjänsten annonseras i det officiella programmet för öppnandet.

Humanisterna arrangerar sedan ett par år tillbaka en alternativ sammankomst under samma tid och har begärt hos talmannen att den också ska annonseras i programmet. Han har motsatt sig detta. Men fem partier är beredda att tillmötesgå vårt önskemål (V, Fi) eller åtminstone se över gällande ordning (MP, FP och sannolikt S). Fyra partier (M, C, KD, SD) håller fast vid Storkyrkans ”monopol”.

Utbildningsministern har föreslagit att skolavslutningar och andra sammankomster inte bara ska kunna äga rum i kyrkor utan också att prästen ska få framföra ett religiöst budskap. Elever som inte vill vara med får avstå. Humanisterna är kritiska mot förslaget eftersom det utestänger somliga elever från skolans högtidliga sammankomster. Utbildningsministern har stöd för sitt förslag i allianspartierna, men oppositionen, utom SD, motsätter sig förslaget. Här kan man alltså räkna med att det blir en ändring vid ett eventuellt regeringsskifte i höst.

Två av våra frågor gällde religionsfrihetens gränser. Humanisterna anser inte att det ska vara tillåtet med icke-medicinskt motiverad omskärelse av pojkar (alla former av kvinnlig omskärelse är redan förbjudet) och motsätter sig religiösa friskolor. Bara ett parti (V) ställer sig bakom Humanisternas förslag om att förbjuda omskärelse av pojkar (men betonar liksom Humanisterna att vuxna män naturligtvis gör som de vill), medan tre vill utreda frågan (C, Fi, SD). Övriga anser att det med hänsyn till traditionen inom judendom och islam bör vara tillåtet.

Alla partierna utom SD och Fi accepterar med varierande entusiasm religiösa friskolor. De betonar visserligen att de måste vara icke-konfessionella, men det kravet gäller redan. S hävdar att man inte själv skulle ha öppnat för religiösa friskolor, men när den borgerliga regeringen nu har gjort det vill man inte stoppa dem. Det kan dock noteras att religiösa friskolor etablerades redan under socialdemokratiska regeringar, bland andra den judiska Hillelskolan. SD vill utreda saken och Fi säger nej till religiösa friskolor.

Den svenska staten måste uppfattas som i allt väsentligt sekulär, men som konstaterats finns många reminiscenser kvar från den tid då religionen hade ett starkare inflytande på staten. På några punkter finns det hopp om förändring, men majoriteten av de politiska partierna, inte minst de två stora (M, S), tycks vara väldigt nöjd med sakernas tillstånd. För oss som vill ha en mer sekulär stat där alla religioner välkomnas som privatsak, där till exempel religionsfriheten gäller även för alla invånare, så också kungafamiljen, återstår mycket opinionsbildning. Ett tillfälle blir i Almedalen i sommar där Humanisterna frågar ut de politiska partierna om ambitionsnivån för en sekulär stat och religionsfrihetens gränser.